ZENOBIA KVINNAN SOM STOD UPP MOT ROM
Alicea Francis avslöjar hur den här härskaren av Palmyra bröt sig loss från Romarriket rakt under näsan på kejsaren. Bara för att sedan mista allt.
ILondons politiska hjärta, rakt utanför Westministerpalatset, står en staty med ett spjut i handen. Statyn är en daglig påminnelse om när Boudicca gjorde motstånd mot romarnas invasion av den engelska ön för nästan 2 000 år sedan. Men i Syrien, som är härjat av inbördeskrig, finns det inte många statyer kvar som kan påminna folket om Romarrikets motståndshjältinna Zenobia.
Hennes historia börjar i det gamla Palmyra – ”staden med palmträden” – grundad i en oas i den syriska öknen. Den omnämns mycket riktigt på lertavlor från det 19:e århundradet f.Kr. men det var inte förrän romarna år 14 e.Kr. erövrade staden som den kom på kartan. Staden beviljades självstyre och slapp lida under sina ockupanter och år 106 e.Kr. leddes Sidenvägen genom staden. Den enorma ökningen av genomfartstrafik bidrog starkt till att staden växte ekonomiskt, tack vare skatten som lagts på handelsmännen. Det restes storslagna byggnadsverk som visade sammansmältningen av grekisk, romersk och persisk arkitektur. Palmyra hade blivit ett viktigt centrum för kultur och handel.
Det var i den här blomstrande storstaden Septimia Zenobia föddes, runt 240 e.Kr. Hennes familj var romerska borgare – en status som hennes fars familj fått. Hon fick en god utbildning i både grekiska, latin, egyptiska och arameiska. Som flicka fick Zenobia ansvaret för familjens getter och hon visade inga tecken på svaghet när det gällde att befalla män. Hon var en god ryttare, skicklig i att jaga och kunde enligt uppgift dricka vem som helst under bordet.
LIKA FÖRTROLLANDE SOM KLEOPATRA
Hon var inte bara intelligent och atletisk, hon var även vacker. I Historia Augusta – en biografisamling från Romarriket på 300-talet – beskrivs hon så här: ”Hennes ansikte var mörkt, en svartmuskig nyans, ögonen var ovanligt svarta och mäktiga, hennes själ gudomlig och hennes skönhet ofattbar. Så vita var hennes tänder att många trodde [de var] pärlor.” Kanske var det den här kombinationen av skönhet och intelligens som fångade Septimius Odaenathus uppmärksamhet, guvernören i Palmyra. De gifte sig då hon var i tonåren.
Samtidigt befann sig Rom i kris. År 235 e.Kr. mördades Alexander Severus av sina egna soldater, något som inledde en lång period där romerska generaler slogs mot varandra om makten. Under de följande 20 åren skulle elva olika män sitta på tronen. Medan riket höll på att gå under utsattes det också för ymniga räder av barbarerna i de västra provinserna medan sasaniderna i öst fick en allt större makt.
År 253 invaderade sasanidernas härskare, Shapur I, Romarrikets östra territorier.
Kejsar Valerianus gav sig ut på marsch för att konfrontera Shapurs här, men år 260 besegrades han och togs till fånga i slaget om Edessa. Enligt legenden använde Shapur honom som fotpall innan han till slut dog i fångenskap. Därefter stoppades han upp och ställdes ut.
Sasaniderna började plundra de romerska städerna i området och det verkade som om det bara var en fråga om tid innan de nådde Syrien. Odaenathus insåg att ett självstyre under romarna var bättre än att vara sasanidernas
”Zenobia var inte bara intelligent och atletisk, hon var också vacker.”
fotpall och han organiserade en försvarsstyrka.
Valerianus son Gallienus var alltför upptagen med att hantera kollapsen i de västra territorierna för att kunna skicka iväg hjälp. I stället beslöt han att förklara Odaenathus som ”corrector totius Orientis” – överbefälhavare i det östra området – och satte honom till att försvara gränsen. Han var nu i praktiken härskare i Östrom.
