Tower of London
Mördade barn, halshuggna drottningar och världens största diamant präglar den nästan tusen år långa historien om Englands mest berömda fästning.
Efter erövringen av England 1066 började Vilhelm II av Normandie säkra kronan och skickade ett tydligt besked om att han kommit för att stanna, ett besked skrivet i sten. Kungen byggde borgar över hela landet för att befästa sitt herravälde, och den största och mest imponerande av dem var White Tower i London.
För att bygga Towern fraktade Vilhelm sten över kanalen från Caen i Frankrike medan anglosaxarna stod för det mesta av arbetet. Byggandet tog runt 20 år och den färdiga byggnaden var 27 meter hög, med 4,5 meter tjocka väggar, väggar skapade för att skrämma de besegrade Londonborna och skydda sig mot dem. Andra och tredje våningen, fästningens bäst skyddade områden, var reserverade för de kungliga och adliga. Det gällde också St. Johannes kapell, ett av Englands första normandiska kapell. Första våningen användes av staben och i källaren fanns förrådskammare och vinhyllor. Många år senare skulle det förvaras något helt annat här, med därtill hörande tortyrinstrument.
Den ursprungliga ingången låg på första våningen. Den når man via en trätrappa, men på den normandiska tiden var det nog en stege som kunde dras upp för att hålla inkräktare borta. Om fienden ändå skulle komma in skulle spiraltrapporna vara ett stort hinder. Högerhänta anfallare skulle inte kunna svinga sina svärd lika effektivt som försvararna, eftersom väggen skulle vara i vägen. Dessutom har trappstegen olika storlek, så alla som inte kände till platsen kunde mista fotfästet om de var oförsiktiga, något som kunde vara avgörande i en svärdsstrid.
London Tower var först och främst ett slott, inte ett fängelse. Den första fången i Towern var också den första rymlingen! Ranulf Flambard, biskop av Durham, fängslades år 1100. Ett år senare smugglade hans vänner in ett rep, gömt i en vintunna som vakterna drack tom av hjärtats lust. Det sägs att Ranulf använde repet för att klättra ut i frihet medan vakterna sov ruset av sig.
Towern förblev ett kungligt residens för Vilhelm Erövrarens efterkommande och de satte sin egen prägel på fästningen. Henrik III (1216–1272) och hans son Edvard I (1272–1307) lade till de kungliga gemaken och byggde inte en utan två koncentriska försvarsmurar och en 50 meter bred vallgrav. Den var längre än en bågskytt kunde skjuta pricksäkert.
Vallgraven var fylld av kloak, djurkadaver och liken av pestoffer. Det var en stinkande sjukdomspöl som omgav de 2 500 människor som på den tiden bodde i Towern.
”London Tower var först och främst ett slott, inte ett fängelse.”
En annan försvarsinrättning är fällgaller, eller portcullises, ett franskt ord för ”glidande dörr”. De här tunga järnportarna kunde höjas och sänkas med hjälp av en vinsch. Den mest beryktade finns nederst i St. Thomas Tower. Ursprungligen var det här en ingång från vattnet för Edvard I:s kungliga flodbåt. Senare blev den känd som handelsmansporten, dit förnödenheter levererades, men sedan tog händelserna en olycklig riktning. På 1500-talet blev ingången känd som Förrädarnas port och det var den här vägen som användes när fångarna som skulle ställas inför rätta fördes till Towern. På vägen hit transporterades de anklagade förbi rader av pålar där de avrättades huvuden stirrade ned på dem. År 1279 flyttade Edvard I det kungliga myntverket till Towern. Här producerades rikets mynt under noggrann bevakning. Medeltidens mynt gjordes i silver. Mynten var lätta att böja och bryta av, och därför kunde kriminella översvämma marknaden med falska mynt. När den rasande Edvard I fick höra talas om det lade han skulden på det lilla judiska samfundet i England. Därför hängdes många judar och över 600 fängslades i Towern. Bloddrypande historier som den här gav fortet ett skrämmande rykte och ingen vågade anfalla det innan bondeupproret 1381. Den 14 juni samma år bröt upprorsmännen igenom Towerns murar. Ett av deras mål, ärkebiskopen av Canterbury, som även var kungens kansler, bad i kapellet när de grep honom. Han släpades till Tower Hill och halshöggs direkt. Tydligen var säkerheten inte alltid garanterad, ens för den som bodde på slottet.
