FRIDA KAHLO DEN PLÅGADE KONSTNÄREN
Hennes ansikte är kanske mer känt än hennes målningar, men Frida Kahlos tragiska historia förtjänar ett minst lika stort erkännande, menar Alicea Francis.
Det sägs att när en fjäril i Brasilien flaxar med vingarna kan det till slut leda till en tornado i Texas, på samma sätt som ett till synes oviktigt beslut kan ändra en människas liv på det mest oåterkalleliga vis. Frida Kahlos fjärilseffektögonblick skedde den 17 september 1925. Hon klev på bussen på väg hem från skolan. Hon upptäckte att hon glömt paraplyet och gick av. Efter att ha letat utan att hitta paraplyet klev hon på en ny buss.
Den här bussen nådde aldrig fram till sin slutstation. Längs vägen krockade den med en spårvagn och Kahlo fick allvarliga, nästan livshotande, skador. Hennes liv, som framtill dess legat utstakat framför henne, hade tagit en dramatisk vändning. Hon skulle uppleva berömmelse och bli en av världens mest erkända konstnärer.
Magdalena Carmen Frida Kahlo y
Calderón föddes 1910, när den mexikanska revolutionen pågått i ett år. Det var i alla fall det hon berättade för sina bekanta. Hon var egentligen född den 6 juli 1907. Fadern var en tysk fotograf som slog sig ned i Mexiko City efter att hans epilepsi gjort att han inte fick gå på universitetet. Modern var ättling till spanjorer och urbefolkningar. När Frida var sex år fick hon polio och varaktiga men av det, i och med att benet blev deformerat. Efter sjukdomen kom hon och fadern varandra närmare – kanske tack vare att de båda hade en funktionsnedsättning – och hon tillbringade många timmar tillsammans med honom i studion där hon lärde sig retuschera porträtt.
Kahlo hade också akademisk talang och som 15-åring fick hon en plats vid den prestigefyllda Nationella förberedande skolan för att studera medicin. Hon visade sig vara en rebellisk student, kringgick auktoriteterna och busade med lärarna. Det var på bussen hem från skolan som den 18-åriga
Kahlo råkade ut för den ödesdigra trafikolyckan. Så här skrev hon om olyckan: ”Jag satte mig ned på sidan, bredvid ledstången … En sekund eller två senare krockade bussen med en spårvagn … Det var en märklig krasch. Den var inte
”1928 mötte hon Diego Rivera – mannen som hon senare kallade ’min andra olycka’.”
våldsam. Det hände lugnt och stilla, men alla skadades … Stöten kastade alla framåt och ledstången spetsade mig som ett svärd spetsar en oxe.”
ATT SE SIG SJÄLV Kahlo bröt nyckelben, revben och bäckenet, samt ryggen på tre ställen. Axeln slogs ur led, hon fick inre skador i buken och ett brutet ben. Hon fick stanna på sjukhuset i en månad, men var mer eller mindre sängliggande i över två år. För att hon skulle ha något att göra gjorde modern ett staffli till henne som hon kunde använda medan hon låg ned. Hon monterade också en spegel i taket på himmelssängen, så att Frida kunde måla självporträtt. De skulle bli de första av totalt cirka 55 självporträtt som hon målade under sitt liv. ”Jag målar mig själv eftersom jag så ofta är ensam”, sade hon senare, ”och eftersom jag är det motiv jag kan bäst.”
Det var inte bara kroppen som krossades i olyckan. Kahlos karriärdröm om att bli läkare gick också i kras. Skadorna i ryggen och benen gjorde att hon inte längre kunde stå upp under någon längre tid. I stället började hon att leka med tanken på att bli professionell konstnär.
1928 blev hon medlem i det mexikanska kommunistpartiet. I juni samma år lärde hon känna Diego Rivera genom en av medlemmarna. Senare skulle hon kalla honom ”min andra olycka”.
Rivera var dubbelt så gammal som Kahlo och mer än dubbelt så tung. Med sitt stora midjemått och grodaktiga drag var det något överraskande att han skulle vara en Don Juan. Han var också känd i Mexiko som en talangfull muralmålare och en ivrig talesperson inom kommunistpartiet.
