Den mest missförstådda boken
Uppenbarelseboken är en av de märkligaste i Nya testamentet. Tonen är mycket mer dramatisk och mystisk än i de andra böckerna och det var den sista som accepterades i kanon. Men det initiala mottagandet från de tidiga kyrkofäderna var högst entusiastiskt. Den skrevs av någon som kallar sig Johannes och till en början ifrågasatte ingen att det var aposteln Johannes, Sebedaois son. Under det tidiga 200-talet började misstankar komma fram om att det handlade om en helt annan Johannes, eller till och med var en förfalskning utförd av en kättare som hette Cerinthus, men boken bekräftades ändå vid synoden i Hippo samt av Sankt Hieronymus och Sankt Augustinus på 400-talet. Det grekiska ordet för uppenbarelse är ”apokalyps” och Uppenbarelseboken ses ofta som ett förebud om världens undergång. Men moderna bibelforskare tror att författaren helt enkelt kan ha beskrivit slutet för sin egen värld. Boken skrevs strax efter att romerska soldater hade slagit ned en beväpnad judisk revolt år 70 och lämnat Jerusalem i ruiner med det stora templet nedbrunnet till marken. Uppenbarelseboken kan tolkas som ett antiromerskt traktat för att inspirera Jesus följare under den mörka tiden.