Evig elegans: King James-bibeln
King James-versionen av Bibeln utgör både ett religiöst och politiskt verktyg, och är en av de mest berömda engelska bibelöversättningarna.
”Jag trotsar påven och alla hans lagar, och om Gud sparar mitt liv, i många år, ska jag se till att pojken som kör plogen vet mer om Bibeln än ni!” rasade William Tyndale som svar på en varning från en präst om att många av hans åsikter stred mot kyrkans mening. Efter att ha flytt från England år 1524 slutförde Tyndale den första översättningen av Nya testamentet till engelska direkt från hebreiska och grekiska texter i stället för latin. När den delades ut motarbetade kyrkoledarna översättningen eftersom den hotade deras kontroll över Bibeln och deras position kanske skulle undermineras om den vanlige engelsmannen kunde läsa Bibeln själv. Tyndale ströps och hans livlösa kropp brändes på bål i Vilvoorde i Belgien 1536. Hans sista ord lär ska ha varit: ”Herre, öppna ögonen på kungen av England!”
I årtionden kunde bara själva innehavet av Tyndales historiska verk ha inneburit dödsstraff i England, men under det tidiga 1600talet förändrades situationen. Biskopsbibeln, en engelsk översättning utförd på uppdrag av Engelska kyrkan 1568, var den officiella texten som användes av dess biskopar och präster på den tiden. Genevebibeln, producerad i komplett form 1560, var den primära texten inom europeisk protestantism och den mest populära samtida översättningen i England. Stora bibeln, den första auktoriserade engelska översättningen av Bibeln, med rötter på 1530-talet, cirkulerade också.
Tyndales översättning var viktig av en annan orsak. Dess korrekthet, eftersom den översattes från originalspråken grekiska och hebreiska, samt dess vältalighet och lingvistiska skönhet, gav den en varaktig popularitet. Verket som kostade Tyndale hans liv blev också grunden för stora delar av King James-bibeln, uppkallad efter kung Jakob (James). Forskarna uppskattar att så mycket som 90 procent av King Jamesversionens Nya testamente är baserat på Tyndales översättning.
Vid drottning Elisabet I:s död år 1603 blev kung Jakob VI av Skottland också kung Jakob I av England. Kyrkan befann sig redan i den protestantiska reformationen. Engelska kyrkan drevs av en elitkader av biskopar och präster och satt på en enorm makt. Puritanerna försökte implementera reformationens idéer helt och distansera den redan separerade kyrkan från påvens inflytande. Katolikerna var lojala mot Heliga stolen och ville se en fullständig återgång
Ungefär 100 000 förändringar har gjorts av King James-bibelns
originaltext.
Det uppskattas att antalet tryckta exemplar av King James-bibeln är mer
än 100 miljoner.
Titelsidan i 1611 års utgåva av King James-bibeln var rikt
graverad med heliga bilder.
till den ursprungliga kyrkan. Presbyterianerna var särskilt intresserade av att eliminera hierarkin av biskopar och förespråkade att de skulle ersättas av lekmän, som äldsten eller presbyter.
Även om många presbyterianer och puritaner trodde att den skotske kung Jakob skulle stötta deras initiativ hade de fel. Jakob trodde starkt på kungens gudomliga rätt, premissen att kungarna ärvde sin rätt att härska direkt från Gud. Alla rörelser som skulle kunna försvaga biskoparnas och Engelska kyrkans position skulle kanske också hota hans egen säkerhet och måste därför tystas. Men kungen insåg ändå att han för att upprätthålla freden måste erkänna puritanernas och presbyterianernas inflytande. Samtidigt hade de som satt på inflytelserika positioner i Engelska kyrkan ett stort intresse av att upprätthålla status quo. Med tiden bidrog de här starka splittringarna inom det kristna samfundet till att det engelska inbördeskriget utbröt.
I april 1603, när Jakob reste från Edinburgh till London för sin kröning, väntade både faror och möjligheter. På väg söderut möttes Jakob och hans följe av en delegation av puritaner som inte tvekade att släppa fram sina intellektuella styrkor. De presenterade ett dokument för den nye kungen, som skulle bli känt som Millenarypetitionen. Underskriven av mer än 1 000 puritanska präster och ledare uppmanade petitionen Jakob att befria dem från de etablerade kyrkornas rigida rättigheter, utsmyckningar och elitistiska hierarki. Underskrifterna representerade runt tio procent av de engelska prästerna och dokumentet gick inte att ignorera.
I oktober 1603 utfärdade Jakob en kungörelse där han kallade till konferens vid slottet Hampton Court i utkanten av London, ”för prövning och avgörande av sådant som påstås vara fel med kyrkan.”
Kungens språk är talande. Tydligen förväntade han sig inte att förändringar som var till puritanernas eller presbyterianernas favör skulle komma från konferensen. Kanske det stora mötet bara var tänkt som en eftergift, för att ge sken av att petitionärerna togs på allvar. Oavsett tvingades en överenskommelse av monumental vikt fram om sådant som inte ens ursprungligen varit ett diskussionsämne.
