Kanoniseringen av Bibeln
Bibeln är Guds ord, nedskrivet av människan. Men vem godkände slutversionen?
Det finns inget sådant som Bibeln, och det har aldrig funnits. I alla fall inte en enskild sluttext som alla kyrkor är överens om. Den kristna heliga boken är en antologi med skrifter från apostlar, lärjungar, profeter och lärda män. Den officiella heliga skriften, eller kanon, ska enligt definitionen vara dikterad eller inspirerad av Gud. Men vilka skrifter från kristendomens tidigaste dagar som räknas som heliga skrifter har berott på vem du frågar.
Vi börjar med Gamla testamentet. Grunden till det är de fem Moseböckerna (Genesis, Exodus, Leviticus, Numeri och Deuternomium), plus ytterligare 34 böcker som tillsammans kallas de ”protokanoniska böckerna”. De här böckerna är i stort sett desamma som de i Tanakh, eller hebreiska bibeln, som används inom judendomen. I den judiska versionen delas de upp i 22 böcker i stället för 39, men texten är densamma. På 200-talet f.Kr. översattes de här böckerna till grekiska av judiska lärda män. Den här översättningen kallas Septuaginta, från det latinska ordet för ”sjuttio” (en referens till de 72 skriftlärda som sägs ha skapat översättningen). På apostlarnas tid existerade Septuaginta som en samling separata skriftrullar. De bands inte ihop i bokform förrän i mitten av 100-talet. Alla de kanoniserade böckerna i Gamla testamentet finns i Septuaginta, men den innehåller också några böcker som inte var en del av den hebreiska bibeln.
De här böckerna kallas ”deuterokanoniska” (andra kanon) och de är Tobit, Judit, Salomos vishet, Predikaren, Baruk och två Mackabeerböcker.
I protestantiska biblar ingår inga av de deuterokanoniska skrifterna och även de kyrkor som inkluderar dem är oense om deras status. Inom den romersk-katolska traditionen menas med deuterokanonisk helt enkelt att böckerna lades till i kanon efter att de protokanoniska skrifterna fastställts. Men för ortodoxa kristna har de deuterokanoniska böckerna en underordnad ställning. De utgör fortfarande en del av Guds ord, men deras budskap är inte lika viktigt.
Ironiskt nog var den tidigaste nytestamentliga kanon kättersk. Det fastslogs av Markion av Sinope (cirka 85–160) som var biskop i det som nu är norra Turkiet. Han trodde att den hämndlystna guden som beskrevs i Gamla testamentet inte kunde vara samma som den kärleksfulle Gud som sände sin enfödde son Jesus Kristus. Hans lösning var att förkasta hela Gamla testamentet och alla böcker i Nya testamentet förutom mycket omarbetade versioner av Lukas och Paulus skrifter. Eftersom den här schismen inträffade så tidigt i den unga kyrkans utveckling kunde det ha lett in kristendomen på en helt annan bana. Markion dömdes som kättare 144, men hans kyrka fortsatte att växa och rivaliserade med den ortodoxa kyrkan i ytterligare två århundraden. Den katolska kyrkan
Ordet ”kanon” kommer från det grekiska ordet för ”rak stång” eller ”linjal”, som tron mäts
mot.
Den etiopiska ortodoxa kyrkan har den längsta Bibeln, med 45 böcker i Gamla testamentet och 35 i Nya testamentet.
har beskrivit markionismen som den största fiende kyrkan någonsin haft, och behovet av att bemöta Markions bibel kan ha fått den ortodoxa kyrkan att skynda på med att definiera sin egen kanon. År 208 skrev den kartagiske teologen Tertullianus en bok där han angrep Markion. Som en del av hans argumentation för att förklara på vad sätt de judeiska skrifterna fortfarande var en viktig del av en kristen bibel hittade han på att dela in dem i Gamla och Nya testamentet. Innan dess hade alla böcker bara varit hopklumpade.
Trots markionismen var de flesta av de kristna kyrkorna runt år 170 överens om vad som utgjorde kanon. Det rådde faktiskt ett så starkt konsensus att ingen tycks ha brytt sig om att tydligt definiera det. År 313 legaliserade den romerske kejsaren Konstantin I kristendomen och konverterade senare också själv. När han gav i uppdrag att 50 kopior av Bibeln skulle tas fram för Konstantinopels kyrkor år 331 finns det inga anteckningar om att det ska ha uppstått någon diskussion om vilka böcker som skulle ingå. Inte heller diskuterades kanon, såvitt vi vet, vid det första konciliet i Nicaea, sex år tidigare. Konciliet debatterade treenighetens beskaffenhet, Kristus gudomliga status och ordalydelsen i den kristna trosbekännelsen. Men utformningen av själva Bibeln var vid den tidpunkten tydligen redan okontroversiell.
