ETT GETTOLIV
Gettot var inte nazisternas uppfinning, men de gjorde konceptet till ett vapen i sin etniska rensning. Under andra världskriget etablerades över 1 000 getton i polska städer och annekterade delar av Sovjetunionen. Warszawa hade det största av dem alla. När portarna stängdes och låstes den 15 november 1940 hade nästan 450 000 människor stuvats ihop på ett område lika stort som Central Park i New York.
Vardagslivet på insidan hölls under uppsikt av ”Judenräte” (judiskt råd utsett av nazisterna). SS befallningar utfördes av judisk polis beväpnade med batonger. Det var förbjudet att undervisa, sjukdomar florerade och det var ont om mat. Det var inte ovanligt att barn dödades för att ha tiggt eller gått på hemliga uppdrag i ”ariska områden” utanför muren. Ändå existerade det underjordiska grupper som arrangerade kultur- och fritidsaktiviteter, skolor, soppkök, bibliotek och till och med en symfoniorkester.
Sommaren 1942 började likvidationerna. Tiotusentals judar fraktades i boskapsvagnar till dödslägret Treblinka II. När ”Grossaktion Warsaw” ökade i omfattning och kunskapen om ”den slutliga lösningen” blev känd började de kvarvarande invånarna att planera för väpnat motstånd. När SS-soldater gick in i gettot den 18 januari
1943, för första gången på fyra månader, utbröt ett uppror.
Judisk stridsorganisation, ŻOB (Żydowska Organizacja Bojowa) och Judisk militärunion, ŻZW (Żydowski Związek Wojskowy) var en del av den underjordiska motståndsrörelsen och deltog i upproret. De stred mot välbeväpnade SS-soldater med stulna och hemmagjorda vapen och molotovcocktails. De började att avrätta kollaboratörer.
Tekniskt sett var upproret dödsdömt från början, men det bidrog till att återupprätta stoltheten. Men den 19 april, dagen för den judiska påsken, skickade tyskarna in tusentals soldater. Innan den 16 maj, när Warszawas stora synagoga förstördes, jämnades gettot fullständigt med marken och 56 065 människor blev antingen dödade eller skickade till döden i koncentrationsläger.
”Sjukdomar florerade och det var ont om mat. Det var inte ovanligt att
barn dödades för att ha tiggt i ’ariska
områden’.”
”De smugglades ut genom avloppsrör och bakpå lastbilar
fyllda med likhögar.”
skoningslösa förbud. Därför gjorde de två kvinnorna ännu större planer, på större räddningsaktioner.
Först beslagtogs judarnas egendomar, bankkonton och affärer, därefter försvann deras medborgerliga rättigheter. Synagogorna stängdes och judarna tvingades gå med påsydda armbindlar med davidsstjärnan så att de kunde identifieras som judar (något som uppmanade till våld och trakasserier från SS-soldater och vanliga medborgare). Judarna sattes också in som slavarbetare i projekt som byggandet av muren runt det som skulle bli Warszawas getto.
I början förfalskade Sendler och Schultz signaturer och fuskade med siffrorna på jobbet, för att kanalisera medel dit det behövdes mest. Sedan tog de dokument, bland annat efter döda polacker, och använde dem för att skapa nya identiteter åt judar, och räddade därmed deras liv.
I slutet av 1940 var dock Warszawas hela judiska befolkning på över 400 000 personer internerade i ”karantän” i gettot, omringade av en hög mur av taggtråd. Här var det fruktansvärt trångt, sjukdomar florerade och tusentals svalt eller frös ihjäl. Ändå var det en jämn tillströmning av nyanlända judar till gettot, som hopsamlad vrakved. Bland dem fanns många ensamma minderåriga.
Sendler hade ett nätverk av likasinnade medsammansvurna på jobbet och hon vägrade att se på medan de här barnen dog på gatan. Hon började smuggla ut dem ur gettot. Den första var en avmagrad liten flicka på fem eller sex år vid namn Beryl. Hon smugglades ut från en domstolsbyggnad i utkanten av muren.
ÖVERHÄNGANDE FARA Sendler uppmuntrades av Beryls lyckade flykt. Nu var hon också säker på att nazisterna gick in för ett fullskaligt folkmord. Därför utvidgade hon operationen och gav den kodnamnet ”Jolanta”. Genom att utnyttja tyskarnas skräck för tyfus och tuberkulos fick hon tillgång till gettot förklädd till sjuksköterska. Hon besökte familjer och gav dem den fruktansvärda uppmaningen att lämna ifrån sig barnen. Hon ”pratade dem bort från sina barn”, som hon själv sade utan omsvep.
Så snart barnen kom i Sendlers förvar smugglades de ut. De kom ut genom avloppsrör, i sjukbilar, bakpå lastbilar med använda bandage eller likhögar – på alla ställen där SS var rädd att söka igenom. Därefter placerades de där det fanns plats, något som blev allt svårare att hitta.
Vid några tillfällen måste Sendler placera barn i lägenheten hon delade med sin skröpliga mor. Hon försökte förtvivlat undgå uppmärksamhet från grannarnas nyfikna blickar, för de kunde lätt ha rapporterat om misstänkt uppförande.
Kollegorna gömde också barn, som Dobraczyńskis assistent Jaga Piotrowska. Hon var smärtsamt klar över vilken fara hon utsatte dottern Hanna för. Syltburkarna med namn var övertygande fällande bevis och de låg begravda vid ett äppelträd i hennes trädgård.
Det var svårare att placera pojkar än flickor, eftersom pojkarna på grund av omskärelsen var synbart judiska, något som gjorde många adoptivföräldrar nervösa.
