Rickard Lejonhjärtas korståg
Han föddes som kunglig, men fick sin utbildning i krigets dödliga rännsten. Kung Rickard förde den västerländska kristna fanatismen till det muslimska öst i ett försök att återta det mytomspunna Heliga landet.
Under nästan ett år höll den mäktiga staden Akko stånd. Trots att våg efter våg av kristna riddare öste på med all sin religiösa nit och militära makt mot dess urgamla murar höll staden emot, och på något sätt hejdade de framfarten hos de utländska horder som nu hotade att överta hela Mindre Asien.
Men fler och fler män kom – anfallen var skoningslösa. När den första hären hade stoppats trodde stadens invånare att de var säkra, att invasionen hade slagits ned. Men ännu en armé landsteg och hamnen, stadens huvudartär, som var passagen in och ut genom murarna, intogs. Stadens försvar testades ännu en gång och en ännu mer vildsint attack släpptes lös mot portarna med skrik efter blod. Som tur var för dem på insidan höll staden massan av krigare borta och deras otrogne ledare slogs tillbaka.
När seglingssäsongen började på det nya året anlände ännu en inkräktare från havet med en ny blodtörstig armé. Han åtföljdes i maj av ännu en, med tiotusentals soldater som anslöt till de otrognas läger utanför murarna och fick deras antal att anta skräckinjagande proportioner. De anföll igen och förlusterna på båda sidorna var enorma. Bristen på mat och förnödenheter i staden, och sjukdomarna som spred sig i inkräktarnas läger fick båda sidorna att ta till extrema åtgärder, att använda sig av den tro som brann i deras hjärtan till allt djärvare tilltag.
Den 8 juni 1191, medan Akko sakta kvävdes i Levantens tryckande sommarhetta, landsteg ännu en flotta i stadens en gång så blomstrande hamn, den här gången med en av de största styrkor staden någonsin sett. Om härskaren i Akko, den ädle och store Saladin, inte skickade ansenliga förstärkningar skulle staden snart falla och porten till Heliga landet brutalt brytas upp av kristna horder.
De kallade honom, den här jätten till man som landsteg på den torra stranden, för Lejonhjärta och han var där för att döda dem alla i sin guds namn. Överfarten hade varit lång och hård, med stormar, skeppsbrott och en galen despot som hotade att avsluta det tredje korståget innan det ens hade börjat. Hur som helst hade kung Rickard Lejonhjärta och hans armé klarat resan över Medelhavet och nått Heliga landet. Efter månader av planering skulle de nu fullfölja sitt, Rickards och Guds uppdrag: att storma Heliga landet och skapa en direkt väg till den heligaste av alla städer, Jerusalem.
Till alla kristnas skam hade Jesus stad fallit fyra år tidigare för saracenska ayyubidiska horder, och styrdes nu inte bara av kristendomens ärkefiende
Saladin utan vanhelgades också av deras blotta närvaro inom de heliga murarna. Staden, som varit i ett säkert kristet grepp i nästan 100 år, sedan det första korståget etablerat kungariket Jerusalem 1099, skulle återtas på order av ingen mindre än påven i Rom. Rickard, en hängiven och mycket religiös kung, hade hörsammat uppmaningen. Här stod han nu, redo att utföra sin plikt till den ende sanne guden. Att erövra Akko var bara det första steget för att kunna vrida Jerusalem ur Saladins grepp.
Hittills hade kontrollen över staden och det vidare korståget legat i händerna på en rad andra ledare. Bland dem fanns Guy av Lusignan, en stolt riddare från Poitou och den påstått rättmätige kungen av Jerusalem genom sitt giftermål med Sibylla av Jerusalem, och kung Filip II av Frankrike, som hjälpt till att samla ihop ”Saladin-tiondet” för att betala för korståget. Hertigen av Österrike, Leopold V, hade det övergripande befälet över de kejserliga styrkorna. Det hade funnits ännu fler ledare vid belägringens inledning sommaren innan, men olika sjukdomar hade krävt många liv under vintermånaderna, där Fredrik av Schwaben och till och med den helige patriarken Herakleios av Jerusalem hade lämnat de dödligas värld och gett sig av till nästa.
Själva belägringen befann sig i ett dödläge, så varje vecka som gick gav Saladin en chans att utmanövrera korsfararna. Rickard insåg detta tack vare sin militära erfarenhet och efter ett möte med de andra ledarna gav han order om att bygga stora belägringsvapen. De här vapnen, de här dödsmaskinerna, tornade upp sig över de kristna riddarna. När de avfyrades förde de belägringen in i det dödliga slutskedet.
