De första resorna runt jorden
Djärva upptäcktsresande reste jorden runt på sina expeditioner.
Den 6 september 1522 kom den medtagna skutan Victoria i hamn i Sanlúcar de Barrameda. Seglen var sönderrivna och skrovet måste hela tiden pumpas för att hållas flytande. Manskapet hade lidit av brist på mat i flera månader. Under seglatsen hem till Spanien hade de tvingats döda och äta de råttor som fanns ombord och dricka ruttet vatten som stått lagrat i månader. Under de tre föregående åren hade de genomgått myteri, avrättningar, sjukdom, svält och uttorkning. Victoria var ett av fem fartyg som lagt ut för att hitta en ny rutt till Kryddöarna (som den indonesiska ögruppen Moluckerna kallades förr), men det var det enda som återvände. Då fanns bara 18 man kvar av besättningen. De var de första som seglade runt hela jordklotet, en bragd som inte skulle upprepas på 58 år.
De första världsomseglingarna gjordes av nyfikenhet och jakt på berömmelse och rikedom. De här sjömännen hittade nya landområden och handelsvägar, och de kom tillbaka som hjältar. Men människan nöjde sig inte med att bemästra världsomseglingar på havet. Våra expeditioner och ambitioner skulle bli ännu större. Först lyckades vi ta oss runt jorden med fartyg, och därefter gjorde vi det i rymden innan kosmonauten Jurij Gagarin sprängde den sista gränsen och utförde det första varvet runt jorden i rymden.
Med världsomsegling menar vi en rutt som går i en stor ring och passerar genom minst två antipoder, punkter som ligger så långt som möjligt ifrån varandra på var sin sida av klotet. Reglerna för världsomseglingsrekord kräver att resan är på minst 21 600 nautiska mil och att ekvatorn korsas minst en gång.
Idag har vi mer teknik som gör världsomseglingarna tryggare, vi har bättre förnödenheter och bekvämligheter. Vi har sådant som exakta gps-system och omfattande kartor att följa, avancerade vädervarningar, robusta fartyg och kännedom om politiska situationer.
De första fartygen som byggdes för världsomseglingar var karacker, tre- eller fyrmastade havsgående segelfartyg som var tillräckligt stora för att hålla sig stadiga i grov sjö samt rymma tillräckligt med proviant och utrustning för långa färder. Sjöfararna hade vissa hjälpmedel och oprecisa kartor att navigera efter. Förutom enkla magnetkompasser hade de kvadranter för att mäta solens eller månens höjd och kunna beräkna breddgraden, så att de bättre skulle hitta fram på havet. De hade också en lodlina som de sänkte tills den nådde botten. Genom att märka linan och dra upp den igen kunde de mäta djupet där de befann sig.
Moderna världsomseglare har ersatt det mesta av den här utrustningen med högteknologiska hjälpmedel som beräknar samma information, bland annat gyrokompass, som är mer exakt och inte påverkas av yttre magnetfält. Moderna fartyg har dessutom automatiska radarplottrar som visar fartygets position och eventuella andra fartyg i närheten för att förebygga kollisioner. Ekolod har ersatt lodlinan. De skickar ljudvågor ned till havsbottnen och beräknar djupet genom att mäta den tid det tar för ekot att komma upp igen.
Om vi känner oss inspirerade behöver vi egentligen inte lära oss segla eller börja träna benen för att ta oss fram på en cykel. Vi kan resa jorden runt med passagerarflygplan istället. Det kräver en del pengar och noggrann planering, särskilt för att begränsa väntetiden på flygplatser, men vi kan till och med försöka sätta ett nytt rekord.
Nuvarande rekordhållare i den här disciplinen är David Springbett som genomförde en 37 124 kilometers världsomflygning enligt det amerikanska luftfartsverkets regler, på 44 timmar och 6 minuter 1980. Dessvärre kan vi knappast slå hans rekord idag för han hade en kolossal fördel. Han reste en del av sträckan med historiens snabbaste passagerarflyg, Concorde, som kunde hålla 2 160 km/h. De snabbaste rutterna med dagens flygmaskiner skulle ta över 50 timmar.
Men oavsett hur vi väljer att ta oss runt jorden riskerar vi knappast att lida samma öde som Magellan och hans manskap, tack vare den nya tekniken vi har så lättillgänglig.
”De kom på att jorden var ett klot, inte platt som folk trodde då, och de upptäckte nya öar som aldrig hade kartlagts tidigare.”