Reparationsgåtan löses
2015 belönades Tomas Lindahl, Paul Modrich och Aziz Sancar med Nobelpriset i kemi för sitt arbete med dna-reparation.
Under livet är vårt dna under ständig attack från omgivningen. Ultraviolett ljus får dna-baser att klistra samman och cigarettrök kan orsaka mutationer. Varje gång en cell delar sig gör den små kopieringsfel. De tre forskarna hade alla var och en för sig studerat det mikroskopiska maskineri som hittar de här skadorna och reparerar dem.
Lindahl upptäckte ”base excision repair”, en process där små fel i arvsmassan klipps bort och ersätts. Sancar fann ett liknande system, ”nucleotide excision repair”, som avlägsnar och reparerar fel. Modrich identifierade processen ”mismatch repair”, en mekanism för reparation av felaktigheter i dna-kedjor som nyligen kopierats genom replikation. Insikten om hur de här processerna fungerar är det avgörande första steget mot att ta reda på hur vi bäst kan dra nytta av dem i framtiden.
”I framtiden kan genredigering ge oss nya bränslen, nya kemikalier och nya läkemedel.”
För att genredigering ska bli ett kraftfullt kliniskt verktyg behöver vi få bättre kontroll. Crispr lovar bättre precision, men forskningen pågår fortfarande. Genom att vi kan läsa genomet kan vi kanske peka på avvikelser som orsakar sjukdomar. Och tack vare genredigeringen kan vi kanske så småningom bota dem.
I framtiden kan genredigering ge oss nya bränslen, nya kemikalier och nya läkemedel. Vi kommer kunna öka storleken på växter och djur, och göra dem mer motståndskraftiga mot sjukdomar. Vi kan hjälpa hotade arter att hantera förändringar i miljön eller till och med återuppliva utdöda arter. Kanske kommer vi till och med att förändra vad det innebär att vara människa.