Kristendomen på 1900-talet
Kristendomen inledde århundradet med förhoppningen om att bli en världsomfattande religion, men två världskrig och ökad sekularisering innebar stora utmaningar.
Kristendomen blomstrade vid 1900-talets början – och inte bara på de platser där man kan förvänta sig det. Religionen hade varit en del av den europeiska identiteten under så lång tid och hade börjat sprida sig mycket längre bort tack vare det omfattande missionärsarbetet som ägde rum efter 1885. Protestanter och katoliker hade riktat in sig på områden som Kina, Indien, Latinamerika och Afrika. De hade varit så framgångsrika att kristendomen höll på att bli en verkligt världsomspännande religion.
För många var de 100 åren mellan 1900 och 2000 det kristna århundradet, en tid då religionen spred sig snabbt. I juni 1910 möttes 1 200 protestanter från hela världen i Edinburgh för World Missionary-konferensen där man talade om att omvända folk överallt till kristendomen. Konferensen leddes av John R. Mott, en amerikansk metodistlekman, och syftet var att föra samman europeiska och nordamerikanska kristna och skapa kyrkor över hela jordklotet. Det var början på en ekumenisk rörelse som hoppades att hela världen skulle vara kristen vid århundradets slut.
Men religionen fick ett allt mindre inflytande i Västeuropa. Under 1900-talet var antalet kyrkobesökare färre än på många århundraden på grund av en kombination av den industriella revolutionen, vetenskapens utbredning och ökad sekularisering. Det hade också förekommit attacker mot kristendomen från stora tänkare som den tyske filosofen Friedrich Nietzsche, som påstod att den glorifierade ett apatiskt leverne. Första världskriget orsakade än mer skada eftersom många i väst betraktade konflikterna, sjukdomarna, svälten och de miljontals döda med stor pessimism.
När dammet lagt sig 1918 hade religionens roll i västvärlden minskat.
Det fanns dock andra fler till det. När det andra årtiondet närmade sig sitt slut insåg människor att marxismen vunnit mark i Ryssland efter revolutionen 1917 då tsaren störtades. Den rysk-ortodoxa kyrkan anklagades för att ha stöttat tsarerna under århundraden och Sovjetunionen ville bli den första stat som på ideologiska grunder eliminerade religionen. Kristna förföljdes – 28 biskopar och 1 200 präster avrättades under de fem åren som följde Oktoberrevolutionen. Men Ryssland var ingen isolerad händelse. Kristendomen hade det kämpigt på många håll.
Japan (som kontaktats av katolicismen på 1500-talet och protestantismen 1859) ockuperade till exempel Korea 1910 och började försöka minimera de kristna missionärernas inflytande. Det blev obligatoriskt att dyrka den japanske kejsaren på 1930-talet, men vissa kristna koreaner vägrade, vilket resulterade i en stark koppling mellan religionen och landets patriotiska strävan. Trots motståndet ville man få behålla sin tro, vilket är varför det fanns så många som 168 000 protestanter och 147 000 katoliker i Korea på
Det fanns 9 miljoner kristna i Afrika år 1900 – och 380 miljoner
år 2000.
Joseph Stalin återuppväckte den rysk-ortodoxa kyrkan 1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen.
den tiden. Men även om stora insatser gjordes för att uppmuntra även kineser och indier till att konvertera till kristendomen var motståndet hårt.
Nykristna i Afrika efter första världskriget, där religionen spridit sig snabbt, hade börjat ifrågasätta varför de kristna arméerna stred så vildsint mot varandra. De frågade sig samma sak när ett globalt krig slog till för andra gången. Än en gång fann kristna det allt för enkelt att bomba, döda och lemlästa dem som delade deras tro och det stod klart att Tyskland 1933 – sex år innan första världskriget – nästan var en helt kristen nation med omkring 40 miljoner protestanter och 20 miljoner katoliker. Många av dem fann stöd för antisemitism i traditionella tolkningar av religiösa skrifter. De fann det också enkelt att stötta Adolf Hitler.
Det var utmanande tider. Nationalism och antikommunism i Tyskland blev allt mer intensiva i och med Weimarrepublikens misslyckande, det tyska system som existerade från 1919 till 1933. Folk var arga över att behöva betala uppbyggnaden efter första världskriget och de kristna i Tyskland såg en utväg i det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (nazisterna). Führern sade till dem att lutheraner och katoliker var ett och skulle förenas som kristna. De flesta lutheraner som ursprungligen motsatt sig nazisterna accepterade Hitler som ledare när han blev rikskansler.
Det fanns dock fortfarande ett motstånd. Den tyske pastorn Dietrich Bonhoeffer, som grundat den protestantiska Bekännelsekyrkan 1933, försökte bekämpa Hitlers förintelseprogram och han var emot judeförföljelserna. Han arresterades i april 1943, sattes i fängelse i 18 månader och anklagades för en mordkonspiration mot Führern innan han hängdes i april 1945. I ett brev utfärdat av påve Pius XI den 10 mars 1937 (Mit brennender Sorgeencyklikan) stod att antisemitism inte var förenligt med kristendom och han beskrev Hitler som en arrogant profet. I synnerhet katolska kyrkan genomgick en prövande period.
