Att rädda jorden från rymden
Så här kan vi använda observationer från omloppsbanan för att skydda vår planet från katastrof.
Det ser kanske inte ut så, men vår planet är en skör plats. Det finns en känslig balans mellan tryck, temperatur och gaser som håller oss vid liv. Vår atmosfär ger tillräcklig värme för att vi ska trivas, men inte för mycket så att vi steks. Under miljontals år har vår planet klarat sig själv, men nu när människan finns med i bilden förändras allt mer än någonsin, från klimatförändringar till storskalig avskogning. Eftersom vår planet ska överleva långt in i framtiden behöver den vår hjälp.
Som tur är har vi många rymduppdrag som redan jobbar till klotets fördel. Genom att använda observationssatelliter i omloppsbana har forskarna övervakat jorden i flera årtionden och följt hur planeten förändras över tid. Från omloppsbanan kan vi se hur arter migrerar, vi kan identifiera och förutsäga miljöförändringar och till och med fixa problem.
Ett bra exempel på det sistnämnda var den globala insatsen som gjordes för att reparera ett hål i ozonlagret över Antarktis 1987. Två år tidigare hade forskarna upptäckt att kemikalier, kallade freoner och som producerades av bland annat kylskåp och aerosoler, ledde till att hålet växte. På grund av det enades länder över hela världen, som en del av Montrealprotokollet, om att fasa ut användningen av freoner.
I början av 2018 annonserade NASA att deras Aurasatellit hade sett att hålet slutit sig, med förväntningar om att hålet skulle vara fullständigt reparerat tidigast 2060, eller i vart fall innan 2080. Den här händelsen var ett bevis på att vi kan jobba ihop för att förändra vår planet till det bättre.
Aurasatelliten är en del av ett större NASAprogram kallat Earth Observing System (EOS). Det här programmet startade 1997 och NASA har bland annat skjutit upp uppdrag och instrument i omloppsbana. De har till exempel skjutit upp den banbrytande Landsat-serien med satelliter, som ger ytbilder av hela klotet. En annan del av programmet är Terrasatelliten. Den sköts upp i december 1999 och var operativ från februari 2000. Den här satelliten studerar moln, havsis med mera från omloppsbanan och bekostas av flera länder. De flesta av de här satelliterna är i polära banor, vilket betyder att de cirklar planeten från norr till syd, medan jorden roterar runt dem, vilket ger dem en global överblick.
Planeringen av EOS började redan på 1980-talet. NASA höll på att regelbundet flyga instrument som kunde hålla i minst 15 år. ”Mänsklig aktivitet har förändrat jordens tillstånd genom att omkonfigurera landskapet, ändra den globala atmosfärens sammansättning och stressa biosfären på otaliga sätt”, skrev NASA i en handbok 1993. ”Det finns starka indikationer på att naturliga förändringar kommer accelerera av mänskliga ingrepp.”
Mer än två dussin uppdrag har skjutits upp som en del av EOS till dags dato. En av programmets många prestationer var när forskarna observerade kollapsen av en shelfis på Antarktishalvön 2002 med hjälp av Terrasatelliten. Den här satelliten,
i tillägg till Aquasatelliten (uppskjuten 2002) har gett en global överblick över hur vegetationscykeln förändras under ett år, och vilken påverkan klimatet har. Samma två satelliter har också gett oss möjlighet att se hur sommarhavsisen i Arktis minskar, något som betyder att mer av solens ljus absorberas i stället för att reflekteras, vilket åter ökar den globala temperaturen.
EOS har hjälpt oss på andra sätt också, så att forskarna kan hålla ett öga på nivåerna av giftiga gaser i atmosfären, som kolmonoxid som utsöndras från massiva bränder. Det gör att människor på marken kan bli varnade om farorna och i sin tur begränsa sin utomhusaktivitet för att skydda hälsan.
EOS hjälper till att spåra och övervaka sällsynta djur, till exempel kameleonter på Madagaskar. Här har forskarna använt satellitbilder, kombinerat med djurens kända habitat, för att kartlägga var de troligtvis lever. Det skulle ta en undersökningsgrupp på marken tusentals år att kopiera den här informationen utan att använda satelliter.
Det är inte bara NASA som håller ett öga på vår planet. Den europeiska rymdfartsorganisationen (ESA) driver Copernicusprojektet, som är världens största jordobservationskampanj, tidigare känd som GMES-programmet (Global Monitoring for Environment and Security). Copernicus startades med uppskjutningen av Sentinel-1A-satelliten den 3 april 2014. Den här radarbildssatelliten tar bilder dag som natt under alla väderförhållanden. Bilderna används till att kartlägga havsis, spåra oljeutsläpp och mycket mer.
Sentinel-1A har följts av ett halvt dussin fler satelliter, varav den sista, Sentinel-3B, sköts upp den 25 april 2018. Den här satelliten har i uppdrag att övervaka havens uppförande och tillstånd, men den kan göra mycket mer. Satelliten flyger i formation med sin föregångare, Sentinel-3A, och tillsammans kan de två ge globala data för jorden under en dag. Satelliterna kan mäta både temperaturen över haven, så väl som havets färg och höjd. De kan också övervaka skogsbränder från rymden, kontrollera vegetationens tillstånd och kartlägga jordbruket över hela världen.
”Sommarhavsisen i Arktis är avtagande.”