”Häxhammaren”
Den elsassiske prästen Heinrich Kramers mest välkända verk (och möjligen hans mörkaste gärning) var Malleus Maleficarum. Den gavs ut år 1487 och blev en viktig ingrediens i de europeiska häxjakterna. Dess kulturella effekt varade i flera århundraden.
”Häxhammaren” var i stort sett en handbok som steg för steg beskrev hur häxeri skulle identifieras och förgöras. I den förespråkades öppet tortyr som ett sätt att få fram erkännanden och avrättning för de dömda. Den blev en av de populäraste teologiska texterna i Europa. En anklagelse om häxeri eller kätteri var ingen automatisk dödsdom, men den kunde slungas mot alla som kritiserade, tvivlade eller ens diskuterade kyrkans läror och doktriner. Häxjakter handlade lika mycket om bevarandet av social kontroll som religiös nitälskan.
Enligt dagens standarder verkar Kramers texter vara skrivna av en galning, men på den tiden var tron på häxeri och behovet av att utplåna det vardagsmat. Katolska kyrkan hade också en oändligt mycket större andlig, religiös och politisk makt än idag. Den ville gärna behålla sin makt med alla tillgängliga medel, och många inkvisitorer trodde uppriktigt att de utförde Guds verk.
Kramers tankar, hur bisarra de än är idag, blomstrade på sin tid. Med kyrkans stöd blev de dödliga för många tusentals människor.