Under sju år klarade Odaenathus att hålla sasaniderna stången. Men runt år 267 mördades han av en okänd konspiratör och tronen överfördes till hans tioårige son, Vaballathus. Eftersom pojken var för ung för att styra själv klev Zenobia in som regent. Hon hade varit med Odaenathus på många av hans fälttåg och valde ofta att marschera vid sidan av fotsoldaterna. Hon åtnjöt respekt och lojalitet från Palmyras folk men också från de mest framstående generalerna. Överföringen gick därför utan svårigheter och hon kröntes till drottningmoder av Palmyra en dag efter sin mans död.
Hon var noga med att svära trohet till Rom, men samtidigt försäkrade hon sig om att sonen ärvde sin fars nyligen uppnådda titel.
Men undersåtarna visste att det var Zenobia som höll i tömmarna. Vid hovet omgav hon sig med intellektuella och filosofer, däribland den välkände Cassius Longinus. Hon klädde sig i det finaste silke och de vackraste juveler och uppvaktades av eunucker. Som härskare visade hon stor tolerans för den multikulturella befolkningen och såg till att Palmyras religiösa minoriteter skyddades.
BORT MED BARRIÄRERNA
Det skulle dock snart stå klart att hon inte nöjde sig med att vara en vasall under Romarriket.
Hon började bilda allianser med andra större städer i närheten. År 270, medan kejsar Claudius var upptagen med att slåss mot goterna, beordrade Zenobia sina trupper att marschera in i Bosra – huvudstaden i Romarrikets arabiska provins. Efter att staden erövrats fortsatte den palmyriska hären vidare längs Jordandalen och ställde krav på hela provinsen, tillsammans med Judéen. Eftersom hela Romarriket var instabilt mötte de litet motstånd. Claudius namn avlägsnades från mynten i regionen och ersattes med Vaballathus namn.
Den sommaren mördades Claudius och uppmuntrad av den nyheten gjorde Zenobia ett av sina dittills mest våghalsiga drag. Hon skickade sin här för att erövra det romerskockuperade Egypten. Prefekten i området, Tenagino Probus, mobiliserade ett starkt men fåfängt försvar och begick självmord när han besegrades. Nu hävdade Zenobia att hon var ättling till Kleopatra och ptoleméerna, och förklarade att hon var den rättmätige arvtagaren till tronen.
Egypten blev en del av det ständigt växande riket Palmyra. Till slut, 271 e.Kr. invaderade Zenobia Anatolien och hennes armé kom så långt som till Ancyra (dagens Ankara). I augusti samma år var hennes rike som störst.
I Rom höll allt på att ändras. Soldaten Aurelianus hade kommit till makten och blivit kejsare genom att stiga i graderna. Han var först och främst soldat, därefter politiker. När det började bli lugnt i väst gav sig Aurelianus ut på marsch sent samma år. Samtidigt skickade han en flotta över Medelhavet för att återerövra Egypten. I april 272 korsade han Bosporen och tog sig in i Anatolien.
FAROR I NATTEN
En natt kom den store filosofen Apollonios till honom i en dröm och sade: ”Aurelianus, om du vill regera ska du avstå från att utgjuta de oskyldigas blod.” Kejsaren tog rådet till sig och i stället för att jämna städer med marken skonade han dem. Det här lönade sig, för andra städer började kapitulera snabbt, eftersom det var bättre än att genomgå en blodig belägring som de troligtvis ändå skulle förlora. Ancyra återerövrades utan strid och Tyana i närheten bjöd minimalt motstånd.
