HEMLIGHETEN BAKOM EGYPTENS FÖRLORADE DROTTNING
Nefertiti regerade sida vid sida med sin man farao Akhenaton i en revolutionär tid – men sedan försvann hon från historien. Jonny Wilkes utforskar mysterierna runt den tidlösa skönheten.
”Nefertiti vad dock långt ifrån
någon troféhustru. Hon var antagligen aktivt inblandad i sin
äkta mans domäner.”
Som faraos hustru stod hon i spetsen för den dramatiska, religiösa revolutionen där den många hundra år långa traditionen med flera gudar förkastades till fördel för tron på en gud. Hon regerade från en ny huvudstad som hennes man Akhenaton hade byggt – både för att distansera sig från intrigerna i Thebe och för att koncentrera makten runt dem som kungapar. Hon blev en musa för banbrytande konstnärliga och kulturella förändringar. Även idag ses hon som en kvinna utan motstycke i historien. Hon hyllas fortfarande som en av historiens största skönheter – hennes namn betyder trots allt ”en vacker kvinna har kommit”. Vi pratar om Nefertiti, en av Egyptens kanske viktigaste och mest inflytelserika kvinnliga härskare.
När bysten av henne upptäcktes 1912 blev hennes ansikte en världsberömd symbol för den civilisation hon kom ifrån, på samma sätt som Tutankhamons dödsmask. De outgrundliga ögonen i kalksten förtrollar fortfarande många historiker och arkeologer som aldrig blir färdiga med att forska i hennes liv och död för att försöka hitta Egyptens förlorade drottnings hemligheter.
Mysterierna kring Nefertiti börjar redan med hennes härkomst, över 3 300 år tillbaka i den
18:e dynastin. En teori går ut på att hon kan ha varit dotter till rådgivaren Ay som senare blev farao, medan andra menar att hon inte alls var född i Egypten. Vissa menar att Nefertiti var en tonårig prinsessa från Mitanni (dagens Syrien) som skickades till Egypten för att gifta sig med en prins där, kallad Amenhotep IIII när han kom till makten cirka 1353 f.Kr.
Under de första tio åren av äktenskapet födde Nefertiti sex döttrar. Hennes fruktbarhet är rikligt dokumenterad i de många stenreliefer som konstnärer förärat henne. Det finns anledning att tro att Amenhotep tyckte väldigt mycket om sin drottning. Men han kan ändå inte beskyllas för att ha varit en trofast och lojal äkta man, eftersom han tog sig flera hustrur (däribland sin egen syster, och möjligen några av sina egna döttrar också). Trots detta kallade han Nefertiti ”Den stora, kungliga hustrun”. Andra titlar hon tilldelades var ”Kvinnan framför alla andra kvinnor”, ”Söta kärleken”, ”Stora lovprisningen” och ”Ljuvliga kvinna”. Amenhotep tillägnade också sin älskade drottning ett tempel i Karnak. I avbildningarna som har överlevt tidens tand ses ett kärlekspar som kysser varandra helt offentligt, och ett där Nefertiti sitter i Akhenatons knä.
Nefertiti var dock långt ifrån någon troféhustru. Hon var antagligen aktivt inblandad i sin äkta mans domäner och det i än högre grad när han fattade det modiga beslutet att utmana gudarna.
”Nefertiti försvinner från källorna. Det har fått vissa historiker att tro att hon dog hastigt av en pest som
härjade i Egypten på den tiden.” MICHELLE MORAN, författare till Nefertiti: ”Hon var dåtidens Kleopatra.
Lika vacker, lika rik och lika mäktig – om inte mäktigare.”
Prästernas inflytande hotade inte bara hans auktoritet, det undergrävde också tillbedjan av den mindre kända guden Aten, ”solskivan”. Så, under sitt femte år som härskare för flera tusen år sedan, införde farao en omfattande och kontroversiell lag om religiöst utövande.
Den religiösa revolutionen gav avkall på de traditionella gudarna och förklarade att Aten var den enda guden som skulle tillbedjas. Som tecken på sin hängivelse ändrade han sitt namn till Akhenaton, som betyder ”Atens välgörare”. Han gav order om att en ny huvudstad skulle byggas i öknen och att den skulle utgöra centrum för hans nya kult. Staden Akhetaten, eller Amarna, förlades 32 mil söder om Thebe. Nu var han åtskild från de gamla gudarna och det skulle symbolisera en återfödelse för honom själv. Han ville ha en ny huvudstad som passade hans nya namn. Därmed upprättades ett friluftstempel centralt i Amarna – Aten skulle tillbedjas i solljus, i motsats till de nu förkastade gamla gudarnas tempel.