Under Rosornas krig mördades Henrik VI under bön i kungens privata kapell i Wakefield Tower. Många år senare försvann barnen till hans York-fiende Edvard på ett mystiskt vis inne i fästningen. Det var 1483, då den 12-årige Edvard V väntade på att bli krönt. I enlighet med traditionen hämtades han där, tillsammans med sin nio år gamle bror. De är mest kända som ”Prinsarna i Towern” och togs båda till fånga efter att deras farbror Rikard (som senare blev känd som kung Rikard III) förklarade dem som illegitima arvingar och själv besteg tronen. Några månader senare försvann prinsarna. Ryktena om deras död gav Garden Tower, där de hållits fångna, namnet Bloody Tower. Under flera hundra år visste man inte vad som hade hänt, förrän man under restaureringsarbeten 1674 fann två barnskelett under en trappa i White Tower. Än blodigare skulle det bli under Henrik VIII. På hans tid beordrades avrättningar av staten och utfördes i full offentlighet. Tudortyrannen skrev under dödsdomarna för två av sina hustrur, Anne Boleyn och Catherine Howard, samt för några av sina närmaste vänner, bland dem Thomas More. De flesta avrättningar ägde rum på Tower Hill, alldeles i närheten, men sju adelsmän avrättades innanför Towerns murar, något som var en mer privat företeelse. En temporär schavott i trä restes på Tower Green – ett öppet område vid det kungliga kapellet St. Peter ad Vincula – för att åskådarna skulle kunna se bättre. De som var dömda till döden skred uppför trappan till plattformen och gav bödeln en pung med guld och silver som en sista akt av förlåtelse. Där kunde de säga sina sista ord innan de lade huvudena på blocken och väntade på bödelns yxa. I fallet Margaret Pole, grevinna av Salisbury, krävdes det flera yxhugg innan hon dog. De adliga som dog här begravdes på platsen och idag kan du se ett minnesmärke där schavotten stod. Towern blev Henrik VIII:s privata fängelse och
han satte delar av den kungliga vaktkåren för att skydda det. Yeomen Warders upprättades 1485 och de har sedan dess varit Towerns väktare. Det sägs att de fick sitt smeknamn ”Beefeaters” för att de ursprungligen fick sin betalning i matvaror, särskilt oxkött som sågs som en lyx på den tiden. Det var en eftertraktad ställning som kunde säljas för 250 guineas, tills hertigen av Wellington avskaffade köpsystemet 1826. I sin roll som kommendant av Towern gjorde hertigen av Wellington flera förändringar, bland annat avskaffade han det kungliga menageriet, en samling exotiska djur som funnits där sedan 1200-talet. Han ville begränsa Towern till en ren militär befästning och uppförde också Waterloo Barracks, en kasern med plats för mer än tusen soldater. ”Järnhertigen” fick dock inte sin önskan helt uppfylld eftersom London Tower idag är en av världens mest besökta turistattraktioner. Traditionen med att hysa kronregalierna har upprätthållits och Yeomen Warders står fortfarande på sin post, men de leder i stort sett bara turistvisningar. Towern stänger dock inte efter att turisterna gått för dagen. De 37 vakterna bor på området med sina familjer, Resident Governor, och en garnison med soldater. Det finns en läkare på plats samt en fältpräst och dessutom en hemlig pub. Borgen som för över 900 år sedan byggdes för att sprida fruktan bland Londonborna är nu ett av stadens mest uppskattade landmärken.