Kolossala stenblock regnade ned över Akkos murar och krossade dem med hård brutalitet. Lik efter djur och kristna soldater låg längs stadens gator, spred sjukdomar och fick de skräckslagna invånarna att tappa modet. Det mest skrämmande, brinnande bollar och pilar som satte allt som inte var gjort av sten i brand, fick paniken att snabbt
sprida sig bland Akkos befolkning. De överlevande muslimska soldaterna stred tappert, men det blodbad och kaos som belägringsvapnen och krigarna nu gav upphov till i staden blev för mycket. En månad efter all död och förödelse kapitulerade den muslimska garnisonen i staden, vilket var ett direkt brott mot Saladins order.
När Saladin fick höra att Akko hade fallit gav han sig omedelbart av mot staden. På vägen mottog han nyheten att Rickard hade tagit den kapitulerande muslimska garnisonen på 2 400 man till fånga och erbjöd sig att släppa dem mot en lösensumma. Saladin, som var känd för sin lojalitet mot sina män och för sin vishet, godkände lösensumman, som inte bara innebar ekonomisk kompensation, utan också att alla hans kristna fångar skulle släppas.
På grund av Akkos strategiska placering
drabbades staden ofta av våldsamheter.
I Akko fladdrade kungariket Jerusalems, Frankrikes, Englands och hertigdömet Österrikes baner i den lätta brisen. När Akko fallit visste Rickard att det bara var staden Jaffa i söder som stod i vägen för ett direkt anfall mot Jerusalem, så han började förbereda för ett fortsatt korståg, samt för uppbyggandet av den härjade staden. Förberedelserna avbröts genast av ett bråk som uppstod mellan de konkurrerande ledarna om hur staden skulle delas upp och hur bytet efter deras seger skulle portioneras ut. Bråket fick Rickard att slita ned det österrikiska standaret från stadens murar och förolämpa Leopold, eftersom kungen av England ställde sig på Guy av Lusignans sida i stället för Filip och Leopolds när det gällde vem som skulle bli kung över Jerusalem när staden hade intagits. Filip och Leopold föredrog korsfararen och den italienske adelsmannen Konrad av Montferrat, och Filip var så arg att han hotade att återvända till Europa.
Den här röran av intriger och bråk ställdes på
”De kallar honom för Lejonhjärta och han har kommit för att döda dem alla i sin guds namn.”
sin spets när Saladin dröjde med att betala lösensumman för garnisonen. En redan arg och missnöjd Rickard betraktade förseningen som en stor förolämpning och beordrade att alla i garnisonen skulle avrättas. Saladin nådde staden just när beslutet hade fattats, men han kunde bara se på när man efter man avrättades offentligt. Deras huvuden hängde på deras axlar högst upp på stadens murar. Tusentals dog. Den rasande Saladin besvarade det med att avrätta de 1 000 kristna fångar han hade. Det avtal som eventuellt kunde ha ingåtts mellan de rivaliserande ledarna låg nu i ruiner, till synes lika dött som de olycksaliga fångarna.
Ilsken och frustrerad över Rickard och Guy bestämde Filip och Leopold slutligen att deras
700 000 kr Ungefärlig summa av ”Saladin-tiondet” för att finansiera det tredje
korståget.
deltagande i det tredje korståget var över. Sent i augusti gav de sig av hem mot Europa. För Rickard var dock ett sådant förräderi mot tron otänkbart och efter att ha uppmanat Filip att agera rätt i Guds ögon lyckades han övertala honom att lämna kvar 10 000 franska korsfarare samt de nödvändiga medlen för att betala för deras uppehälle. Lejonhjärta var nu den viktigaste kvarvarande befälhavaren för över 20 000 korsfarare, både riddare och
soldater, och med ett brinnande kall beordrade han att korståget skulle fortsätta. Merparten av korsfararna marscherade ut ur Akko under de sista dagarna i augusti. Nu var Rickard utan tvekan den person som ledde det heliga korståget.
Nästa stad under korsfararnas skoningslösa marsch mot Jerusalem var Jaffa, en viktig hamnstad som gav tillgång till det södra Medelhavet. Så länge Jaffa inte var intaget hade Saladin en naturlig väg att få in fler soldater i regionen från sitt ointagliga fäste i Egypten, men om staden föll i korsfararnas händer skulle Saladin tvingas flytta män landvägen, ett långt mindre effektivt och mer tidsödande sätt. Staden låg bara 6,5 mil från Jerusalem, vilket gjorde den till en perfekt kustbas för korsfararna. Innan den kunde intas måste dock korsfararna ta sig dit oskadda. Rickard visste att Saladin fanns någonstans i närområdet och, medveten om fiendens skicklighet i bakhåll, beordrade han sina trupper att marschera längs Medelhavskusten och att trängen skulle skyddas genom att ligga närmast kusten. Den här taktiken förhindrade att Saladin kunde anfalla från någon av flankerna, eftersom Rickard också lät sin flotta segla längs kusten parallellt med dem för att skära av havet som en möjlig anfallsväg.
