Häxprocesserna i Salem
Djävulen och hans kompanjoner vandrande bland invånarna i Salem, Massachusetts, och 25 människor fick sätta livet till.
Spänningen gick att ta på när människorna i Salem, Massachusetts, USA, samlades på Gallows Hill för att bevittna den senaste uppvisningen i rättvisa. De åtta männen och kvinnorna som hade förts dit i en kärra var grannar, till och med vänner och familj. Men det gjorde bara deras svek än större. De åtta personerna – Martha Corey, Alice Parker, Mary Parker, Margaret Scott, Mary Eastey, Ann Pudeator, Wilmot Redd och Samuel Wardell Sr – hade nämligen gjort sig skyldiga till en av de mest avskyvärda synderna: häxeri.
Det fanns ingen tvekan om deras skuld. Kärran som hade fört dem dit hade råkat ut för problem. Djävulens verk, muttrade folk. Men inte ens djävulen kunde rädda sina egna nu. Martha Corey bad innerligt innan hon mötte sitt öde, och Mary Easteys rörande farväl till dem hon lämnade efter sig rörde flera av åskådarna till tårar innan repet lades runt hennes hals. Men många av de andra förblev opåverkade och ansåg att de bara fick vad de förtjänade.
Den samlade gruppen visste inte om det, men det här skulle bli den sista gången som häxor avrättades i galgen i Salem. Det måste ha varit flera bland både de anklagade och de anklagande som undrade hur det hade blivit på det här viset.
Allt började i byn Salem samma år när den 11-åriga Abigail Williams och hennes kusin, 9-åriga Betty Parris, blev sjuka. Barn blev sjuka hela tiden, men det här var ingen vanlig sjukdom. Flickorna drabbades av anfall som var så kraftiga att personer som betraktade dem föll i tårar. Ibland blev de alldeles stumma, ibland tappade de andan som av en osynlig kraft. Som om inte det var illa nog klagade de på att de blev nypta och stungna, och att deras kroppar drogs och vreds mot deras vilja.
Folket i Salem var övertygade om att djävulen fanns, vilket gjorde att anklagelserna togs på så stort allvar av så
många.
I desperation sökte pastor Samuel Parris, Bettys far, medicinsk hjälp. Doktorns dom var dock allvarlig och föga hoppingivande. Flickorna hade inte drabbats av någon vanlig åkomma. Deras lidande var ett verk av djävulen och hans hjälpredor – de hade blivit besatta.
Medan familjen försökte ta till sig informationen drabbades ytterligare två flickor från byn, Ann Putnam Junior och Elizabeth Hubbard, av liknande symptom som sina vänner. Medan lokalbefolkningen diskuterade denna alarmerande utveckling tog grannen Mary Sibley saken i egna händer. Hon instruerade Tituba, familjen Parris slav, att tillaga en häxtårta. Råg och urin från de drabbade flickorna blandades ihop och tillagades, därpå serverades tårtan till familjens hund som noggrant observerades efter tecken på att han skulle bekräfta orsaken till flickornas lidande. Tituba hade handlat i god tro, men ångrade sin inblandning i saken när flickorna efter att tårtan var uppäten hävdade att det var hon som hade förhäxat dem.
När pastor Parris upptäckte vad som hade hänt blev han förskräckt. Magi i motverkande syfte var lika illa som den ondska de försökte bekämpa, och för att göra saken ännu värre pekades hans egen tjänare ut. Vid förhören förnekade Tituba att hon var en häxa eller att hon hade skadat flickorna, men det var för sent. Flickorna insisterade på att hon var ansvarig och angav desutom byborna Sarah Good och Sarah Osborne som Titubas medbrottslingar.
Efter att åtal hade väckts undersöktes de tre kvinnorna av John Hathorne i det lokala möteshuset – byn Salems största byggnad. Rummet var proppfullt när grannarna kom för att höra vad häxorna hade att säga. Kvinnorna var rädda, vältaliga och övertygande om vartannat.
Sarah Good bedyrade sin oskuld och hävdade att skulden stod att finna hos Sarah Osborne. Osborne menade att hon var oskyldig och ansåg att hon inte kunde beskyllas för om djävulen valde att välja en ande som var hennes avbild för att ställa till med skada. Sedan var det Titubas tur. Hon erkände inför den förbluffade församlingen att hon hade gjort sig skyldig till att ha skadat flickorna genom sina trollkonster.
Hon hade inte velat skada flickorna, insisterade Tituba inför de församlade grannarna. Det hade bara varit för Sarah Goods och Sarah Osbornes bästa. Hon beskrev i detalj andarna som flickorna råkat ut för. Sarah Good hade en gul fågel som sög henne mellan fingrarna, och Sarah Osborne hade två andeväsen – en märklig hårig varelse, och
Dorothy Good, vars vittnesmål övertygade hennes egen mor, var bara fyra år gammal när hon erkände att hon var
en häxa.
en som hade en kvinnas huvud och ben men också vingar.