Det var dödsstraff på att gömma judar utanför gettot, ändå var det många som hela tiden hjälpte till. En av dem var syster Matylda Getter, en nunna som hade översyn över 20 barnhem och som tog in många av Sendlers illegalt evakuerade barn.
Sendler och hennes medsammansvurna i nätverket (totalt nio stycken, några av dem knappt vuxna själv) löpte en risk som var så stor att den nästan är ofattbar. Ett felsteg – ett skrik från ett ängsligt barn på fel tidpunkt, minsta svek från de vanliga tyskar som själva led under nazisternas järngrepp – skulle utan undantag leda till en säker död för barnen. För den enskilda medhjälparen, och möjligen hela hennes familj, betydde det fängelse, tortyr och avrättning.
Flera i nätverket led det här hemska ödet, något som fyllde Sendler med skuldkänslor, men också fruktan för att hela operationen var i fara om någon information avslöjades under tortyr. Hon ändrade hela tiden vägen ut ur gettot. Hon hittade nya hål i muren och mutade arbetare och delar av den judiska polisen att smuggla barn genom porten.
Det var utmattande att ständigt hitta nya sätt att smuggla barnen på och Sendler hade knappa resurser. Men allt eftersom fick andra höra talas om hennes aktion. I november 1942 kontaktades hon av Zofia Kossak – författare, aktivist och grundare av Żegota, en hemlig motståndsorganisation i det tyskockuperade Polen. Hon såg att Sendler hade systemet och kunskapen på plats för att rädda människor men saknade de nödvändiga medlen för att muta vakter och betala adoptivföräldrar. Hon anställdes i Żegota som ledare för barnavdelningen och 100 000 złoty skickades varje månad från London. Sendler var nu så välkänd i gettot att hon blev ombedd att visa runt Jan Karski, en allierad spion och ämbetsman för den polska exilregeringen. Han skickades ut för att rapportera om förhållandena bakom fiendens linjer.
Men situationen förvärrades för varje dag som gick. Sommaren 1942 iscensatte nazisterna operationen de kallade ”Grossaktion Warsaw”, som gick ut på att samla invånarna i gettot, sätta dem på tåg och frakta dem till en ny plats kallad Treblinka, som låg 80 kilometer nordost om Warszawa. Judarna fick höra att de skulle resa till arbetsläger, men historierna från Treblinka hade redan nått in i gettot.
Det var stort, sades det, men det fanns inga hus att bo i där. Ett dödsläger. De stod inför Förintelsen.
Samtidigt som gettot höll på att tömmas och raseras började några av de kvarvarande invånarna planera ett sista motståndsförsök i form av ett uppror. Sendler å sin sida fortsatte oupphörligt att smuggla ut barn. Hon blev snabbare
mellan varje hembesök för att hinna före uppsamlingen av judarna som pågick gata för gata. Det började bli bråttom att övertala skräckslagna föräldrar att det enda sättet att rädda barnen på var att släppa taget om dem. Många insåg det för sent. Vid ett tillfälle blev hon vittne till hur en mor kastade sitt nyfödda barn över den tre meter höga muren, utan något hopp om räddning på den andra sidan. Sådana bilder, och vissheten om ödet för dem hon inte kunde rädda, hemsökte henne under resten av livet.
ARRESTERAD OCH TORTERAD
Natten till den 20 oktober 1943 stormade en Gestapoagent och tio SSsoldater in i Sendlers lägenhet. Hon var desperat men lyckades förstöra eller gömma bevis för de barn hon nyligen gömt. Ändå blev hon arresterad och förd till Szucha 25, Gestapos högkvarter och en fruktad förhörslokal. Det var känt att det förekom tortyr här och att man sällan kom levande därifrån.
Till skillnad från andra aktivister gick inte Sendler runt med en cyanidkapsel, som en sista utväg. Nu tyngdes hon av en stor mängd kunskap som kunde döma så många till döden om hon bröt samman under den intensiva fysiska och psykiska tortyr som nazisterna tänkt utsätta henne för. Men hon bröt inte ihop. Inte under de dagliga rundorna med stryk hon fick av sin skoningslösa förhörare, herr Bach, som ville veta allt om Żegota; inte under det konstanta hotet om att skjutas av exekutionspatrullen; och inte när psykopatiska vakter sköt slumpmässigt in i cellen som hon delade med sju andra fångar i Pawiakfängelset.
En efter en drogs kvinnorna runt henne ut och avrättades, ofta inom hörhåll för henne. Ändå höll Sendler sig till sin historia – hon var socialarbetare, endast skyldig att ha medlidande, och hon visste ingenting om någon hemlig organisation.
En morgon placerades Sendler längst bak på en lastbil tillsammans med
10–15 andra kvinnor. De skulle tillbaka till Szucha där hon räknade med att bli avrättad. En och en kallades kvinnorna in i ett rum, där det hördes pistolskott. När Irena Sendler ropades upp fördes hon dock in genom en annan dörr där det stod en SS-officer. När vakten ombads gå förde officeren ut Sendler på gatan. Untersturmführern (som mutats av Żegota) sade att hon var fri och kunde gå. När hon tvekade slog han till henne i ansiktet.
Hon var knappt i stånd att gå utan vacklade in på närmaste apotek.
Här fick hon hjälp av en kvinna att ordna till sig och skaffa nya kläder som inte liknade fängelsekläder. På ett eller annat vis tog hon sig tillbaka till lägenheten. Nästa dag dök hennes namn upp på de röda plakaten som dagligen sattes upp överallt i Warszawa, med information om vem som precis blivit avrättad. Sendler levde som ett spöke under resten av kriget.