”Det är något som börjar verka i min själ, som jag inte kan förstå.”
Ett citat ur Frankenstein
”Jag såg – med slutna ögon, och ändå lysande klart – jag såg den bleka eleven i ond vetenskap på knä framför det han hade satt samman. Jag såg ett avskyvärt fantasifoster till man ligga utsträckt, och sedan, när en kraftig maskin började verka, såg jag tecken på liv, en orolig, halvdöd rörelse.”
Det här är Mary Shelleys egen berättelse om hur hon för första gången fick idén till att skriva
Frankenstein; eller den moderna Prometeus, som om fantasifostret hade ”tagit besittning” över hennes tankar. Historikerna tvivlar dock på huruvida idén verkligen kom som en blixt från klar himmel, men det passar oavsett till historien. Sommaren 1816 satt nämligen 18 år gamla Mary fast i de schweiziska alperna på grund av vädret. Stormen rasade utanför dörren, och medan det blixtrade och dundrade runt henne skapade hon en av de mest originella och slitstarka skräckhistorierna genom tiderna. Det var en strålande berättelse. Frankenstein rymmer alla de stora vetenskapliga frågorna som präglade den tiden, samtidigt som berättelsen också tar tag i filosofiska frågor som är aktuella än idag. Men mest av allt vävde hon in personliga bekymmer som plågade henne, och som skulle fortsätta plåga henne under resten av livet.
Mary var bara tio dagar gammal då tragedin drabbade henne för första gången. Den 10 december 1797 dog modern i barnsängsfeber. Mary växte därför upp med fadern och halvsystern Fanny. Trots att hon var liten och svag när hon föddes fick hon ganska snabbt starka lungor. Även som spädbarn hade Mary en röst som krävde att bli hörd.
Marys familj var av det osedvanliga slaget och mycket intellektuell. Modern var den banbrytande feministiska författaren Mary Wollstonecraft och fadern var den radikala författaren och filosofen William Godwin. De var ateister, anarkister och högljudda förkämpar för omfattande sociala förändringar. De hade ett passionerat kärleksförhållande, som sig bör för de radikaler de var. Även om William ville avskaffa äktenskapet som institution gifte de sig inom ett år och då var Mary redan gravid. Några månader senare föddes lilla Mary – och modern dog. William sörjde förlusten under många år men till slut insåg han att döttrarna behövde en modersfigur. 1801 gifte han sig därför på nytt.
Mary-Jane Clairmont hade två små barn sedan innan. Hon uppfyllde många av kraven för att fylla rollen som den typiska onda styvmodern. Hon hade ett hemskt humör, var snabb med att utdela fysiska straff, brydde sig påfallande lite om sina styvbarn och förbjöd allt prat om den förra fru Godwin. Unga Mary hade alltid skuldkänslor för att modern dött och kände en djup smärta för att hon tagit livet av kvinnan som gav henne livet. Under styvmoderns stränga regim förstärktes smärtan. Flickan sökte sin tillflykt i moderns böcker. Hon stirrade också på hennes porträtt och letade desperat efter sig själv i moderns ansikte. Skolan blev Marys fristad, och hon fick den bästa utbildning som gick att få, tack vare faderns position. William hade visserligen fallit i onåd, men drog fortfarande till sig stora tänkare. Huset var ofta fyllt av filosofer, poeter, kritiker och vetenskapsmän, och Mary sög till sig så mycket hon kunde av deras diskussioner.
