Sveket mot Tempelriddarna
I sju år blev Tempelherreorden förföljd, splittrad och smutskastad. Skedde det på grund av deras skändliga sedvänjor eller föll de offer för en illvillig plan?
Jacques de Molay var lugn. Under de senaste sju årens anklagelser, rättegångar, tortyr, förnekanden och bekännelser hade han varit allt annat än lugn, men när den tunna, skäggiga mannen leddes ut till avrättningsplatsen på en ö i floden Seine varken grät eller darrade han. En folksamling hade samlats för att se den gamle mannen dö och ett bål hade förberetts på den lilla ön, redo att antändas och ta hans själ. De Molays trasor kläddes av honom tills han stod i bara skjortan, därpå band vakterna fast hans bleka kropp vid pålen.
Till slut tog den tyste mannen till orda. Han bad om att få stå vänd med ansiktet mot Notre Dame och att hans händer skulle förbli fria så att han kunde dö medan han bad. Hans önskemål hörsammades och De Molay böjde sitt huvud i tyst bön medan bålet antändes. Eldsflammorna växte snabbt, och medan tungorna av eld svepte in hans kropp talade han igen. Han höjde rösten så att den skulle höras över eldens sprakande.
”Gud vet vem som har handlat fel och vem som har syndat!” förkunnade han. ”De som felaktigt har dömt oss kommer att drabbas av olycka, gud kommer att hämnas vår död. Missta er icke, alla som är emot oss kommer att få lida!” Eldsflammorna steg högre. ”Påve Clemens, kung Filip – lyssna på mig nu!” Han röt fram orden. ”Inom ett år kommer ni att få svara för era brott inför gud!” Efter dessa sista ord tystnade De Molay och elden förtärde honom.
Innan året var till ända var både påven och kungen döda. Påve Clemens dukade under efter en lång tids sjukdom den 20 april 1314 och kung Filip dog i sviterna av en jaktolycka den 29 november 1314, endast 46 år gammal. De Molays riddarorden var i det närmaste utplånad, men förbannelsen som Tempelherrarnas stormästare kastade levde vidare.
När allt kommer omkring kanske Jacques de Molays berömda sista ord inte uttalades av honom själv. Som med så mycket annat som har med Tempelherreorden att göra, har fakta omvandlats till myter och legender. Vi vet
helt enkelt inte om han verkligen kastade en förbannelse över sina plågoandar med sina sista andetag. På grund av den mystiska riddarordens plötsliga och dramatiska upphörande har en mängd rykten, myter och konspirationer uppstått. Det har grumlat kunskapen om ordens blygsamma grundande och dess katastrofala slut som skakade om 1300-talets Europa.
Efter att Jerusalem hade belägrats av kristna styrkor under det första korståget valde många europeiska pilgrimer att resa till det heliga landet. Det var emellertid en farlig resa att företa sig för en kristen, så ett antal riddare tog på sig att hålla vägarna fria från stråtrövare. Denna riddarorden grundades på juldagen år 1119 på den plats där Jesus korsfästes. Eftersom deras högkvarter var beläget på Tempelberget blev de kända under namnet Tempelherreorden.
De inledde sin verksamhet i stor fattigdom och förlitade sig på gåvor för att överleva, men snart blev de en av de mäktigaste klosterordnarna under medeltiden med påvligt stöd, pengar, mark och ivriga unga adelsmän som några av sina resurser. De utgjorde västvärldens första uniformerade armé i sina vita tunikor prydda med röda kors och erhöll inom kort legendstatus.
Deras rykte som guds krigare växte efter segern vid slaget om Montgisard där 500 tempelriddare hjälpte en armé på några tusen man att besegra 26 000 av Saladins soldater. Förutom att vara en mäktig militär styrka styrde de dessutom över ett stort finansiellt nätverk som anses ha utgjort världens första moderna banksystem. Många adelsmän som ville delta i korstågen placerade sina rikedomar hos tempelriddarna, som därpå hanterade tillgångarna genom kreditbrev som kunde användas vid ordenshus runt om i hela världen. På 1200-talet var Tempelherreorden en av de mäktigaste och rikaste organisationerna i världen – helt ovetandes om det dramatiska och fruktansvärda öde som väntade dem. Det var emellertid inte muslimerna i öst som skulle bli deras fall, utan de kristna i väst.