Okontroversiell kanske, men inte avgjord. År 393 hölls ett kyrkomöte, eller synod, i staden Hippo Regius i dagens Algeriet för att ratificera den rådande kanon. Vi vet faktiskt inte helt säkert vad som diskuterades vid synoden eftersom inga noteringar har överlevt. Men fyra år senare, vid den tredje synoden i Karthago, lästes en sammanfattning av synoden i Hippo upp. I den
sammanfattningen finns en lista över alla kanoniserade böcker i Bibeln som de var överens om. Listan består av de 27 böcker som utgör Nya testamentet, som alla större förgreningar inom kristendomen nu står bakom. Men det är viktigt att inse att synoden inte utfärdade en deklaration som gav de här böckerna kanonstatus. Det var bara ett erkännande av aktuell konsensus gällande vilka böcker som utgjorde kanon, enligt det aktuella utövandet inom alla de olika kyrkor som ingick i biskopens område.
Vid 400-talets början gjorde den italienske prästen och historikern Sankt Hieronymus en nyöversättning av Bibeln till latin. För arbetet använde han äldre hebreiska, arameiska och grekiska texter, samt den latinska översättning som var i bruk på den tiden. Hieronymus ändrade på ordningen på evangelierna i Nya testamentet, från Matteus, Johannes, Lukas, Markus i den gamla latinska översättningen, till Matteus, Markus, Lukas, Johannes, som de står nu. Hieronymus hade ursprungligen fått i uppdrag (av påve Damasus I) att översätta bara evangelierna, men han fortsatte med resten av Nya testamentet och Septuaginta också. Åtminstone de böcker han höll med om. Hieronymus ifrågasatte Uppenbarelseboken, Hebreerbrevet och Petrusbreven. När påven insisterade på att han skulle ta med även dem kopierade Hieronymus bara den befintliga latinska översättningen av de här böckerna som tidigare skriftlärda gjort. Den här bibeln blev känd som ”Vulgata” (latin för ”vanlig”) och den ersatte gradvis den äldre översättningen tills den blev den officiella versionen av Bibeln under medeltiden.
Vulgatabibeln var möjligtvis den första och enda gång som en kanon fastslogs. Den ortodoxa kyrkan förklarade Vulgata som officiell doktrin år 692 vid den andra trullanska synoden, men inga romerskkatolska biskopar deltog i kyrkomötet på grund av meningsskiljaktigheter gällande olika doktriner. Deras protester gällde inte biblisk kanon, men katolska kyrkan fick ändå inte någon formell kanon förrän 850 år senare.
Än en gång kom motivet till det från en kättare. År 1517 skrev Martin Luther sina nittiofem teser där han kritiserade försäljningen av påvliga
Fram till renässansen var det vanligt att påven inte kunde grekiska och de ortodoxa patriarkerna inte
kunde latin.
avlater och tanken på att påven kunde minska tiden en person måste tillbringa i skärselden. När reformationen fick fart började protestanterna insistera på att den enda källan till tron måste vara Bibeln. Och det här öppnade förstås på nytt upp frågan om exakt vilka böcker som hörde till Bibeln. Luther ansåg att sanningen i Guds ord endast kunde hittas i de tidiga skrifterna. Böckerna i Septuaginta som ursprungligen var en del av den hebreiska bibeln var pålitliga, men de tillagda grekiska kommentarerna som ingick var inte det. När han gav ut sin tyska översättning av Bibeln uteslöt Luther vissa av de här omstridda böckerna helt och flyttade resten till ett eget avsnitt, kallat apokryferna, mellan Gamla och Nya testamentet. Även om begreppet ”apokryf” (från det grekiska ordet för fördold, svårbegriplig) hade använts för omstridda skrifter sedan 400-talet var det här den första gången som Bibeln hade publicerats med ett separat avsnitt för dem. Nya testamentet blev
”Luther ansåg att sanningen i Guds ord endast kunde hittas i de tidiga skrifterna.”
heller inte orört. Hebreerbrevet, Jakobsbrevet och Johannesbrevet samt Uppenbarelseboken flyttades till slutet av Nya testamentet. Även om Luther inte kallade dem apokryfer sådde han tvivel kring deras auktoritet genom att ändra på ordningen och det här var ett betydande beslut gällande kanon. Som svar inledde den katolska kyrkan motreformationen, som inleddes med det tridentinska kyrkomötet år 1545. Här förklarades att Vulgatabibeln var kanon, inklusive alla de deuterokanoniska böcker som protestanterna kallade apokryfer. Bibelkanon är nu stängd inom nästan alla kristna samfund. Dogmatiska slutförklaringar har utfärdats som definierar vilka dokument som utgör
Bibeln och inga nya uppenbarelser från Gud tillåts. Men Jesu Kristi kyrka av Sista dagars heliga (Mormonkyrkan) anser att nya profeter och apostlar kan komma i framtiden och deras Bibel (som redan innehåller flera böcker från 1800-talet) kan också få tillägg om så behövs. Det här är den enda större kristna kyrkan som fortfarande har en öppen kanon.
De tidiga kyrkofäderna ansåg att de kanoniserade bibelböckerna var ”självbekräftande”. De sade sig kunna höra
Guds ord i dem.