Efter att ha varit plågad av sjukdom runt 1812 reste Mary till familjen Baxter norr om Dundee. Familjen ansåg att det var bättre för henne att bli frisk där än i London. Mary var hemma en snabb tur i november och föga överraskande var en av faderns många bekanta på besök. Men hon kunde aldrig ha gissat hur den här gästen skulle förändra hennes liv …
EN ROMANTIKER TRÄDER IN
Gästen var Percy Bysshe Shelley, en entusiastisk, ung och romantisk poet på 19 år, som såg sig som en följare av William Godwin. Han och hans nya hustru, Harriet, var ständigt på besök i huset. Percy, som var arvinge till en stor förmögenhet, hade erbjudit sig att betala William för att skriva nya politiska verk. Deras första möte var flyktigt, och 14 år gamla Mary for snabbt tillbaka till Dundee. Deras andra möte däremot var allt annat än flyktigt. Det var i maj 1814 och den nu 16-åriga intellektuella och skarpa Mary charmerade Percy omedelbart. Hon diskuterade alla ämnen med självsäkerhet och entusiasm, särskilt när det gällde teman
som vetenskap och revolution. Senare sade han att han förälskat sig i det säregna hos henne, inte skönheten. I juni möttes de två varje dag. Kärleken var ännu inte ett tema, men Percy hade så gott som lämnat Harriet. En dag gick de en tur i smyg till moderns grav. Här tog Mary mod till sig och sade att hon älskade honom. De föll i varandras armar och, med Marys ord, hängav de sig åt ”kärlekens fulla glöd” vid sidan av graven.
Skilsmässa var mycket svårt att få på den här tiden så Mary och Percy koncentrerade sig mest på att kunna vara tillsammans. Till slut bestämde turturduvorna sig för att rymma till kontinenten. Mary antog att fadern, som hatade äktenskapet, inte skulle bli bekymrad. Den 28 juli smög Mary och styvsystern ut och mötte Percy, och tillsammans seglade de över Engelska kanalen. Det var en stormig natt och Mary kröp ihop i sin kärastes armar. Men Percy var hänryckt. Som de flesta romantiker njöt han av naturens vildhet och faror i fulla drag.
När de kom till Frankrike reste de vidare till Schweiz. Här förväntade de sig ett vilt och väderbitet landskap, men det var långt ifrån vad
de hoppats på – nedslående ordentligt och rent. Slokörade bestämde de sig för att åka tillbaka till England. På vägen hem reste de genom Rhendalen, där de såg ruiner av ett slott som kallades Frankenstein. Slottet var omspunnet av en makaber myt som uppenbart fascinerade Mary: Legenden om en galen alkemist som bodde där och utförde hemska experiment för att se om han kunde väcka de döda till liv igen.
När de kom tillbaka i september var 17 år gamla Mary gravid. De bosatte sig i London men Mary var mycket ensam eftersom Percy höll sig borta från huset för att undkomma de många kreditorer han var skyldig pengar. Han hade ännu inte fått sitt arv och resan hade inte varit billig (han hade också lovat lån till vänner, som William). Det blev inte bättre av att de bildade kretsarna exkluderade dem för att de flytt till Europa, och Marys far visade sig inte vara lika radikal i praktiken som i teorin – han tog sin hand ifrån henne.
Mary var missmodig nu, och det skulle snart bli värre. Hon födde barnet för tidigt, i februari 1815, och det levde bara några få dagar. Senare skrev hon i sin dagbok: ”Drömde att min lilla baby vaknat till liv igen, att hon bara var kall, och att vi klappade henne framför spisvärmen, och att hon levde igen.” Det här var en mardröm som skulle hemsöka henne resten av livet.
Snart väntade Mary och Percy barn igen. I
”Ensamhet var min enda tröst – djup, mörk, dödsliknande ensamhet.”
Citat ur Frankenstein
januari 1816 föddes lille William. I maj reste den lilla familjen och Marys syster
Claire till Genève. De flyttade in i ett hus i Alperna, vid Genèvesjön. Lord Byron var en av deras närmaste grannar. Han var också en romantisk poet, revolutionär till sinnet och under en kort period Claires älskare. I början tillbringade radikalerna dagarna med att segla på sjön och njuta av den vackra naturen runt omkring. Det vill säga tills vädret växlade.
Dagarna gled enformigt förbi och gruppen underhöll sig med att läsa upp skådespel, dikter och berättelser. En kväll när det var ovanligt stormigt väder fann lord Byron en bok med spökberättelser han ville läsa högt. Åhörarna blev skräckslagna, men det räckte inte för Byron. ”Vi ska skriva en spökhistoria var”, meddelade han. Han räknade nog med att bara männen skulle ta sig an utmaningen, men Mary ville något annat. Hon hade länge önskat få visa sina kreativa förmågor och leva upp till förväntningarna som många hade på henne, eftersom hon var barn till två skickliga författare.