Efter förlusten i Acre 1291 förlorade väst sitt sista kristna fäste i det heliga landet. Riddarna kastades ut och fråntogs sitt existensberättigande. När Jacques de
Molay upphöjdes till stormästare 1293 hade han ett mål i sinnet – att återta det som Tempelherreordern hade förlorat. De Molay reste runt i västvärlden för att få stöd, vilket han fick från påve Boniface och Edvard I av England. Men korståget blev ett fiasko och De Molay förlorade 120 riddare när han försökte etablera sig i Syrien. År 1306 stödde riddarna en kupp på Cypern som tvingade Henrik II att abdikera för att tillmötesgå sin bror.
Handlingarna passerade inte obemärkt förbi. Många monarker i länder med riddarordens närvaro började känna sig olustiga – vad skulle kunna hindra de mäktiga riddarna från att stödja uppror i deras egna länder? Riddarna hade dessutom varit väldigt tydliga med att de ville bilda en egen stat, som den preussiska Tyska orden och Johanniterorden, en annan katolsk militärorden som höll hus på Rhodos.
År 1305 mottog De Molay ett brev från påve Clemens V som var baserad i Frankrike. Han föreslog att Tempelherreorden skulle slås samman med Johanniterorden. De Molay var starkt emot idén, men 1306 bjöd Clemens de två stormästarna till Frankrike för att diskutera saken med instruktionen att komma dit utan dröjsmål och under så stort hemlighetsmakeri som möjligt. De Molay anlände 1307, men Foulques de Villaret som var Johanniterordens ledare blev antingen fördröjd, eller så hade han på känn att något inte stod rätt till. Medan påven och De Molay väntade dök ett helt annat ämne upp för diskussion.
Två år tidigare hade en fördriven tempelriddare beskyllt ordern för en rad brott, och trots att de bedömdes som falska hade Frankrikes kung Filip IV lyft dem igen. De Molay som tröttnade på de befängda anklagelserna bad Clemens att få bort honom från den trassliga situationen. Den 24 augusti skrev Clemens till Filip att han inte trodde på anklagelserna, men att han skulle inleda en undersökning ”inte utan stor sorg, oro och upprördhet i hjärtat”. Han rådde Filip att inte handla i saken, men Filip lyssnade inte på det örat. Vid gryningen fredagen den 13 oktober arresterade kungens styrkor varje
tempelriddare de kunde hitta i Frankrike.
Filip IV:s hårda agerande var långt ifrån ovanligt – han hade rykte om sig att vara en besinningslös och våldsam kung. Han hade tidigare hamnat i konlikt med Boniface VIII och lanserat en kampanj mot påven. Filip ansåg att Frankrike skulle ha ett centraliserat kungligt styre. Konflikten eskalerade och slutade med att Filip försökte kidnappa påven år 1303 för att föra honom till Frankrike och ställa honom inför rätta för kätteri.
Chocken tog livet av Boniface, vars efterträdare Benedict XI endast hade rollen som påve i nio månader innan även han dog. Det innebar att kungen kunde få Clemens utsedd till påve. Kung Filip hade tidigare arresterat välbärgade italienska bankmän i staden och lagt vantarna på deras tillgångar. Hans nästa mål var judarna som kastades ut ur kungadömet. Detta agerande är lätt att förklara – Filip hade ärvt ett kungadöme på gränsen till ekonomisk kris och han ansåg att hans auktoritet var större än påvens. Han var inte bara skyldig Tempelherreorden mycket pengar, deras koppling till kyrkan gjorde dem till det perfekta valet för att demonstrera monarkins styrka. Med sina planer på att bilda en egen stat hade orden i princip förseglat sitt eget öde. Tempelriddarna var tvungna att falla för att kungen skulle kunna upphöjas.
