Bränn häxan
Påve Innocentius III fruktade rivaliserande religioner och den påstådda uppkomsten av djävulsdyrkan så mycket att han gjorde allt för att utplåna dem.
På städernas torg över hela Europa samlades folket regelbundet för att få se domen falla och syndarna brinna. Häxjägare och inkvisitorer gav dem det de ville ha och gav upphov till ett enormt lidande i kyrkans namn. Kättare och häxor greps, torterades och dödades på grund av dem, medan deras omgivning såg på medan de led och dog. Det var en tid av paranoia och förföljelser. Det var häxjägarnas tidsålder.
Tanken på häxor, trollkarlar och häxmästare är nästan lika gammal som mänskligheten själv. I århundraden har de varit måltavlor för misstankar och fruktan. Än idag ses inte wiccaner alltid med välvilja och inte heller satanister. Med det sagt är det högst osannolikt att de moderna efterföljarna förföljs och bemöts med samma brutalitet som deras medeltida föregångare. I medeltidens Europa litade vanligt folk på kyrkan och fruktade Djävulen i avsevärt högre grad än idag.
Häxjakterna inleddes på 1400-talet. Inkvisitionen hade varit igång en tid med efterforskningar, arresteringar, tortyr och brännande över hela Europa. Uppdraget var att hitta och förgöra allt kätteri. I praktiken letade de efter och förgjorde alla som inte höll med om, ifrågasatte eller bara ville diskutera den religiösa doktrinen.
Det var en utrensning av sällan skådat slag i den europeiska historien. Påve Innocentius III valdes år 1484. Han var en kompromisskandidat, inte alls enhälligt beundrad av elektorerna, som ansåg att kätteri, häxeri och djävulsdyrkan spred sig över Europa och ville bekämpa det. Det ledde till att häxjägarna uppstod. Prästen Heinrich Kramers bok Malleus Maleficarum sominnehöll en passande stegför-steg-beskrivning ökade i popularitet.
Den 5 december 1484 utfärdade påven Summa desiderantes affectibus, en påvlig bulla som svar på Kramers personliga begäran om att få åtala häxor och kättare i hemlandet Tyskland. Även om inte just Kramer fick stöd uppmuntrade bullan till identifiering och åtal av alla kyrkans fiender och Djävulens tjänare: ”Vi kungör och föreskriver att de förutnämnda inkvisitorerna har rätt att vidta korrekta åtgärder, fängsla och bestraffa alla personer, utan undantag eller hinder, på alla sätt.” Innocentius VIII gav med andra ord inkvisitorerna och häxjägarna fria händer att rensa ut alla motståndare på vilket sätt de än ville. Den som trotsade eller ifrågasatte kyrkan riskerade arrestering, förhör, skenrättegång och en snabb avfärd till helvetet via häxjägarnas och inkvisitorernas vapen. Inkvisitionen, särskilt den spanska, har blivit liktydigt med grymhet och död i den andliga frälsningens namn. Den varade i 240 år.
När Kramer gav ut Malleus Maleficarum innehöll den en kopia av ediktet. Innocentius VIII hade inte gett vare sig Kramer eller hans bok något
Heinrich Kramer var en kvinnohatare av rang. Hans förakt för kvinnor bidrog till att
de blev måltavlor.
Än idag ser vissa svarta katter som ett tecken på otur, en kvarleva från deras påstått djävulska
natur.
godkännande, men det här fick det att se ut som att han gjort det. Att kyrkan officiellt fördömde Kramers bok tre år senare gjorde ingen större skillnad, för vid det laget var häxjägarna redan på frammarsch. Det blev en långvarig, blodig kampanj för att krossa allt som kyrkan såg som ett hot. För de mest entusiastiska anhängarna, som Heinrich Kramer, var oliktänkare, kättare och häxor av samma skrot och korn.
Bullan erkände uttryckligen att häxor existerade och att deras aktiviteter var Djävulens verk. Den uppmanade också lokala myndigheter till att aktivt stötta inkvisitorer och häxjägare, och alla som inte gjorde det hotades med bannlysning. Bannlysning – att uteslutas från deltagande i religiösa ritualer – var för de flesta troende en säker väg till helvetet. När religiös efterlevnad i stort sett var universell och den stora majoriteten uppriktigt fruktade för sina själar var det en starkt övertygande faktor.
Det här var inte början på inkvisitionen. Den hade redan existerat en tid och syftade mer till att hitta kättare än häxor. Nu var alla som inte höll med om eller ifrågasatte kyrkans doktrin lovligt byte. Alla som inte helt ställde sig bakom kyrkan blev misstänkta och hotade. Och förutom inkvisitorerna fanns det nu en ny fiende som var precis lika skräckinjagande: häxjägarna.
Kyrkans ”officiella” fiender var kättare och häxor. I praktiken hamnade judar, protestanter, barnmorskor, romer, kvinnor, vetenskapsmän, rivaliserande religiösa sekter och många andra i skottgluggen. Författare, konstnärer, pjäsförfattare, poeter och andra som hade avvikande åsikter blev också måltavlor. I enlighet med Malleus Maleficarum var häxjägarnas främsta måltavlor kvinnor. Texten refererar hela tiden till misstänkta som ”hon”.
