De sju koncilierna
De sju ekumeniska koncilier som hölls mellan konciliet i Nicaea år 325 och det andra konciliet i Nicaea år 787 erkänns av den katolska och den östortodoxa kyrkan. De sammankallades för att avgöra kyrkans organisation och förhållandet mellan de fem antika patriarkaten (Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem), och för att avgöra viktiga frågor kring doktrinen om treenigheten samt Jesus roll som fullständig Gud och fullständig människa. Patriarkaten var kyrkans äldsta biskopsstift, grundade under den apostoliska tiden, förutom Konstantinopel. Som säte för kejsaren och det nya Rom ansökte Konstantinopel om att få inkluderas bland de fyra första patriarkaten, vilket medgavs vid det första konciliet i Konstantinopel år 381. Frågan om Kristus verkliga natur dominerade konciliet i Chalcedon år 451, där konciliet förklarade Jesus som en ”sann Gud och sann människa som vi, i allt förutom synd”, medan det andra konciliet i Nicaea år 787 förklarade hyllandet av ikoner som tillåtet. Det här var inga torra debatter utan passionerade möten som ibland slutade i handgemäng mellan biskoparna.