ANNE BOLEYN
Det sägs att drottningen av England log när hon mötte döden. Men var hon egentligen skyldig till de brott hon dömdes för? Alison Weir undersöker saken.
”Hon hade ett fransigt rykte i hela landet, för att inte säga i hela det katolska Europa.”
Den 2 maj 1536 greps Anne Boleyn i Greenwich Palace och transporterades till Towern i London av en kanalbåt. När hon anlände till Court Gate i Byward Tower – inte Traitors’ Gate – var hon i dåligt skick. Hon föll på knä och åkallade Guds nåd om hjälp. Hon nekade att hon var skyldig till brotten hon var dömd för, smärtsamt medveten om att den som var åtalad för förräderi inte slapp undan dödsstraff.
Adelsmännen som förde henne dit överlämnade henne i förvar hos Towerns kommendant, sir William Kingston. ”Jag fick ett större mottagande sist jag var här”, anmärkte hon och tänkte på då hon i triumf kommit för att krönas 1533. ”Mr. Kingston, ska jag bo i en fängelsehåla?”
”Nej, madam, Ni ska bo i samma gemak som Ni bodde i vid kröningen”, sade kommendanten. Han menade drottningens residens i det kungliga palatset.
”Det är alltför fint för mig!” skrek Anne. ”Jesus, visa mig nåd!”
Historien om Anne Boleyn är en av de mest dramatiska i engelsk historia.
Hon var född av hög börd, men hon var ingen typisk skönhet. I en ålder av 21 år kom hon in i det engelska hovet efter att ha tillbringat sju år i Frankrike. Med hjälp av de franska manéren, de fina klänningarna, sitt vett och sin charm blev hon omedelbart populär.
År 1526 föll Henrik VIII pladask för henne. Året därpå bestämde han sig för att avsätta sin trofasta och hängivna hustru, Katarina av Aragonien, som inte fött några arvingar och i stället gifta sig med Anne. Sex frustrerande år följde, där påven förhalade och undvek Henriks önskan om att annullera äktenskapet.
Till slut var Henrik så desillusionerad att han bröt med Rom och förklarade sig som självständigt överhuvud över Engelska kyrkan. 1533 fick han äntligen alliansen med Katarina förklarad ogiltig. Därmed kunde han förklara sitt hemliga äktenskap med Anne legitimt.
Men barnet hon bar, som skulle vara den efterlängtade prinsen, visade sig vara en flicka, Elisabet. Det här var ett hårt nederlag. Ingen hade ännu bevisat att det var möjligt för en kvinna att regera, så som Elisabet senare gjorde, och det sågs som ett brott mot de naturliga och gudagivna lagarna att låta en kvinna härska över män.
Under de tre åren hon styrde som drottning hade hon ett visst inflytande, men hon kunde inte bära fram en manlig arvinge och därmed ifrågasattes hennes makt. I januari 1536, efter två missfall, förlorade hon också ett pojkfoster, till kungens stora förtvivlan. Därmed blev Anne ett enkelt offer för ryktesspridning bland fienderna. Och sådana fanns det gott om, inte bara vid hovet utan också ute i landet där hon kallades ”horan med ögonen på skaft”, som ersatt den goda drottningen Katarina. Allt var på plats inför hennes fall.
Annes undergång har under lång tid setts som ett direkt resultat av att äktenskapet gick i stå, men det här är en
alltför enkel förklaring. Dessutom finns det starka bevis som pekar på att det var kungens förstesekreterare, Thomas Cromwell, och inte Henrik VIII som var den drivande kraften i frågan.
FARLIG FLÖRT
I april 1536 verkade det på Cromwell som om hans ärkefiende, drottningen, fått tillbaka sitt övertag på kungen, samtidigt som han själv gjort Henrik missnöjd.
Hon hade också gjort det fullständigt klart inför alla, under gudstjänsten som hölls den femte söndagen i fastan, att ”slemma ministrar” skulle avrättas. Det var antingen hennes eller hans huvud som måste rulla.
Cromwell lämnade hovet omedelbart för att fundera ut ett sätt att förgöra henne på. I juni berättade han för den kejserliga ambassadören, Eustace Chapyus, att han hade ”upptäckt att konkubinen som han hade haft så mycket besvär med begått ett snedsteg”, och byggde komplotten på att kungen var sjukligt rädd för förräderi och att drottningen hade ett flörtigt uppträdande. Det här var en av de djärva komplotterna i Englands historia.