Enligt henne själv gick det dagar utan att en bra idé dök upp, ända tills hon en natt fick den starka visionen om ”eleven i ond vetenskap”. Dagen efter grep hon penna och papper och skrev en novell. Hon visade den för Percy – som var en av många som menade att hans älskade hade litterär talang i ådrorna – och han blev hänförd. Han uppmuntrade Mary att utveckla den till en hel roman. Medan hon skrev hemsöktes hon av drömmar om sitt döda barn och tankar på moderns död. Det blev inte bättre när hon i oktober 1816 fick veta att halvsystern Fanny begått självmord. Några få månader senare gjorde också Percys fru Harriet det. Efter press från sin far gifte sig Mary och Percy den 30 december 1816, och nu var Mary gravid igen.
SPOILERVARNING
Familjen flyttade tillbaka till England och i maj 1817 skrev Mary färdigt Frankenstein innan hon födde en dotter i september. Hennes debutroman gavs ut i januari året efter. Mary skrev många fler böcker – bland annat en reseskildring kallad History of a Six Weeks’
Tour som är baserad på den första skandalösa resan till Europa. Hon gav också ut en självbiografi kallad Mathilde och en historisk roman vid namn Valperga. Frankenstein blev ändå utan tvivel det mest berömda verket i hennes författarskap.
Romanen räknas av många som den första i sci-fi-genren och kombinerar på varsamt vis en gotisk och romantisk skrivstil med många banbrytande element.
Så sett är Frankenstein en verkligt radikal roman. Mary var inspirerad av dåtidens vetenskap och filosofi, och boken berättar
”Ta dig i akt, för jag är inte rädd, och därför är jag
mäktig.”
Citat ur Frankenstein
om en ambitiös vetenskapsstudent, Victor Frankenstein (som är slående lik Percy). Han hade en glödande önskan om att upptäcka livets källa och satte igång med att bygga en skapelse av kroppsdelar i ett försök att återskapa livet. Men då han lyckas med sitt projekt blir han livrädd och flyr. Den föräldralösa skapelsen är övergiven och får försöka klara sig bäst han kan. Han förvisas upprepade gånger av samhället och blir därför ond. Med en fruktansvärd och livsfarlig hämndlystnad går han lös på sin skapare och alla andra i hans krets. Det är en skräckinjagande thriller, en fantastisk berättelse som ställer utmanande frågor om det medmänskliga i oss. Även om de bildade kretsarna inte var helt redo för något liknande i början (en recensent undrar om ”det var författarens huvud eller hjärta som var sjukast”. Sakta men säkert blev romanen ändå en kultklassiker.
Men för Mary var det varken recensioner eller försäljning som var viktigt. 1818 dog hennes lilla dotter och i juni året därpå dog också den lille sonen, William. Förståeligt nog gick Mary in i en depression.
I november 1819 födde Mary ännu en frisk son, men hon var nedstämd i många år till. Hon sörjde över alla familjemedlemmar hon mist, och dessutom utmanades hennes ideologiska övertygelse om fri kärlek hårt. Hennes man hade alltid tittat på andra kvinnor, men nu hade han förälskat sig i Claire, hennes egen syster. Dessutom hade hon en stark känsla av att något hemskt skulle ske. Och det fick hon rätt i.
Sommaren 1822 utspelade sig två ofattbara tragedier. I juni, när familjen Shelley bodde i Italien, var Mary nära att dö under ett missfall. Därefter, i juli, drunknade Percy. Mary kom aldrig över förlusten.
Efter att Mary mist sin man kan vi se en förändring i Marys radikala livssyn.
Hon brann inte längre för revolution och sociala förändringar – hon beundrade till och med den förhållandevis konventionella politikern Benjamin Disraeli. Hon fortsatte dock att skriva och bemästrade särskilt biografigenren och historiska berättelser. Hon var också redaktör för en diktsamling som den salige äkta mannen lämnat efter sig i ofärdigt skick. Den sista tiden av hennes liv var lugn, men när hon dog 1851, vid 54 års ålder, var hon ändå mest känd som den skandalomsusade författaren som skrev
Frankenstein. Idag ses romanen som ett mästerverk inom gotisk och romantisk litteratur, och ett centralt verk inom science fiction.