När tempelriddarna i Frankrike arresterades anklagades de för kätteri, sodomi, hädelse och förnekande av Kristus. Genom att anklaga dem för kätteri kunde kung Filip utmåla sig själv som en av Jesus soldater, precis som hans helgonförklarade farfar Louis IX. Men hans agerande var ett brott mot kyrkan i Rom och Clemens var rasande. Filip hade förmodligen trott att påven var en skör och ofarlig gammal man som inte utgjorde något hot, men Clemens skrev arga brev till Filip där han anklagade honom för att överträda den romerska kyrkans alla lagar.
Det hjälpte dock inte tempelriddarna. Omkring 15 000 ordensmedlemmar var nu fängslade i Frankrike – många av dem var varken riddare eller adelsmän utan bönder och fåraherdar. De Molay undgick inte heller att fängslas. Dagen efter att han hade agerat kistbärare vid begravningen av kungens svägerska blev stormästaren arresterad jämte de övriga i orden. Filip beslagtog deras markområden och egendom och påbörjade jobbet med att tvinga fram de bekännelser som krävdes för att utplåna Tempelherreorden.
Det fanns ett enkelt sätt att få fram erkännanden som Filip använde med stor framgång: tortyr. Hans inkvisitörer använde sig av en rad olika förskräckliga metoder för att bryta ner männen. Sträckbänken som sträckte ut offrets kropp och fick lemmarna att hoppa ur led användes ofta, likaså strappado som går ut på att offret hissas upp i handlederna som är ihopknutna bakom ryggen och sedan släpps hastigt. Fångarnas fotsulor oljades in och antändes och tänder drogs ut. De var hänvisade till kalla och mörka celler, och de som inte överlevde tortyren begravdes i tysthet.
En anonym skribent skrev 1308 om förhållandena i cellerna: ”Människotungan kan inte uttrycka bestraffningarna, lidandet, misären, hånen och de tortyrmetoder som de oskyldiga under tre månader, sedan dagen de arresterades har utsatts för. Dag och natt hörs konstant snyftande och suckar i deras celler, likaså skrik och tandagnisslan från tortyren … Sanningen dödar dem och lögnen befriar dem från döden.”
Föga förvånande var det många av tempel
riddarna som erkände anklagelserna under rättegångarna. Fem huvudsakliga anklagelser riktades mot riddarorden: att de tog avståg från och spottade på korset under initiationsriten, att den som invigdes kysstes på naveln, munnen och baken, tillåtelse att utföra homosexuella handlingar, repet de bar hade virats runt en avgudabild de dyrkade och att de inte helgade den som höll i en kristen mässa.
Under rättegångarna växte antalet anklagelser stadigt, bland annat anklagades riddarna för att ha bränt upp småbarn och tvingat unga ordensmedlemmar att äta de dödas aska. Kung Filips beskyllningar uppfattas som överdrivna och långsökta i dag, men de uppstod i en tid när paranoian kring djävulen var så utbredd att det verkade rimligt att dylika handlingar hade infiltrerat kyrkan.
I de förhör som hölls under tortyr erkände 134 av 138 bröder till en eller flera anklagelser. De Molay skrev under en bekännelse efter att ha blivit torterad och flådd. Detta följdes snart av matchande bekännelser från alla ordens seniora medlemmar. När Clemens insisterade på att bekännelserna skulle framföras inför en påvlig kommitté gjorde emellertid De Molay och hans män en helomvändning. Utom Filips kontroll tog De Molay avstånd från sin bekännelse och hävdade att den enbart var ett resultat av tortyren han hade utsatts för. De övriga ordensmedlemmarna följde hans exempel, och Filips planer på ett snabbt och brutalt slut för Tempelherreorden gick upp i rök.