Flickorna som var närvarande i rummet var tysta och stilla när Tituba pratade. Det var dock en kortvarig respit – deras lidande fortsatte så fort hon var färdig. Tituba menade att det hela var Sarah Goods fel och de ylande flickorna höll med. Förhöret slutade i kaos vilket gav Salems fromma invånare mycket att prata om när de rörde sig hemåt.
Flickorna fortsatte att lida under de kommande veckorna, men vad som var än värre var att fler trädde fram med liknande förfärliga symptom, och Martha Corey, Dorothy ”Dorcas” Good
(Sarah Goods fyraåriga dotter) och den åldriga Rebecca Nurse anklagades och arresterades. Tituba bekännelser fortsatte. Hon sa att hon hade skrivit sitt namn i djävulens bok med sitt blod, och att hon hade sett Sarah Goods och Sarah Osbornes namn där också.
Under mars och april vände sig alla mot alla i det lilla samhället. Anklagelser och arresteringar haglade i ett fåfängt försök att bli av med den förbannelse som verkade ha drabbat dem.
In i förvirringen trädde Sir William Phips, nyutnämnd guvernör i Massachusetts. Han anlände den 14 maj och fann till sin fasa att provinsen var ett enda stort kaos. Inte mindre än 38 personer hade fängslats för misstänkt häxeri. Med sitt rykte och jobb i potten slösade Phips ingen tid – han satte snabbt samman en domstol – Oyer and Terminer, vilket betyder ungefär förhöra och avgöra. Nio domare utsågs till att bevittna förhören med de anklagade. Nyheten måste ha
Rebecca Nurse frikändes av juryn,
men domslutet ändrades till skyldig efter protester från
befolkningen.
kommit som en lättnad för Salems invånare, nu skulle de som ställde till med problemen få vad de förtjänade. Men anklagelserna mattades inte av och ytterligare arresteringar genomfördes. När domstolen samlades i Salem bara två veckor senare, den 2 juni, hölls 62 människor i fångenskap.
Bridget Bishop var den första som trädde fram inför domarna. Hon var redan i underläge, vilket var fallet för alla fångar vid den här tiden – när ett fall blev rättegångssak var det vanligare att den misstänktes fälldes än friades. Men Bridget Bishop hade ett större skäl än de flesta andra att frukta rättegången. Det här var inte första gången den tre gånger gifta kvinnan hade anklagats för häxeri. Hennes andra man Thomas Oliver hade anklagat henne när han var i livet och det ryktades att hon hade dödat åtminstone en av sina makar med hjälp av trolldom. Trots att Bridget en gång tidigare hade klarat sig från galgen, var bevisen som Salems flickor presenterade mot henne minst sagt graverande. Hon hade kommit till dem i form av en ande och plågat dem fysiskt med tänger och vassa föremål, sa de.
Hon hade till och med hotat att dränka en av flickorna när hon inte ville skriva sitt namn i djävulens bok.
Alla i den proppfulla lokalen kunde med egna ögon se Bishops skuld. Om den anklagade kvinnan så mycket som sneglade på flickorna drabbades de av hemska anfall och skrek och vred på sig. Som om inte det vore nog påstod någon att Bishop i andeform hade rivit upp ett hål i hennes kappa – och när kappan undersöktes fanns mycket riktigt ett hål i den. Till sitt försvar svor Bishop på att hon aldrig hade sett flickorna tidigare i sitt liv och att hon var oskyldig. Men det var till ingen nytta. Anklagelserna mot henne kvarstod och hon förklarades skyldig. Den 10 juni skördade häxprocesserna i Salem sitt första offer när hon skickades till galgen.
Det blev ett tillfälligt uppehåll i galenskapen när domstolen tog en paus för att rådfråga områdets främsta pastorer. Cotton Mather, vars namn alltid kommer att förknippas med tragedin i Salem, skrev ihop en samlad bedömning. Bitvis var den ganska sansad med en uppmaning om att ”en väldigt kritisk och noggrann varsamhet” skulle råda när det gällde bevis, eftersom djävulen skulle kunna lura dem och få dem alla att framstå som idioter – särskilt om den anklagade sedan tidigare hade ett gott rykte. Denna uppmaning till försiktighet ogiltigförklarades dock fullkomligt i brevets inledning och avslutning. Plågorna som de drabbade flickorna utsattes för måste enligt pastorerna stoppas till varje pris. De förespråkade starkt omedelbara och kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med häxerierna.