En dag dök Kahlo upp vid hans byggnadsställning vid Utbildningsministeriet där han arbetade med ”Skapelsen”. Hon ropade på honom och bad honom komma ned. Han lydde, om än något motvilligt, men blev positivt överraskad när hon visade honom några av sina målningar. Senare sa han: ”Målardukarna avslöjade ett osedvanligt energiskt uttryck, precisa linjer och en stark stränghet. De hade inga av de typiska trick som ambitiösa nybörjare ofta tar till i sina målningar för att verka originella.”
Hon bjöd hem honom för att visa honom mer och de två blev ganska snart ett par.
ELEFANTEN OCH DUVAN
När de gifte sig i juni 1929 var det bara Kahlos far som kom från hennes sida av familjen. Modern beskrev det som en allians mellan ”en elefant och en duva”, men fadern insåg att Rivera åtminstone kunde betala för den medicinska behandling som Kahlo troligtvis skulle behöva resten av livet. Till bröllopet tog Kahlo på sig traditionella vardagskläder som hon lånade av sin tjänsteflicka och det var starten på en klädstil som skulle fortsätta livet ut.
Varje morgon tog hon på sig de pärlhalsband, långa kjolar och broderade överdelar som urfolken hade. Hon blev en del av Mexicanid adrörelsen som växt fram efter revolutionen. I november 1930 reste paret till San Francisco – Kahlos första utlandsresa – och här skrev fotografen Edward Weston: ”Hon skapar stor begeistring … Folk stannar till och ser på henne med förundran.”
Året därpå åkte de tillbaka till USA – den här gången till New York, där Rivera hade sin första retrospekti vutställning vid Museum of Modern Art. Kahlo hatade vistelsen i staden och beskrev den som ”en jättestor kycklingsoppa”. Hon tyckte det var hemskt att se de stora skillnaderna mellan fattiga och rika, och ställde till med scener på de hotell som inte släppte in judar. Hennes språk kunde ibland vara lika färgrikt som kläderna. I början av 1932, medan de bodde i Detroit ett år, blev Kahlo gravid. På grund av bussolyckan hade hon fått veta att hon inte skulle kunna bära fram ett barn eftersom bäckenet var skadat. Så det var med tungt hjärta hon bokade en abort, men senare upptäckte hon att hon fortfarande var gravid. Hon ville så gärna ha ”en liten Digueto” och bestämde sig för att behålla barnet. Men i juli fick hon missfall. Det var ett trauma som gav henne inspiration till några av de mest kontroversiella verken.
SEPARATA LIV
När de var tillbaka i Mexiko skaffade Rivera och Kahlo sig två hus i San Ángel som var förbundna med en trappa. Här kunde paret leva åtskilt – ett arrangemang som såg ut att passa Rivera bra. På så sätt hade han Kahlo i närheten för att hålla ordning på privatlivet och det affärsmässiga, samtidigt som han
hade en fri tillströmning av kvinnliga bekantskaper. Sommaren 1934 upptäckte Kahlo att han hade en affär med hennes lillasyster Cristina. Hon blev förkrossad och flyttade under en period ut.
Kahlo bestämde sig till slut för att gå tillbaka till Rivera. Hon skrev: ”Alla breven, kärleksförhållandena med diverse kvinnor, lärarinnor i engelska, romer, modeller, assistenter med goda avsikter, sändebud med fullmakt från fjärran platser, handlar bara om flört, och i grund och botten älskar vi varandra högt.” Hon strök under ”flört” och ”vi”, men ändå visade det sig med tiden att de hade ett öppet äktenskap. Hon började själv strax därefter vara otrogen, både med män och kvinnor.
I september 1936 vädjade Rivera till den mexikanske presidenten om att ge Lev Trotskij asyl i Mexiko. Den ryske revolutionäre ledaren hade sedan 1929 bott i exil i Turkiet, Frankrike och Norge, och nu hade den stalinistiska regimen funnit honom skyldig till förräderi och dömt honom till döden i sin frånvaro.
Mot bakgrund av den fara han befann sig i beviljades han asyl och det var
Kahlo som tog emot Trotskij och hans fru när de gick av båten. Paret fick bo i Kahlos barndomshem, La Casa Azul (”det blå huset”). Här tillbringade hon många timmar med att prata med Trotskij på engelska – ett språk ingen av deras respektive behärskade särskilt väl. Deras ömsesidiga beundran utvecklades snart till något mer intimt och de hade ett passionerat förhållande som varade i ett år.