Det var många män som beundrade Anne, och som inte heller var rädda för att visa det för henne. Hon hade ett fransigt rykte i hela landet, för att inte säga i hela det katolska Europa. Statsdokumenten är fulla av kränkande rapporter om henne. Därmed var Cromwells odds goda för att en anklagelse om Annes omoraliska uppförande skulle falla i god jord hos folket.
Det var tydligen inte svårt att samla bevis. Kvinnor i hennes tjänarstab var mer än villiga att vittna mot henne. När Henrik VIII fick se bevisen för första gången var han skeptisk och bad Cromwell att undersöka vidare. Snart kom Cromwell med bevis på otrohet och något ännu värre, något som Henrik inte kunde ignorera.
Drottningen åtalades för otrohet med fem män: Tre av dem var hovmän och nära vänner till kungen, en var en relativt lågt stående musiker och den sista var hennes egen bror, George Boleyn, lord Rochford.
Beviset mot Rochford hade hans fru skaffat fram. Dessutom beskylldes Anne
för mordkonspirationer mot kungen. Det var högförräderi, vilket straffades med döden.
KUNGENS NÅD
Kanonerna på Tower Wharf signalerade att Anne anlänt till slottet. Hon hölls i Towerns palats, ett kungligt residens som använts i århundraden. Men under Tudorperioden hade det förfallit och Anne hade bara varit där en gång innan kröningen. På Henriks befallning lade Cromwell en summa motsvarande runt 15 miljoner kronor på upprustning, så att hon kunde vistas i passande luxuösa omgivningar. Väggarna och taken dekorerades i renässansstil och de vackra rummen bestod av en sal, en garderob, en utsmyckad matsal, ett sovrum och en toalett.
Drottningen av England vidhöll sin oskuld, och detsamma gjorde adelsmännen som var medåtalade med undantag av musikern som erkände sig skyldig. En annan drog tillbaka sitt erkännande. Den 12 maj blev dock de fyra som inte var adliga ställda inför rätta i Westminster Hall och dömda till döden.
Tre dagar senare ställdes Anne själv inför rätta i den stora salen i Towern.
Det var något av en föreställning, där över 3 000 åskådare samlats. Annes domstol bestod av 27 jurymedlemmar, däribland hennes egen far. Trots att hon gav ett glödande försvarstal befanns hon vara skyldig. Medan hon grät förkunnade hennes morbror, hertigen av Norfolk, domen:
”Eftersom du kränkt vår suveräne konungs ära genom att begå förräderi mot hans person, är det landets lag att du förtjänar döden, och landets straff att du ska brännas här på Towerns gård, eller få huvudet avhugget, enligt konungens gottfinnande.”
Anne behöll fattningen. Enligt källor nedskrivna 1536 var ”hennes ansikte oförändrat, men hon åkallade Gud och frågade om straffet var välförtjänt. Sedan vände hon sig till domarna och sade att hon trodde det fanns en annan orsak till att hon dömdes än de påstådda orsakerna, och att hennes samvete var
rent eftersom hon alltid hade varit kungen trogen. Men hon sade inte det här för att försöka rädda sitt eget liv – hon var förberedd på att dö”. Hon fördes tillbaka till drottningens gemak, där hon tillbringade sina sista dagar. Sedan följde domen över hennes bror, lord Rochford, och två dagar senare, den 17 maj, halshöggs alla fem på Tower Hill. Samma dag annullerades äktenskapet med Henrik VIII och dottern, Elisabet, förklarades som oäkting.
Kungen påstod att han hade medömkan när han beviljade sin hustru en skonsammare död. Innan själva rättegången hade han skickat efter bödeln i Calais och därmed föregripit rättens utfall. Bödeln var en skicklig fäktmästare. Löftet om en snabb och skonsam död med hjälp av svärdet var antagligen ett förhandlingskort för att se till att hon gick med på att annullera äktenskapet och göra dottern arvlös.
Annes avrättning bestämdes till den 18 maj klockan 9, men sköts upp två gånger. Det var bara för att de skulle vara säkra på att ett tillräckligt antal vittnen var på plats. Under hela den juridiska processen mot drottningen hade myndigheterna varit mycket noggranna med att allt skulle gå korrekt till. Men dröjsmålet var plågsamt för henne. ”Mäster Kingston”, sade hon till kommendanten, ”jag hör att jag inte ska dö förrän klockan 12 och det gör mig ledsen, för jag trodde att jag skulle vara död och färdig med smärtan innan dess.”