I maj 272 närmade sig Aurelianus och hans här Antiochia där Zenobias styrkor väntade på dem. Styrkorna möttes på en slätt vid Immae och ställde upp sig i traditionell stridsformation, med infanteriet i mitten och kavalleriet på flankerna. Aurelianus insåg att de palmyriska katafrakterna (kavalleri) var överlägsna i förhållande till hans egna ryttare,
men han tänkte att han kunde vända på det till sin egen fördel. De stormade emot varandra, men strax innan anfallet bröt Aurelianus lättare kavalleri av och gjorde reträtt. Den palmyriske generalen, Zabadas, räknade därmed med seger och beordrade sina katafrakter att jaga efter dem. Men den syriska solen stekte på deras tunga brynjor och de blev snabbt trötta. När det skedde vände romarna om och gick till anfall. Få inom det palmyriska kavalleriet kom tillbaka vid liv.
Zenobia och soldaterna som överlevde sammandrabbningen drog sig tillbaka till Antiochia. I skydd av nattens mörker flydde de söderut, men Aurelianus flåsade dem i nacken. När arméerna brakade samman igen, i slaget vid Emesa (dagens Homs), var det det palmyriska kavalleriet som ofrivilligt bröt leden. Därmed kunde de romerska infanteristerna anfalla deras sårbara flank. Ännu en gång var Zenobia besegrad. Hon hade bara huvudstaden kvar att försvara.
När Zenobia kom tillbaka till Palmyra började hon förbereda staden på belägring.
Men romarna kontrollerade redan stora delar av områdena runt omkring och de blockerade matleveranserna in till staden. Det dröjde inte
”I rätten beskyllde Zenobia sina rådgivare
för det hon gjort.”
länge innan matförrådet var tomt.
Hon fick ett brev där det stod: ”Från Aurelianus, kejsaren av det romerska riket och återerövrare av Östern. Till Zenobia och alla andra av hennes allierade … Jag ber er överlämna er och lovar att era liv ska skonas.” Men Zenobia var stolt och lät sig inte skrämmas.
Hon svarade: ”Från Zenobia, drottningen av Östern … Du ber mig att överlämna mig, som om du inte visste att Kleopatra föredrog att dö som drottning framför att överleva.” Hon insisterade på att det sista ögonblicket i hennes liv och under hennes regeringstid skulle bli likadant.
En kort tid därefter föll staden. Men i stället för att följa i sin påstådda upphovskvinnas fotspår och dö för egen hand satte Zenobia sig på en kamel med kurs mot Persien. Hon togs till fånga innan hon ens hann korsa Eufrat.
Enligt Historia Augusta fördes Zenobia och hennes son till Emesa för att ställas inför rätta. Här beskyllde hon sina rådgivare – det vill säga Longinos – för det hon gjort. Han dömdes därmed till döden. Vi bör dock minnas att det inte finns några samtida källor från rättegången, och det kan mycket väl vara så att framställningen av Zenobia som feg är romersk propaganda, för att framställa sig själva i god dager.
ONÅD, INTE DÖDSDOM
Vad som sedan hände är ovisst. Vissa påstår att Zenobia blev halshuggen, andra menar att Aurelianus visade henne nåd, och att hon levde resten av sitt liv i relativ bekvämlighet. Den mest berömda teorin är att hon fördes tillbaka till Rom och måste gå canossavandring längs gatorna, kedjad med handklovar och fotkedjor i guld, och nedtyngd av så många smycken att hon knappt kunde stå upprest.
Palmyra försvann också in i en slags glömska. Sidenvägen omdirigerades utanför staden. Under resten av den romerska perioden var den inte mer än en liten utpost för legionärerna. Senare tog olika muslimska fraktioner över staden och när timuriderna plundrade staden år 1400 reducerades den till en liten by.
Som tur var bevarades stora delar av arkitekturen från Zenobias glansdagar, bland annat Lejonet av Al-lāt, templen Baalshamin och Ma‘bad Bal, tornet Elahbel. De stod mer eller mindre orörda i 615 år tills Palmyra kom under IS styre 2015 under det syriska inbördeskriget. Efter att ha överlevt nästan två tusen år jämnades de här och många andra ovärderliga byggnadsverk med marken på bara fem månader.