Vad hände i Tjernobyl?
1986 upplevde vi världens värsta atomolycka. Vi ska nu se på hur omgivningen har återhämtat sig efteråt.
När atomreaktorn i Tjernobyl exploderade 1986 släpptes fem procent av den radioaktiva kärnan på 200 ton ut i atmosfären. Strålningsdoserna runt reaktorn steg från en trygg bakgrundsnivå på två millisievert (mSv) till över 20 000 mSv. Det var den värsta atomolyckan i historien, men 30 år senare har omgivningarna återhämtat sig på ett sätt som har förbluffat experterna. Omedelbart efter explosionen inledde hundratals anställda på anläggningen, samt stadens brandmän, den svåra kampen med att begränsa det radioaktiva nedfallet. De översvämmade reaktorn med uppemot 300 ton vatten i timmen och försökte till och med skicka in robotar som skulle hämta ut brinnande rester. För att hejda branden och blockera strålningen började piloter flyga fram och tillbaka över hålet efter explosionen för att släppa strålabsorberande material rakt ned på den öppna, radioaktiva kärnan. Det var bor för att absorbera neutroner, dolomit för att absorbera värmen, bly för att blockera strålningen och sand för att lägga tyngd på det hela. Tillsammans utförde de runt 1 800 flygningar och fyllde på med 5 000 ton material.
Medan de arbetade flög damm och avfall från explosionen en kilometer upp i luften och vinden blåste nedfallet, radioaktivt damm och partiklar från reaktorn som bokstavligen föll från himlen, åt nordväst. De farligaste partiklarna var cesium och jod. De här ämnena tar sig in i näringskedjan och kan leda till dna-skador. Cesium-137-partiklarna var stora, så det mesta svävade inte särskilt långt. De kolliderade med träd och byggnader i närheten av anläggningen och la sig som en hinna på marken när det regnade. De lade sig på hud och kläder, hamnade i floder och bäckar och sipprade igenom marken ned i grundvattnet. Den värsta föroreningen täckte ett område på 200 000 kvadratkilometer runt anläggningen. Cesium-137 spreds dock även till Sverige. Idag är det den enda isotop som har effekt i naturen i Sverige. Bland förorenade livsmedel finns mjölk, viltkött, bär och svamp. Cesium har en halveringstid på 30 år och idag är nivåerna på livsmedel i handeln oftast långt under Livsmedelsverkets gränsvärden. Jod-131-partiklarna var mindre, och kunde därför de spridas över större områden. De steg högt och spreds över hela Europa. Det hittades spår så långt bort som i USA och Japan. Den mest omedelbara faran var människorna i de omkringliggande områdena utsatta för. De som befann sig inom ett område på 4 300 kvadratkilometer kunde bli utsatta för en potentiellt dödlig strålningsexponering på mer än 350 mSv. Några av de 45 000 invånarna i den närmaste staden Prypjat hade redan fått i sig 50 mSv strålning. Både de och mer än 150 000 andra i områdena omkring måste evakueras. Än idag finns det en exklusionszon på 30 kilometer runt reaktorn, och det kommer vara för farligt för människor att flytta tillbaka i minst 20 000 år till. Medan invånarna flyttade ut flyttade tusentals arbetare in. Den här ”röjningsgruppen” tvättade radioaktivt damm från gatorna med tjock melass. De flyttade träd med bandschaktare, begravde förstörd utrustning och rev förorenade byggnader. De fick i sig strålningsdoser på mellan 100 och 500 mSv och satte sin egen hälsa i fara. Av de som var först på plats blev 237 sjuka i akut strålningssjuka. Men tack vare deras insats började strålningsnivåerna i exklusionszonen att falla. Med tiden har radioaktiv nedbrytning gjort exklusionszonen ännu tryggare. Jod-131 har en halveringstid på bara åtta dagar och cesium-137 en halveringstid på 30 år. Allt eftersom åren går faller strålningsfaran i jämn takt. När olyckan skedde var det träden som tog emot det värsta nedfallet. De absorberade mellan 60 och 90 procent av det radioaktiva molnet och strålningsnivån var 5 mSv i timmen. Resultatet var att 4 000 hektar granskog blev röd och dog. De tog bin, fjärilar och spindlar med sig i döden. När regnet sköljde ned partiklarna i lerjorden och nya träd började växa började de radioaktiva partiklarna cirkulera genom ekosystemet. De kom in i svampar i skogen och därifrån in i betande djur som älg och rådjur. Under åren som gått efter katastrofen har skogen börjat tillfriskna. Björk och asp har vuxit upp där det förut stod förstörda granar. De får fortfarande in strålning från jorden, men djuren har börjat komma
tillbaka. Antalet möss och åkersorkar är tillbaka på det normala och större djur har utnyttjat tomrummet efter människorna. Går du in i skogen idag kommer du kunna se vildsvin, brunbjörn, älg, rådjur, varg, lo och bison. Otroligt nog är antalet utrotningshotade fåglar som svart stork och havsörn högre inne i exklusionszonen än på någon annan plats i Ukraina. I vissa områden i skogen finns fortfarande hög strålning. Här har djurstigarna försvunnit och fågelkvittret stillnat. I de här områdena finns inga organismer som bryter ned fallande löv, så lagret av avfall på marken är mycket tjockare än vanligt. För att minska faran för skogsbrand har man introducerat en flock sällsynta przewalskihästar i zonen som ska beta i skogen. Trots strålningen ser de ut att trivas. Eftersom växter och djur trivs i hela exklusionszonen har forskarna jobbat med metoder som kan göra det tryggt att driva jordbruk igen. Växter som odlas på förorenad mark tar in cesiumpartiklar och de är ännu inte säkra att äta för människor. Men forskarna har upptäckt att kaliumgödsel kan hindra att växterna tar upp radioaktiva partiklar. Halm på marken runt plantorna kan hindra strålningen från att komma tillbaka till jorden. Även enkel plöjning av jorden kan bidra till att minska radioaktiva områden eftersom de radioaktiva partiklarna sprids ut. Varje metod gör bara en liten skillnad, men kombineras alla de här metoderna kan jorden bli säker igen. Medan exklusionszonen sakta förbättras finns det fortfarande ett stort problem att lösa. Reaktor 4 står där än och där finns också 95 procent av det radioaktiva bränslet. Och cementsarkofagen som byggdes runt den på 1980-talet har börjat vittra sönder. Om den börjar falla samman kan det släppas ut nya moln av radioaktiva ämnen i luften. För att förhindra det gjorde ett internationellt team 2016 ett nytt, säkert lager som ska stänga inne dammet om sarkofagen faller samman. Kranar ska försiktigt demontera resterna, så att vi kan börja avlägsna det farliga avfallet och begrava det på ett tryggt sätt. Under sarkofagen kan strålningsnivåerna fortfarande komma upp i 500 mSv per timme. Men på utsidan håller livet på att återvända till det normala. Det är inte farligare att stå direkt på det nya valvet än att ta röntgenbilder hos tandläkaren. Tack vare intensivt arbete under de senaste 30 åren har exklusionszonen i Tjernobyl börjat blomstra igen.