Vatikanens historia
Mitt inne i den livliga italienska huvudstaden Rom har den här lilla stadsstaten klarat att vara medelpunkt för den katolska världen i många hundra år.
Vatikanstaten är den andliga och fysiska mittpunkten för den katolska tron. Här bor påven, religionens överhuvud, ihop med bara 800 invånare, som vaktas av världens minsta armé. Den lilla staten tar emot runt fem miljoner besökare varje år, däribland fromma pilgrimer och turister från hela världen.
Sedan byggandet inleddes på 400-talet har staden överlevt förödande krig och flera omfattande ombyggnationer. Den stad vi ser idag är bara en liten bit av de många territorier den katolska kyrkan tidigare kontrollerade genom det styrande organet Den heliga stolen. Historiskt sett utgjorde de här påvestaterna en stor del av den italienska halvön, innan enandet av Italien 1871 reducerade dem till det som var innanför murarna i Vatikanstaten. I sin moderna form har Vatikanstaten existerat sedan 1929, då det beviljades självständighet från kungariket Italien. I det här traktatet definierades Den heliga stolen och den vatikanska stadsstaten som två distrikt. Det första är en juridiskt suverän enhet, den religiösa organisationen, medan den senare är själva landet med sina fysiska gränser och en regering.
Påven är överhuvud för både Vatikanstaten och den heliga påvestolen. Officiellt är titeln biskop av Rom, Jesu Kristi ställföreträdare, aposteln Petrus efterträdare, universella kyrkans överhuvud, Italiens primas, ärkebiskop och metropolit för den romerska provinsen, Vatikanstatens statsöverhuvud och Guds tjänares tjänare. I sin roll som överhuvud för katolska kyrkan har påvarna använt Vatikanen som sitt residens sedan 400-talet. Det är byggt på den förmodade gravplatsen för Sankt Petrus (en av Jesu lärjungar) och har en enorm religiös betydelse för kristna. Den moderna byggnaden är ett underverk i renässansarkitektur, fullt av konstnärliga mästerverk. I mer turbulenta tider kämpade dock påvemakten mot kraftig opposition, och särskilt på 1300-talet fanns det
Tim Williamson rivaliserande grupper som utmanade dess legitimitet. Konkurrerande påvar, kända som ”antipåvar”, fördes fram som utmanare till påven i Rom. Det fanns bland annat en som härskade i Avignon (i dagens Frankrike) från 1378.
Under den här perioden var påvemakten högst inblandad i europeisk politik och godkände, och deltog även i, krig i grannländerna. På 1400-talet förstärkte påve Julius II staden med tjocka murar och beordrade fram en enhet med schweiziska vakter som skulle ge honom personskydd, en tradition som lever kvar än idag.
Religion och tro hindrade inte Europas kungar från att förklara krig mot påven, och 1527 anfölls staden och erövrades av Karl V av det tyskromerska rikets upproriska armé. 1808 hotades staden än en gång då Napoleon ockuperade Rom. Han hade annekterat resten av påvestaterna och den franska armén kidnappade till och med påve Pius VII, som satt i fångenskap till 1814.
Århundradena därefter har varit vittne till kyrkans slutgiltiga förlust av territorier, och sedan 1900-talet har Vatikanstaten varit den enda staten som tillhör påvemakten. Ändå är den långa historien och traditionerna fascinerande för miljoner människor över hela världen.
Peterskyrkan konstruerades och byggdes på
1500- och 1600-talet och står på samma plats som den tidigare byggnaden som kejsar Konstantin lät bygga på 300-talet. Enligt traditionen är den byggd på Sankt Petrus grav – man antar att han begravdes här efter att han avrättades av kejsar Nero runt år 64. Kejsar Nero hade en hippodrom, en enorm kapplöpningsbana för stridsvagnar kallad Cirkus Maximus, som stod precis här, och man tror att Petrus begravdes i närheten.
Några hundra år senare, runt år 320, byggde kejsar Konstantin flera basilikor i Rom och områdena runt omkring, däribland en på Vatikanhöjden över den gamla hippodromen. Den ursprungliga, eller ”gamla”, basilikan var mycket mindre än den moderna efterföljaren med en längd på 106 meter och 30 meters höjd. På 1400-talet var byggnaden dessutom mycket förfallen och mycket av den ursprungliga konstruktionen var riven eller ersatt.
Före renässansen bestämdes det att Peterskyrkan skulle renoveras i sin helhet, och det fanns begåvade arkitekter och konstnärer från hela den italienska halvön att välja på. Påve Nikolaus V inledde det stora arbetet i mitten på 1400-talet och målet var att bygga en ännu mer imponerande och konstruktionsmässigt mer solid basilika som var mer passande för den kristna världens mittpunkt. Byggnaden fortsatte runt sankt Petrus helgongrav, som bevarades i tvärskeppet av kyrkan. Byggnadsarbetena fortsatte in på 1500-talet men stannade av flera gånger efter att vissa påvar dog. Plundringen av Rom 1527 fick också katastrofala följder.
Under årtiondena har flera arkitekter tillfogat sina egna visioner till projektet, däribland Michelangelo, som till och med lät riva ut hela pelargångar. År 1586 flyttades den stora egyptiska obelisken, som stått i mitten av Neros Cirkus Maximus, till mitten av Petersplatsen och kyrkans enorma kupol fullfördes några få år senare. Inte förrän 1606 revs de sista resterna av den gamla Peterskyrkan slutligen.