Kingston sade till henne att: ”det blir inte smärtsamt, det sker snabbt”. Då sade hon: ”Jag har hört att bödeln är mycket skicklig och jag har en liten hals.” Sedan lade hon händerna runt halsen och log. Kingston anmärkte till Cromwell: ”Jag har sett många män och kvinnor bli avrättade och alla har
”Kungen påstod att han hade medömkan när han beviljade sin hustru en
skonsammare död.”
”Anne knäböjde i höet, och ordnade kläderna så att hon behöll sin anständighet.”
varit djupt förtvivlade, men det verkar som att den här frun har stor glädje av döden.”
Drottningen hade en förhoppning om att den här morgonen skulle vara hennes sista, och hon mottog den sista smörjelsen. Kingston rapporterade till Cromwell: ”Hon sände bud efter mig och ville att jag skulle vara där i den stunden då hon mottog Herren, och för att vara säker på att jag hörde henne bedyra sin oskuld så som hon alltid gjorde.” Chapyus rapporterade: ”Hon uttalade en önskan om att bli avrättad. Aldrig har jag sett en människa mer ivrig att dö.”
En av Annes hovdamer hade i all hemlighet sänd bud efter Chapyus för att berätta för honom att drottningen ”före och efter hon fick den sista smörjelsen svor på sin själ inför henne att hon aldrig fysiskt kränkt kungen”. Annes svurna oskuld är i högsta grad trovärdig. Det är knappt tänkbart att hon, ställd inför en säker död och Guds slutliga dom, skulle ha riskerat sin odödliga själ genom att ljuga.
KOMMIT FÖR ATT DÖ
Klockan 8 på morgonen den 19 maj
1536 följde Kingston drottningen och ett följe på fyra hovdamer till den nybyggda schavotten framför vapenhuset mitt emot White Tower – inte på den förmodade avrättningsplatsen på
Tower Green som turister besöker idag utan på paradplatsen (på den tiden torneringsplats) framför Waterloo Barracks.
Runt tusen skådelystna hade mött upp och väntade på drottningen. Hon närmade sig massan med en oberörd min, iklädd en röd kjortel, en klänning med låg halsringning i grå damast, en kort vit kappa och en hätta. Hon verkade lugn, nästan munter. Hon talade till folkmassan och en samtida källa rapporterade att hon sade att: ”hon kommit för att dö, enligt lagens dom. Hon klandrade ingen och sade ingenting om förhållandena hon var dömd för. Hon bad enträget för kungen och sade att han alltid hade varit en god och vänlig herre för henne, och om någon skulle granska hennes fall bad hon om att de skulle döma efter bästa förmåga. Sedan tog hon avsked av dem och av världen och önskade innerligt att de skulle be för henne.”
Anne knäböjde i höet, och ordnade kläderna så att hon behöll sin anständighet. Hon kikade nervöst runt. Bödeln sade på franska: ”Madam, var inte rädd. Jag väntar tills du säger till.”
En kvinna kom fram och band en ögonbindel av lin för hennes ögon. Publiken föll på knä av respekt för själen som skulle fara. Anne uttalade intensivt en bön högt, hon gjorde inga erkännanden utan sade: ”Åh, Herre! Gud, ha barmhärtighet med min själ! Jag överlämnar min själ till Jesus Kristus!”
Bödelns assistent distraherade Anne med avsikt och hon vände sig mot ljuden från schavottens trappa. Bödeln hade tagit av sig skorna och smög ljudlöst fram till henne. Han höll svärdet med båda händerna och svingade det högt för att få kraft. En domare rapporterade att när drottningens huvud föll till marken var ögonen och läpparna fortfarande i rörelse.
Anne Boleyn lämnade efter sig ett mysterium vi fortfarande undrar över. Var hon skyldig eller blev hon avrättad som en oskyldig kvinna? ”Om någon vill granska mitt fall”, sade hon på schavotten, ”ber jag om att de dömer efter bästa förmåga.” Många har gjort precis det och hon hade ett starkt fall. Men det är och förblir ändå en gåta.
Det är inte så känt att hon var mer än den modiga kvinna som gick till schavotten. Hon var också en skandal för kristendomen och en katalysator för den engelska reformationen.