Med detta i ryggen, och trots det faktum att Nathaniel Saltonstall lämnade domstolen i protest mot Bishops avrättning, återupptogs rättens arbete i slutet av juni. Domarna var inte sena att fortsätta med det de hade påbörjat: Sarah Good, Elizabeth Howe, Susannah
Martin, Sarah Wildes och den gamla Rebecca Nurse fördes inför rätta, förklarades skyldiga och hängdes inom tre veckor. Ytterligare sex personer förklarades skyldiga och dömdes den 5 augusti till samma öde. Endast Elizabeth Proctor undslapp snaran den 19 augusti – hennes avrättning sköts upp eftersom hon var gravid. De avrättades kroppar begravdes mellan några klippor – förvisade och utstötta från den kyrka som reglerade bybornas liv och tillvaro. De förvägrades till och med anständiga begravningar, istället lämnades de i grunda gravar utsatta för djur och naturens element.
För Salems invånare måste det ha verkat som om de aldrig skulle bli fria från förbannelsen de hade drabbats av. Hur omsorgsfullt de än försökte utrota djävulens ondska dök det upp allt fler häxor som tog de dömdas platser.
Det blev september och saker och ting hade inte förändrats till det bättre. Ytterligare 18 påstådda häxor ställdes inför rättta. Nio av dem förklarades skyldiga och dömdes till hängning den 19:e samma månad.
En av de misstänkta, 81-åriga Giles Corey, vägrade emellertid att förklara sig varken
George Burroughs reciterade Fader vår perfekt från galgen – det betraktades som ett trick av djävulen och han hängdes
ändå.
De flesta anklagade var kvinnor, men även fem män hängdes vid Gallows Hill under rättegångarna.
skyldig eller oskyldig till anklagelserna som riktades mot honom. Han hade blivit utpekad av flickorna i redan i april och hade suttit fängslad i väntan på rättegången. Trots att många trädde fram och pekade ut honom gick det inte att förmå honom att förklara sig skyldig eller oskyldig. Därför dömdes han till döden genom peine forte et dure – ett hårt straff som gick ut på att den dömda fick tunga stenar placerade på sitt bröst tills döden inträffade. Corey vägrade att prata och dog två dagar senare utan att vare sig medge sin skuld eller bedyra sin oskuld.
Sålunda samlades Salems invånare den 22 september för att bevittna de sista avrättningarna i denna tragiska berättelse.
Det var tyvärr för sent för de sista åtta offren,
men i oktober började avvikande röster göra sig allt mer hörda. Bland dem som var kritiska mot rättegångarna fanns pastor Increase Mather som ifrågasatte att syner av påstådda häxor skulle gälla som bevis. Guvernör Phips – som förmodligen svängde i frågan efter att anklagelser hade riktats mot hans fru Lady Mary Phips – omprövade hela situationen och skickade en rekommendation till London om att rättegångarna skulle upphöra. Medan han väntade på svar upphörde arresteringarna och domstolen som hade dömt så många till döden upplöstes.
En ny domstol samlades i januari 1693 med William Stoughton som hade varit bidragande till de tidigare förföljelserna vid rodret. Den nya domstolens uppdrag var tydligt – att benåda och frikänna så många av de fortfarande fängslade som möjligt. Bland de fall som utreddes de kommande månaderna förklarades de allra flesta oskyldiga. Tre av dem hade dock inte turen på sin sida. De förklarades skyldiga och dömdes till avrättning genom hängning. Ödet ingrep i form av guvernör Phips vars avsky för hela frågan nu var uppenbar. Han satte sig över en rasande Stoughton, frikände inte bara de tre dödsdömda utan släppte samtliga som satt fängslade. Och det var det. Häxhysterin i Salem var över.
Tituba, slaven som hade varit med från allra första början, var en av de sista som släpptes fria. Hon hade suttit fängslad i över ett år och var tveklöst i dåligt skick när hon äntligen fick se dagens ljus igen. Hennes vidare öde är okänt. Hennes tidigare husherre, pastor Parris, vägrade att betala hennes fängelsekostnader och hon såldes till någon annan som var beredd att ta räkningen.
Långsamt, plågsamt långsamt, började invånarna i det söndertrasade samhället Salem försöka förstå vad som hade hänt och bygga upp sin tillvaro på nytt. Bland de inblandade var vissa ångerfulla medan andra ansåg att rättvisa hade skipats. I januari 1697 hölls en fastedag och en ursäkt från Samuel Sewell lästes upp högt. Ett dussintal av dem som hade suttit i juryn bad om förlåtelse. Under de följande decennierna utformades petitioner för att alla som hade avrättats skulle bli benådade, men det var inte färrän 2001 – över 300 år efter att händelserna ägde rum – som alla slutligen förklarades oskyldiga. Huruvida de verkligen vilar i frid kan ingen svara på.
Endast tre munfullar bröd och vatten gavs till Giles Corey under de två dagar han pressades
till döds.