Påve Pius XI:s pontifikat hade upphört vid hans död den 10 februari 1939 och hans efterträdare var påve Pius XII som förhandlat fram ett fördrag mellan Vatikanstaten och Nazityskland 1933 som garanterade katolska kyrkan dess rättigheter i Tyskland. Nazisterna bröt överenskommelsen nästan omedelbart, men dess existens har fått vissa historiker att anklaga påven för tyst passivitet när det gäller Förintelsen. Men Pius XII gav också order om att judarna skulle räddas undan nazisternas förföljelser. Den judiske historikern och israeliske diplomaten Pinchas Lapide har sagt att påven ”var oerhört viktig för att minst 700 000 men förmodligen så många som 860 000 judar räddades från en säker död i nazisternas händer.” Överrabbinen av Rom blev katolik när kriget tog slut 1945.
Under de följande åren skickade Pius XII hjälpsändningar till Europa och många av dem som varit motståndare till nazismen upphöjdes till kardinalskollegiet. Kristendomen var dock fortfarande hotad när världen fortsatte att hamna i konflikter. Japans förlust i kriget ledde till att Korea delades i två halvor där nord och syd styrdes av två separata regeringar. Det ledde till Koreakriget, som varade från den 25 juni 1950 till den 27 juli 1953, där kristna förföljdes både under och efter kriget. Nordkorea stöttades av Kina, som efter inbördeskriget 1949 blivit ett kommunistiskt land som var emot väst.
Protestanterna hade funnits i Kina och grundat sjukhus och skolor i årtionden men kommunisterna kastade ut alla missionärer från landet. En regeringskommitté försökte 1949 tvinga in de troende i Tre-själv-rörelsen – en protestantisk kyrka grundad utifrån principerna självstyre, självunderhåll och självspridning.
Alla uttryck för religiositet förbjöds i Kina under kulturrevolutionen mellan 1966 och 1976. På andra ställen föll kyrkorna för kommunismen i de sovjetstyrda delarna av Europa och kristna i Vietnam stod under tryck.
Med så många stridigheter började missionärerna vända sig mot Afrika i allt högre grad och Latinamerika såg också en ökad kristendom. Det här eldades på av protestantiska
I Mulieris dignitatem, skriven av påve Johannes Paulus II år 1988, stod att mäns och kvinnors roller var kompletterande.
”Innan första världskriget … var Tyskland nästan en helt kristen nation.”
pingstförsamlingar och evangeliska kyrkor där de senare såg ett stort uppsving under 1900-talet. Efter första världskriget växte sig liberalismen stark – dess användning av empiriska bevis och förnuft för att tolka livet och Bibeln slog an hos många runt om i världen. Det blev också en stor ökning under 1940- och 1950-talen på grund av olika evangelister. Evangelismen blev allt mer konservativ i sina läror.
Snart fick kristendomen i Afrika eget liv. Kyrkor grundade av afrikaner snarare än folk från andra ställen började öppnas på kontinenten. Och precis som i Latinamerika lade de till sina egna religiösa traditioner och influenser. Befrielseteologi blev också populärt på 1950- och 1960-talen. Där uttrycktes en oro för befrielsen av de förtryckta och den manifesterade sig på olika sätt. Inom
Dalitteologin i Indien, till exempel, som uppstod på 1980-talet presenterade inhemska ledare Jesus som en som predikade goda nyheter för fattiga. Det drog uppmärksamheten till kastsystemets orättvisor.
Kristendomen fick ompositionera sig fler gånger under århundradet. Påve Johannes
XXIII, som styrde från 1958 till 1963, införde reformer inom katolicismen som gjorde det tillåtet att använda det språk som talades i församlingen under mässan, i stället för latin. Nattvardsdeltagarna kunde få både bröd och vin och det fanns en acceptans för andra kristna som bröder och systrar, samt ursäkter för tidigare fientligheter mot judar. Katolska kyrkan öppnades upp för världen och civil diskriminering på religiös grund förkastades.
Men katolska kyrkan ändrade inte åsikt om abort, homosexualitet och artificiella preventivmedel. I synnerhet hjälpte inte motståndet mot kondomer, som varit särskilt kontroversiellt i Afrika, till att hejda spridningen av hiv och aids på den afrikanska kontinenten. Påve Johannes Paulus II, som valdes 1978 och satt århundradet ut fram till sin död 2005, visade sig vara konservativ när det gällde sådant som mänsklig reproduktion och kvinnliga präster. Han fördömde också befrielseteologin, även om han var starkt emot apartheid i Sydafrika, motståndare till dödsstraff och omfamnade evolutionen.
Vid århundradets slut fanns det fler kristna i Afrika än någon annanstans på jorden och det är nu den religion som majoriteten av kontinentens befolkning bekänner sig till. Medan Västeuropa blev allt mer sekulariserat ökade även kristendomen i det postkommunistiska Östeuropa och växte sig också mycket stark söder om ekvatorn. Kristendomen blev dock inte den enda, globala religion den hoppats på
1910 (antalet kristna växte från 600 miljoner till mer än 2 miljarder, trots att världens befolkning tredubblades under samma tid), men den bidrog trots allt till att forma de årtiondena.
Katolska kyrkan stöttade Francisco Francos nationaliststyrkor
under spanska inbördeskriget 1936
till 1939.