I ett försök att övertyga Clemens besökte
Filip honom i Poitiers och skickade dit 72 tempelriddare som skulle bekänna inför honom. Han fick sina styrkor att dela ut pamfletter och hålla tal om riddarnas fördärvliga leverne. Filip varnade påven – om han inte agerade skulle han plockas bort för att skydda katolicismen. Clemens var nu ute i kylan och hölls i princip i husarrest. Han beordrade att tempelriddarna skulle undersökas. Filips storslagna planer var återigen i rörelse.
Tempelriddarna hade inget rättsråd eller dylikt – De Molay uttryckte en önskan om att försvara sin orden men tilläts inte göra det för att han var en ”fattig, olärd riddare.” År 1310 presenterade två tempelriddare med juridisk bakgrund ett imponerande försvar mot anklagelserna. De insisterade på att tempelriddarna inte bara varoskyldiga, utan
Tempelriddare kom ofta före trupperna till viktiga strider under korstågen.
Enligt legenden förbannade Jacques de Molay kung Filip på bålet.
dessutom utsatta för en ondskefull komplott. Saker och ting såg ut att börja gå tempelriddarnas väg, så Filip fattade ett brutalt beslut. Den 12 maj 1310 brändes 54 riddare som tidigare hade återtagit sina erkännanden på bålet som återfallskättare och de två försvararna försvann från häktet.
Utan dem föll riddarnas försvar som ett korthus. Under extremt tryck från Filip utfärdade Clemens en handling som officiellt upplöste orden. Det innebar inte att riddarna var skyldiga, men det var slutet för deras sällskap. Till Filips stora förtret utfärdades en andra påvlig bulla som innebar att Tempelherreordens tillgångar tillföll Johanniterorden. Slutligen kom bullan ”Considerantes Dudum” som möjliggjorde för de olika provinserna att hantera ordens egendomar som de ville. Ledarnas öde var emellertid i kyrkans händer.
De Molay och tre av de andra ledarna hölls fängslade i väntan på besked om sina öden. Till slut, den 18 mars 1314, leddes de ut på en plattform framför Notre Dame för att delges sina domslut. Alla fyra var gamla män. De Molay var i 70-årsåldern och de övriga mellan 50 och 60. Med hänvisning till deras tidigare erkännanden förklarades de skyldiga till kätteri och dömdes till livstids fängelse. Två av männen accepterade sina öden i tystnad, men De Molay höjde sin röst när han ställdes inför faktumet att han skulle framleva resten av sitt liv i en fuktig och mörk cell. Till åskådarnas chock och kardinalernas förfäran protesterade stormästaren och hans lojale man från Normandi, Geoffroi de Charney, högljutt och hävdade sin oskuld. Återigen tog de tillbaka de sina erkännanden och insisterade på att orden var helig. Under sju års fångenskap hade De
Molay misslyckats med att försvara sin orden, men nu gjorde han det och satte sitt liv på spel.
Det här var fullkomligt oväntat och kardinalerna visste inte riktigt vad de skulle göra. När nyheten nådde Filip blev han rasande. Han ansåg att tempelriddarna nu gjorde sig skyldiga till upprepat kätteri. Straffet för det var döden. Innan solen hade gått ner var både De Molay och De Charney döda. Istället för att leva sina sista dagar i en förödmjukande cell gjorde De Molays sista utspel att han förvandlades till martyr i mångas ögon.
De kvarvarande tempelriddarna blev inte befriade från sina klosterlöften och många fick påföljder som långa fängelsestraff. Andra anslöt sig till Malteserorden medan somliga valde att leva återstoden av sina dagar i avlägsna kloster. Även med detta i åtanke är det oklart vad som hände med de övriga tiotusentals riddare som fanns runtom i
Europa. Riddarordens arkiv återfanns aldrig, inte heller merparten av deras skatter. Vissa tror att det beror på att tempelriddarna fick någon slags varning som gjorde att många hann ge sig av innan arresteringarna inleddes. Olika konspirationsteorier om de återstående templarnas öde har florerat sedan dess. Trots att vi känner till de sorgliga omständigheter som ledde till ordens upphörande är mysteriet om vad som hände de kvarvarande tempelriddarna fortfarande olöst.