King Jamesbibeln från 1611 kedjades bokstavligen fast vid predikstolen i kyrkor över hela
England.
”Rainolds trasslade sig ur knipan tack vare sitt förslag om en ny bibelöversättning till engelska.”
Även om det var mycket som skilde dem åt, kung Jakob och John Rainolds, den puritanske ordföranden för Corpus Christi College i Oxford, fann de en gemensam nämnare när den senare erbjöd sig att göra en nyöversättning av Bibeln. Jakob föraktade Genevebibeln, som var full av marginalanteckningar och noteringar som var tydliga tecken på Engelska kyrkans privilegierade hierarki. Han sade faktiskt en gång att den innehöll noteringar som var ”mycket partiska, upproriska och som smakade alltför mycket av farligt och upproriskt högmod.” I rättvisans namn förargades även katolikerna över marginalanteckningarna, i vissa av dem kallades till och med påven för antikrist.
Intressant nog hade puritanerna uteslutits från konferensens första dag. När de tilläts att delta den andra dagen talade Rainolds för den puritanska delegationen. Det omedelbara upproret fick nästan konferensen att implodera. Rainolds talade till kungen: ”Varför skulle inte biskoparna styra gemensamt med ett presbyterium från sitt brödraskap, pastorerna och prästerna i kyrkan?”
Hans dåliga ordval ”presbyterium” fick genast kungen att ilskna till. ”Om du syftar på ett skotskt presbyterium passar det lika väl med monarkin som Gud och Djävulen! Då kan Jack och Tom och Will och Dick träffas och censurera mig och mitt råd … Ingen biskop, ingen kung! Om detta är allt ert parti har att säga ska jag få dem att böja sig, annars ska jag jaga dem ur landet, eller göra något värre!”
Rainolds lyckades trassla sig ur knipan tack vare sitt förslag om en ny bibelöversättning till engelska. Den 17 januari 1604 godkändes en lösning ” … att översättningen skulle göras av hela Bibeln, så överensstämmande som möjligt med originalets hebreiska och grekiska, och att den ska ges ut och tryckas utan marginalanteckningar.” Jakob I skulle få sin politiskt angenäma Bibel, fri från alla ovidkommande puritanskinspirerade kommentarer.
Rainolds hade lagt fram sitt förslag i from förhoppning om att Jakob åtminstone i någon mån skulle vända sig ifrån Biskopsbibeln, men kungen var tydlig med att översättningen skulle baseras på den texten. Eftersom Rainolds kommit med förslaget fick han leda projektet. Under de kommande sju åren arbetade så många som 50 forskare med den enorma uppgiften. Ett antal bibelöversättningar konsulterades, bland dem Tyndales Nya testamente, Genevebibeln, Stora bibeln, Biskopsbibeln, Coverdalebibeln, den katolska Rheims-Nya testamentet med flera.
Rainolds återvände till Oxford och började arbeta med andra kyrkomän på översättningen, inklusive profeterna. Fem andra kommittéer arbetade på de övriga avsnitten av den nya
Bibeln, och övervägde med stor möda varje ord för att avgöra vad som skulle vara den bästa översättningen på engelska. De preliminära texterna skickades sedan vidare till andra kollegor för granskning och diskussion. Tyvärr hann Rainolds aldrig se slutet på det arbete han tagit på sig. Han dog av tuberkulos år 1607. Ändå kunde han uppfylla en del av sin ursprungliga tanke, för förutom Tyndales Nya testamente är stora delar av King James-bibeln baserad på Genevebibeln, trots varningen från Jakob I.
Efterforskningar utfördes från 1605 till 1606. Sedan, från 1607 till 1609, sammanförde de olika kommittéerna sina färdigställda delar. Tryckningen inleddes 1610 och följande år gavs den första stora predikoutgåvan ut, känd som 1611 års King James-bibel. Det dröjde flera årtionden innan den nya översättningen blev lika populär som Genevebibeln och ersatte den bland folket.
Även om King James-bibeln kom till stånd som ett försvar mot den puritanska/protestantiska Genevebibeln ser många moderna protestantiska engelsktalande kyrkor King James-bibeln som den enda giltiga engelska översättningen av Bibeln. Engelska kyrkan och katolska kyrkan var nitiska i sin förföljelse av protestanter under 1500talet och när protestanterna började fly till Nya världen för att finna religionsfrihet tog de med sig Genevebibeln – inte King James.
Men King James-översättningen är ett verk av enormt akademiskt värde och stor litterär kvalitet. Det är fortfarande den mest tryckta boken i historien och även om det har kommit andra versioner av Bibeln sedan dess kan det med fog sägas att King James var den text som föredrogs i 250 år, kanske dess enda konkurrent är den allt mer accepterade New International Version som kom på 1900-talet.
I vissa utgåvor av King Jamesbibeln från år 1611 används det felaktiga pronomenet ”han” i stället för ”hon” i
Ruts bok.