Men norr om Jaffa låg Arsufskogen, ett av få skogsområden i hela Levanten. Skogen löpte parallellt med kusten i över två mil och måste korsas av Rickards armé om de skulle kunna nå Jaffa. Efter att ha retat Rickards trupper med små temporära anfall i skogen sanktionerade Saladin ett fullskaligt anfall mot korsfararna, vilket ledde till den största striden under hela det tredje korståget. Saladin visste att striden skulle bli avgörande, men han kunde inte ha förutsett hur katastrofal den skulle bli för honom. När solen gick ned den 7 september 1191 hade den saracenska armén skickats i ett avgörande motanfall lett av Rickards Johanniterorden. Saladin retirerade från Arsuf för att omgruppera det som fanns kvar av hans decimerade armé och slicka sina sår.
Korsfararna gick raka vägen mot Jaffa, belägrade staden snabbt och intog den. Trots vissa meningsskiljaktigheter med de andra
8 000 engelska riddare och soldater reste till
Heliga landet.
”Saladin kunde bara se på när man efter man avrättades offentligt. Deras huvuden hängde på deras axlar högst upp på stadens murar.”
korstågsledarna bestämde sig Rickard – som nästan kunde se Jerusalem – för att inleda förhandlingar med fienden. Saladin, som ifrågasattes av vissa av sina underlydande efter förlusten i Arsuf, gick med på förhandlingar och skickade sin bror, al-Adil, till Jaffa för att leda samtalen. Trots stora framsteg – vid ett tillfälle nämndes Rickards syster Joan som potentiell brud till al-Adil med Jerusalem som bröllopsgåva – bröt samtalen till slut samman.
De brutna samtalen gav upphov till oro i korsfararnas led, där man bråkade om det bästa sättet att fortsätta mot målet på. Rickard, allt tröttare på de ständiga stridigheterna, agerade bestämt och beordrade armén att röra sig mot Jerusalem i november, först genom Ashkelon och sedan Latrun. Den kristna armén var snart i Beit Nuba, bara två mil från Jerusalem. Nyheten om korsfararnas framfart spred sig snabbt och tillintetgjorde moralen i den muslimska garnisonen i staden. Saladins styrkor hade krossats, Akko, Arsuf och Jaffa hade intagits, och Jerusalem var näst i tur. Seger i det tredje korståget verkade oundvikligt.
Men vid den här viktiga tidpunkten smög sig en tvekan in i korsfararnas led. Saladin hade visat sig vara en värdig och svår motståndare och, utan att veta i hur hög grad hans styrkor decimerats, fruktade Rickard att ett motanfall, mest troligt ännu ett storskaligt bakhåll, var nära förestående. Dessutom hade vädret försämrats avsevärt under vintermånaderna, med hårda regn och hagelskurar som gjorde det svårt för soldaterna till fots. De här faktorerna fick Rickard att stanna upp och tänka efter snarare än att gå rakt mot den heliga staden, och han konsulterade de andra korsfararna. De kom överens om att om de började belägra Jerusalem och drabbades av en motattack från Saladin skulle de allmänt dåliga förhållandena leda till
2 700 muslimska fångar lät Rickard avrätta i
staden Akko.
en massaker. Rickard beordrade därför en reträtt till kusten. Anfallet fick vänta.
Den invaderande armén tillbringade resten av vintern i Ashkelon innan de återupptog striderna på våren år 1192. Saladin, som av sina emirer (befälhavare) tvingats upplösa stora delar av det som var kvar av hans armé (eftersom emirerna hellre ville se en sammanslagning än öppna strider) inledde inget större anfall. Men saracenska trupper plågade hela tiden korsfararna med en rad mindre strider och skärmytslingar som långsamt reducerade korsfararnas antal och moral. Det här kom till sin spets den 22 maj när den befästa staden Darum föll för korsfararna efter fem dagar av blodiga strider. Korsfararna hade vunnit stora strider i Heliga landet, men inga fler arméer reste över Medelhavet för att stärka upp trupperna. De som fallit i strid skulle inte bli ersatta. Rickards korståg haltade, det huvudsakliga syftet rann bort som sand i ett timglas.