André Breton var ledare av surrealiströrelsen och 1938 reste han till
Mexiko. Även han blev bergtagen av Kahlos konst. Han slog fast att hon var surrealist. Följaktligen bjöds hon in av Julian Levy – ägaren till ett galleri i New York med tonvikt på surrealistisk konst – att hålla en utställning där. Vid öppnandet delades det ut en broschyr som innehöll en essä av Breton. Här förklarade han att hennes konst var ”som ett silkesband runt en bomb”. Hon sålde omkring hälften av de 25 utställda målningarna.
Året därpå arrangerade Breton en utställning för henne i Paris. Här köpte Louvren hennes självporträtt ”El Macro”. Det var den första gången under det
århundradet som ett stort internationellt museum köpte konst av en mexikansk konstnär.
ÅTERFÖRENING
När hon kom tillbaka till Mexiko gick det ännu sämre i äktenskapet med Rivera och han bad om skilsmässa. Kahlo blev förkrossad. Under månaderna som följde försämrades hennes hälsa allt mer och hon började dricka ofta. Vid den tidpunkten var Rivera på uppdrag i San Francisco för att måla en muralmålning. Då han fick höra talas om hennes tillstånd bad han henne flyga till San Francisco för låta hans läkare titta på henne. Här förskrevs att hon skulle ligga stilla, äta sunt och, kontroversiellt nog, bli tillsammans med Rivera igen – även om läkaren själv ansåg att han ”inte klarade av monogami”. Rivera gick med på det och den 8 december 1940 – precis ett år efter skilsmässan – gifte de sig igen.
Trots behandlingen fortsatte
Kahlos hälsoproblem, särskilt ryggsmärtorna, och hon tvingades gå med en korsett i stål och läder eller gips. Hon var under stora delar av tiden hänvisad till La Casa Azul, och det enda sällskapet var samlingen av husdjur, däribland spindelapor, mexikanska nakenhundar och papegojor. Hon fick ett allt större erkännande för sina arbeten men det var samtidigt svårt att leva på dem, eftersom hon vägrade att böja sig för kundernas önskningar. Ekonomin förbättrades dock från mitten av 40-talet.
På 50-talet tillbringade Kahlo mycket tid på sjukhuset. Här genomgick hon en misslyckad bentransplantation som gav henne en infektion och låste henne till rullstolen. Hon fortsatte ändå kampen för kommunismen och sade: ”Jag måste kämpa av alla krafter och se till att det lilla jag klarar att göra är till fördel för revolutionen, den enda orsaken jag har till att leva.”
I april 1953 förstod fotografen Lola Álvarez Bravo att Kahlo var allvarligt sjuk och arrangerade hennes första separatutställning i Mexiko. På kvällen när den privata utställningen skulle öppna var Kahlo i särskilt dålig form, så Rivera lät ställa hennes himmelssäng i galleriet.
I augusti samma år amputerades hennes högra ben vid knät på grund av kallbrand. Hon gick in i en djup depression. I februari året därpå skrev hon: ”Jag vill ta livet av mig. Rivera hindrar mig från det, eftersom jag fåfängt nog tror att han kommer sakna mig … Men aldrig har jag lidit så mycket. Jag får vänta lite …”
Kahlos sista offentliga uppträdande var den 2 juli 1954, på en demonstration mot att CIA invaderade Guatemala. Deltagandet var mer än vad hennes kropp tålde. Den 12 juli gav hon Rivera en ring i present till silverbröllopet – som låg mer än en månad framåt i tiden. När han frågade varför hon gjorde det svarade hon: ”Eftersom jag känner att jag kommer lämna dig väldigt snart.”
”Kahlo hade svårt att leva på sin konst fram till mitten av 1940-talet.”
Nästa morgon var hon död. Den officiella dödsorsaken var blodpropp i lungorna, men många tror att hon begick självmord genom överdos.
Det var inte förrän på 1970-talet som Kahlo blev känd under ett annat namn än ”Diego Riveras fru”. 1976, under feminismens andra våg, utkom en dokumentär med namnet The Life
and Death of Frida Kahlo. Filmen gjorde historien om henne tillgänglig för en bredare publik. Den mexikanskamerikanska feministen Chicano och HBTQ-världen tog henne till sitt hjärta. Under årtiondena som följde blev hon allt mer berömd, och hennes ansikte började dyka upp på t-shirts, muggar och örngott. Idag känner vi igen hennes ansikte även om vi inte känner till vad hon har uppnått. I den tid då självframställning har blivit en visuell genre är Frida Kahlo mer populär än någonsin.