Tidmätning till havs

1714 införde brittiska myndigheter en lag om längdgrader och utlyste en belöning på 20 000 pund till den som uppfann en klocka som kunde fungera till havs. De visste att fartygens position var mycket viktig för sjöfartsnationer och tidpunkten på dagen var en viktig faktor för att beräkna längdgraden. Exakt tidmätning var svårt till havs eftersom temperaturförändringar, fuktighet och störningar när fartyget rörde sig hindrade pendelklockorna från att fungera som de skulle.

John Harrisons H4-apparat var den första marina kronometern med fjäder- och balansmekanism som kunde klara de problem som påverkade pendelklockorna. Lokal tid fastslogs utifrån solens position, därefter jämfördes den med tiden på kronometern vid en utvald referenspunkt, exempelvis vid seglatsens början. Med det här systemet kunde sjömännen hitta tidsskillnaderna och därmed beräkna exakt var de var i världen.