Den engelske korsfararkungen lyckades hålla ihop sina kvarvarande styrkor för ett sista avancemang mot Jerusalem och marscherade inlandsvägen i juni samma år. Istället för att hejdas i Beit Nuba kom korsfararna den här gången faktiskt så nära att de kunde se den heliga staden. Tiden var inne, vad det verkade. Rickard skulle återföra Jesus stad till dess rättmätiga ägare och återinföra kristendomen som den dominerande religiösa och militära makten i Heliga landet. Men när de trötta, dammiga och solbrända krigarna stod där och såg mot staden i fjärran började ännu en gång giftiga meningsskiljaktigheter smyga sig in bland ledarna.
Trots att de stod så nära staden hade månader av missnöje med den kurs korståget tagit kokat över bland befälhavarna. Debatten om vilka militära åtgärder som skulle vidtas ledde till personangrepp och käbbel. Majoriteten av ledarna, inklusive Rickard själv, trodde att det bästa sättet att inta Jerusalem inte var belägring utan att anfalla Saladin direkt i Egypten och på så sätt tvinga honom att lämna ifrån sig staden av fri vilja som en del av förhandlingen för att undvika att han själv föll. Men ledaren för de kvarvarande franska korsfararna, hertigen av Bourgogne, Hugo III, ansåg att det enda rätta var ett omedelbart och direkt anfall mot staden. Nyheten om splittringen i ledarnas planer sipprade ned till korsfararna själva, och riddare och soldater bröt nu tidigare allianser och ställde sig på olika sidor. Korsfararnas armé delades i två.
Ingen av de två styrkorna var nu tillräckligt mäktig för att kunna anfalla en stad, allra minst Jerusalem, och Rickard tvingades därför beordra en reträtt. På väg tillbaka till kusten
2 000 kristna soldater stred i det tredje korstågets
sista strid i Jaffa.
”Rickard trodde att det bästa sättet att inta Jerusalem på inte var belägring utan att anfalla Saladin direkt i Egypten.”
bestämde sig Rickard, i ilska mot den franske kungen, för att återvända till England. Men just som han närmade sig Jaffa kom en budbärare med nyheten att staden fallit för Saladin, som övervakat anfallet personligen. Dessutom rapporterade budbäraren att alla människor där hotades till livet eftersom den muslimske härskaren förlorat kontrollen över sin armé. Tusentals muslimska soldater gick bärsärk på grund av massakern i Akko.
Med de överlevande korsfararnas liv i sina händer – det hade trots allt varit Rickard som beordrat avrättningarna i Akko – måste en hemfärd till England vänta. Med 2 000 överlevande riddare och soldater inledde Rickard ett slutanfall mot Saladin där han närmade sig Jaffa havsvägen i ett överraskningsanfall. De ayyubidiska soldater som just intagit staden var helt oförberedda på anfallet och kördes snart över med en kombination av korsfarande riddare och pilbågsskyttar som bröt deras motstånd en gång för alla. Anfallet var så brutalt effektivt att Saladin tvingades fly söderut från Jaffa.
Det här blev den sista striden i korståget för Saladin och Rickard. Efter Jaffas andra fall gick regionen in i en limboliknande status när de kristna korsfararna och de muslimska ayyubiderna dränerats på all längtan efter mer blod. Striderna hade pågått i tre år och
stora delar av det historiska området låg i ruiner. Tiotusentals män, kvinnor och barn hade förlorat livet och trots att vissa av Levantens områden bytte händer hade inget egentligen förändrats. Jerusalem var fortfarande under muslimskt styre, Saladin var härskare över det ayyubidiska riket och Rickard Lejonhjärta var fortfarande den starke krigarkungen med ryktbarhet i Europa, men utan något fast fäste i Heliga landet. Det som hade förändrats var dock Saladins och Rickards längtan efter mer krig och blodsutgjutelse, så ett fördrag följde. Jerusalem skulle förbli under muslimskt styre, men från och med nu skulle kristna pilgrimer och handlare få lov att besöka staden, och deras rättigheter skyddades av lagen.
För Rickard skulle fördraget bli det sista han gjorde i Heliga landet och tredje korstågets slutscen, där kungen seglar iväg på väg mot England, följde direkt därefter. Hans återfärd blev dock inte lika enkel som ditresan. En rad händelser ledde till att han tillfångatogs av Leopold V, hertigen av Österrike, tillfälligt fängslades och drogs in i ännu fler strider.
Men kriget han skulle bli allra mest känd för var sin resa till Heliga landet – en resa full av blodsutgjutelse, plundring och religiös fanatism, men med små territoriella framgångar. Det ledde till att hans minne alltid skulle debatteras mellan dem som ser honom som en korstågsfarande kristen kung och andra som ser honom som en kallblodig mördare, en debatt som rasar än idag.
17 månader stannade Rickard Lejonhjärta i
Heliga landet.