Luther och judendomen

I sitt traktat från 1523, Att Jesus Kristus föddes som jude, argumenterade Luther för att den tyska judiska befolkningen skulle tolereras och gick så långt som till att föreslå att judar skulle kunna arbeta inom alla yrken.

Det här berodde dock inte på någon förkärlek eller beundran för judendomen. Målet var att behandla den judiska befolkningen med en viss värdighet så att de skulle kunna tänka sig att konvertera till kristendomen. Luthers djupa teologiska avsky för judendomen var alltid tydlig. Det visade sig genom att förslagen från traktatet från 1523 aldrig genomfördes på något lutherskt område och under 1530-talet hårdnade Luthers attityd. 1543 skrev han en av sina mest brutala texter, en som för alltid har fläckat ner hans rykte: Om judarna och deras lögner. Luther uppmanade här till att judiska synagogor och byggnader skulle raseras, judiska böcker förstöras och att rabbiner skulle förbjudas att predika. Judarna, skällde han, hade visat sig envisa i sin vägran att acceptera Kristus: de var lika hårda som ”en pinne, som sten, som järn, som djävulen”. De förblev ”de kristnas bittra, giftiga och onda fiender” och det klokaste skulle vara att fördriva dem och ”bli av med den outhärdliga, djävulska bördan”. Luther kom med sådana uttalanden ända fram till sin sista predikan i februari 1546.

Bondeupproret 1524–1525 inspirerades delvis av Luthers teologi. Konflikten fick ett blodigt slut i slaget vid Frankenhausen.

Martin Luther, den ödmjuke teologen som instiftade den protestantiska reformationen syns här avporträtterad av sin anhängare Lucas Cranach den äldre.