Djurräddarna I frontlinjen
Veterinärerna är naturens förstahjälpare. De spårar upp djuren och behandlar dem i deras naturliga habitat.
Att vara veterinär är en utmaning. Det gäller att fatta snabba beslut, leda ett team och administrera läkemedel, samtidigt som man har ett djurs liv i sina händer. Men ute i vildmarken blir utmaningen ännu tuffare. Vildmarksveterinärer måste hantera intensiv hetta och vandra långa sträckor för att nå de skadade djur som är i desperat behov av deras hjälp. Landstäckande Wildlife Emergency Response Unit (WERU) drivs av Lilongwe Wildlife Centre och hjälper några av Malawis största djur. Enheten har räddat livet på nästan 100 skadade djur under de senaste tre åren, främst elefanter och noshörningar som har fastnat i tjuvjägarnas snaror.
TEKNIK OCH TRADITIONELL SPÅRNING
För att rädda ett skadat djur krävs det tålamod, uthållighet och kunskap. Men innan veterinärteamet kan börja lappa ihop ett skadat djur måste man först hitta det. Traditionellt har spårningen gjorts manuellt av erfarna spårare som följer spår genom bushen tills de hittar det skadade djuret. De tittar efter alla små tecken på att djuret de söker efter kan ha varit i området, som fotavtryck eller kvistar som knäckts eller bär spår av saliv. Expertspårarna hos Lilongwe Wildlife Centre kan till och med se vilken individ de spårar genom att mäta fotspåren på marken. Men den här traditionella metoden har sina nackdelar.
Även om spårarna oftast kan avgöra hur gammalt ett visst spår är kan de sällan säga exakt hur långt bort djuret är. Där har modern telemetri en klar fördel. Genom att man sätter en sändare på ett djur kan det sedan övervakas av alla djurskyddsarbetare. Vissa djur, till exempel fåglar, kan bära sändaren som en ryggsäck, medan andra får den fastlimmad på skalet eller inborrad i hornen (en smärtfri process).
Sändaren avger en VHF-signal som spårarna kan fånga upp med sina mottagare, vilket ger dem djurets exakta position. Den här precisionen gör det lättare för räddningsarbetarna att röra sig så att djuret inte känner lukten av dem, och då blir det lättare att träffa djuret med en bedövningspil och transportera det till behandling utan att det blir skrämt.
”Jag älskar att jobba med parkvakterna som är ute och skyddar de här djuren varje dag.”
INFÅNGNING
När ett skadat djur har lokaliserats måste man fånga in det så att veterinären kan påbörja behandlingen. Det görs genom att djuret bedövas eller förlamas kemiskt. Ibland lägger man ut bete med lugnande medel som ska göra det lättare att träffa djuret med en pil med bedövningsmedel. Pilarna innehåller oftast både bedövning och lugnande medel. Det lugnande medlet gör att det inte behövs lika mycket bedövningsmedel för att djuret ska bli orörligt. Stora djur som elefanter tål små mängder av mycket kraftigare narkotiska ämnen, som etorfin.
Ofta föredrar man andra infångningsmetoder, som att skjuta ut nät eller använda fällor eller plastinhägnader. Det kan nämligen vara svårt att bedöva djuret med pil eftersom pilen måste tränga in i en stor muskel för att rätt dos ska ges och djuret inte ska skadas. När djuret väl ligger ner kan veterinärerna sätta igång med arbetet: avlägsna snarorna, administrera medicinen och till och med utföra mindre operationer ute i vildmarken.