Korståg för att befria Heliga landet
De kristna européernas militära expeditioner mot muslimerna i Mellanöstern förändrade västvärlden för alltid och lämnade ett bittert arv efter sig.
Med berättelser om kristna hjältar, modiga och ädla krigare, har berättelserna om korstågen i hög grad romantiserats i väst, men i själva verket var krigen mot muslimerna som bodde i Heliga landet extremt skoningslösa, blodiga och i slutändan misslyckade.
De inleddes mot slutet av 1000-talet när de muslimska seldjukiska turkarna hade invaderat stora delar av det kristna Bysans, härjat de heliga städerna och hotat att inta huvudstaden Konstantinopel därnäst. De hade också tagit den heliga staden Jerusalem, en viktig plats inom båda trosinriktningarna, och gjort det svårt för kristna att göra pilgrimsresor dit. Som svar bad den bysantinske kejsaren Alexios I väst om hjälp med att konfrontera det turkiska hotet och år 1095 svarade påve Urban II. Han såg det som en chans till att ena Europa och stärka sin makt, och uppmanade därför alla kristna i väst att ansluta sig till bysantinerna och befria Jerusalem. Med rop som ”Deus vult” (Gud vill det) framställde han det första korståget mer som en pilgrimsresa än en militär operation och lovade alla deltagare att deras synder skulle bli förlåtna. Mer än 60 000 besvarade hans uppmaning, varav majoriteten var vanliga bönder som inte var vana vid strid, och de visade att de hade ”tagit korset” genom att pryda sina kläder med röda kors.
En oorganiserad samling riddare och vanligt folk var de första som gav sig av. De leddes av den populäre predikanten Peter Eremiten, men det här ”folkets korståg” slogs snart ned av turkarna. En annan grupp korstågsfarare gav sig då av, ledda av greve Emicho, men förorsakade stor ilska när de massakrerade judar längs vägen. Slutligen inledde korstågsfararnas fyra huvudarméer sitt anfall och de intog städerna Nicaea och Antiokia innan de slutligen nådde Jerusalem år 1099. På den tiden var staden ockuperad av egyptiska fatimider, de sunnimuslimska seldjukernas shiitiska fiender, och de kunde inte hålla tillbaka de invaderande arméerna. Korstågsfararna tog över två heliga muslimska byggnader, al-Aqsamoskén och Klippdomen, och massakrerade hundratals män, kvinnor och barn för att ta tillbaka staden.
När deras mål var uppnått återvände många korsfarare hem, men de som stannade kvar etablerade fyra latinskt kristna stater i Jerusalem, Edessa, Antiokia och Tripoli. De höll dem i mer än 40 år innan guvernören av Mosul, den seldjukiske generalen Zangi, intog Edessa år 1144. Nyheten chockerade Europa och fick påve Eugenius III att samla ett andra korståg, men framgångarna från det första visade sig svåra att upprepa. Både kung Ludvig VII av Frankrike och kung Konrad III av Tyskland ledde korstågsfararna i ett anfall mot det syriska fästet Damaskus och besegrades av Zangis efterträdare Nur al-Din. Den nye seldjukiske generalen fortsatte att utöka sitt rike fram till sin
död år 1174, då den egyptiske sultanen Saladin tog kontrollen. Hans erövringskampanj gjorde att han återtog Jerusalem år 1187. Påve Urban III sägs ha dött av hjärtattack när han fick höra talas om nederlaget och hans efterträdare, Gregorius VIII, uppmanade till ett tredje korståg. En av härskarna som besvarade uppmaningen var den tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa, men han drunknade till havs på väg till Syrien och stora delar av hans armé dog av sjukdom strax därefter. Det här gjorde att kung Filip II av Frankrike och kung Rickard I av England fick ta upp striden, och de anlände till hamnen i Akko år 1191. Efter en två år lång belägring kapitulerade staden, Filip återvände hem och lämnade Rickard till att marschera mot Jerusalem. Han gjorde två försök att inta staden, men insåg snart att han saknade resurser för att försvara den även om han skulle ha lyckats. Han skrev därför istället under ett fredsfördrag med Saladin. Det gav de kristna fri tillgång till Jerusalem, men staden stod kvar under muslimskt styre.
I början av 1200-talet samlade påve Innocentius III till ett fjärde korståg i ett försök att ena de kristna i väst och öst under sitt styre. Venetianerna gick med på att bygga en flotta med fartyg som skulle transportera korsfararna till striden, men färre än väntat kom till Venedig för att betala för dem. För att lösa sina skulder ingick korstågsfararna ett avtal där de gick med på att hjälpa venetianerna att återta den rebelliska staden Zara i utbyte mot en överfart till Anatolien. Men eftersom Zara var en kristen stad blev påven förfärad över deras agerande och bannlyste alla inblandade. De katolska korsfararna saknade fortfarande medel och accepterade därför ett erbjudande från den kommande ortodoxe bysantinske kejsaren Alexios III om att betala dem om de hjälpte honom inta Konstantinopel. De lyckades, men när Alexios inte kunde få fram pengar bestämde de sig för att själva ta staden.
Det som följde var en blodig strid där kristna stred mot kristna och kristendomens största stad nästan förstördes, vilket innebar att korsfararna aldrig tog sig till sin destination Jerusalem.
Från och med då kom korstågen i mindre grad att handla om att återta Heliga landet från muslimerna och mer om att strida mot katolska kyrkans alla fiender. I ett barnkorståg
1212 gav sig en armé av unga av från Europa bara för att kidnappas och säljas som slavar.
Målen med de femte, sjätte, sjunde och åttonde korstågen uppnåddes aldrig heller. År 1291 föll den sista staden som hölls av korsfararna, Akko, i muslimernas händer och det blev slutet på den här tumultartade perioden i religionshistorien.
”Det som följde var en blodig strid där kristna stred mot kristna.”