Anklagelser om kätteri kunde göras av och mot alla, men de flesta av häxjägarnas offer var kvinnor. Män kunde anklagas för att vara trollkarlar och häxmästare, och det skedde, men långt färre män drabbades av häxjakten. Djuren skonades inte heller, och särskilt drabbade var katter.
Många misstänkta häxor hade katt och även om en häxas djurföljeslagare (kallad ”familiaris”) kunde vara vilket djur som helst såg vissa innehav av katt som ett tecken på djävulsk påverkan. Många tusentals katter dödades, ofta på ett grymt sätt, i medeltidens Europa. I Belgien hålls än idag i staden Ypres ”Kattenstoet” vart tredje år som ett minne av de tusentals katter som kastades från klocktornet, följt av en häxbränning på låtsas. Inga katter kommer till skada. Tvärtom, de blir hyllade.
Uppskattningar av antalet döda varierar från omkring 600 000 till eventuellt 9 000 000. Bara en anklagelse räckte ofta för att offren skulle släpas ut ur sina hem, vanligtvis mitt i natten. De frågades ut om sina påstådda brott och, om de inte erkände, torterades de tills de erkände eller dog. Enligt Maleficarum skulle man, om hot om fördömelse eller löfte om frälsning inte hjälpte: ”Låta henne ofta och frekvent utsättas för tortyr, börja med de mildare formerna.”
Med tanke på att tortyr innehöll strappado, glödhett järn, en medeltida version av vattentortyr och den fruktade sträckbänken bör begreppet ”mildare” ses som något högst relativt.
Det gick sällan bättre för dem som erkände. Att överleva förhör och rättegång innebar ofta bränning på bål. De accepterade ”bevisen” för häxeri var enligt dagens standarder absurda. På den tiden, för en befolkning som i stort sett var tvingad att följa kyrkans doktrin, räckte de.
”Vattenprovet” kunde bara resultera i domen skyldig och användes eftersom häxor ansågs ha avvisat det heliga dopet. Offret fördes till en damm eller flod och kastades i med ett rep knutet runt midjan. Om de sjönk drogs de upp och återupplivades (förutsatt att de inte redan hade drunknat). Om de flöt var det bevis för att de var häxor och då brändes de.
”Bönetestet” var lika sannolikt att resultera i bränning på bål. I en tid då många människor i bästa fall var halvlitterata fick misstänkta häxor recitera böneverser. Häxorna ansågs inte kunna recitera Bibelverser utan att tveka eller göra misstag. Om de gjorde någotdera sågs det som bevis på att de var i lag med Djävulen.
Letandet efter ”häxmärken” på fångens kropp var också ett kriterium som var lätt att uppfylla. Fysiska avvikelser ses inte som djävulska idag, men enligt häxjägarna var födelsemärken, sår, ärr och andra skavanker olika former av ”djävulsmärken”. Alla som hade minsta lilla kroppsliga avvikelse kunde skickas till bålet.
”Sticktester” var också vanliga. ”Yrkesstickare” använde specialdesignade nålar för att upprepade gånger sticka offren, i tron att häxor inte kände smärta och inte kunde blöda. I praktiken gav det här ingenting, förutom en ständig ström av skyldiga häxor. Dessutom gjorde det att bedragare kunde göra sig en hacka med hjälp av slöa nålar som bevisade deras skicklighet som häxjägare och garanterade en framtida anställning. Det innebar ofta att oskyldiga brändes på bål.
Klitester gav lika felaktiga utslag, men ansågs vid den här tiden fungera. Människor som påstods vara besatta av Djävulen uppmanades att klia en misstänkt häxa tills det kom blod. Om den besatta personens tillstånd förbättrades ansågs det vara ett bevis för häxeri.
Häxjakterna i synnerhet står i strid med dagens kristendom. Många kristna skulle nu betrakta dem
”Vissa såg innehav av katt som ett tecken på djävulsk påverkan.”
som brutala och onödiga, men i sin historiska kontext verkade de vettiga. Vetenskapen befann sig inte alls på dagens nivå och i religionens namn hånades vetenskapliga tankar som nu ses som fakta. Det kan verka bisarrt idag, men när människor trodde att Halleys komet var ett förebud om mänsklighetens undergång så trodde de det på riktigt.
Vanligt folk hade en större tilltro till myndighetspersoner på den tiden och kyrkan var den största auktoriteten. Om påven trodde att det fanns häxor, att de tjänade Satan och att alla som inte var emot dem var med dem, trodde många på honom. När han ville se de här mörka krafterna utplånade höll de med. Påvens ord var andlig lag. Enligt honom och miljoner andra ledde han kampen mot Djävulen om själva kristendomens själ.
Många menar att kyrkan korrumperades i sin jakt på andlig korruption. Det har föreslagits att kyrkan påstod sig rädda oskyldiga och bestraffa illgärningsmän samtidigt som de använde terror för att bedriva social kontroll. Det kan sägas att inkvisitionen och häxjägarna handlade av självbevarelsedrift. De behövde kättare och häxor för att rättfärdiga sina förföljelser av religiösa och politiska oliktänkare, så mycket att de i sin jakt på mörka krafter själva blev en.
Den här perioden är ursprunget till frasen ”häxjakt”, i betydelsen förföljelse och straff utan riktiga
bevis.