Atenismen förebådade ett dramatiskt brott med polyteismen som skulle bli ännu starkare under åren som följde. Under sitt nionde år som härskare förklarade Akhenaton att Aten var den enda guden (det är ändå osäkert om han förnekade de andra gudarnas existens), och att han och Nefertiti var de enda som hade direkt kontakt med både Aten och folket. Han gick så långt som till att utradera guden Amun genom att förtrycka kulten och stänga templen. Det var dock inte alla egyptier som omfamnade Aten lika villkorslöst och ett stilla missnöje spreds snart i kungariket. Men Akhenatons motståndare hade inte annat val än att vänta tills han dog innan de kunde försöka återupprätta den gamla ordningen. När det gällde Nefertiti stod hon på sin äkta mans sida, och hon hade också ändrat sitt namn genom att lägga till ”Neferneferuaten” i början. Hennes fullständiga namn betydde nu ”vackra är Atens skönheter, en vacker kvinna har kommit”. Snart skulle hon befinna sig i centrum av ännu en radikal förändring.
FARAOS MAKT
I den nybildade staden Amarna kan det ha uppstått en större frihetskänsla, för de rigida och stiliserade figurer som vi ständigt förknippar med det gamla Egypten ersattes nu av en annan konststil. Det kan ha något att göra med att Akhenaton förbjöd reproduktionen av avgudabilder av Aten – den enda som fick representera guden var solen. Hädanefter kunde man inte gravera reliefer av några gudar på väggarna, de täcktes i stället av kungafamiljen, med Akhenaton, Nefertiti och deras barn i mer naturalistiska poser, där de badade i ljuset från Aten.
Det finns ovanligt många avbildningar av Nefertiti för att vara det gamla Egypten och det kan betyda att Akhenaton hade för avsikt att visa framtida generationer hur viktig hon var för riket, både politiskt och personligt. Det visas inte bara genom hur ofta hon uppträder utan också vad Nefertiti gör på avbildningarna. Hon visas när hon utför handlingar som förväntas av en farao, som att leda en tillbedjan och köra vagn, och under ritualen då hon slår ned på Egyptens fiender. Dessutom framställs hon ofta med den nu så särpräglade huvudbonaden, och det bidrog till att Nefertiti mer liknade en mäktig medhärskare än en underdånig hustru.
DROTTNINGEN FÖRSVINNER
Men så är det plötsligt stopp. Under Akhenatons tolfte år som härskare försvinner Nefertiti rätt och slätt från källorna. Det har fått vissa historiker att tro att hon dog hastigt av en pest som härjade i Egypten på den tiden. En långt mer spännande teori går ut på att Nefertiti officiellt blev Akhenatons medhärskare under de sista åren av hans regeringstid. ”Stelen om medhärskare” är en kalkstenstavla i sju fragment med bilder av Akhenaton, Nefertiti och en av deras döttrar, men Nefertitis namn är bortmejslat och ersatt med ”Ankhkheperure Neferneferuaten”, som möjligen ska vara Akhenatons medhärskare. Det här namnet överensstämmer i sin tur med det Nefertiti gav sig själv.
Det är en fascinerande teori men det har visat sig vara mycket svårt att sätta
samman tidslinjen för slutet av Akhenatons regeringstid, cirka 1336–1334 f.Kr. Det kan skyllas på polisupproret som uppstod efter hans död på grund av de religiösa förändringar han genomfört. De uppseendeväckande fyndet av ”Amarnabreven” bestod av hundratals lertavlor som handlade om Egyptens diplomatiska kontakter med andra länder. Här kommer det fram att Akhenaton blev besatt av atenism på bekostnad av landets intressen medan han regerade. Många egyptier hade varit missnöjda med hur farao skändat deras gamla tro, så de var snabba med att avvisa guden Aten. Därmed fick de gamla prästerna tillbaka makten och de gamla gudarna var på plats igen. Akhenatons religiösa experiment var våghalsiga och revolutionerande men misslyckades.
Hans efterföljare – bland dem sonen (möjligen Nefertitis styvson), Tutankhamon – fördömde Akhenaton som kättare och försökte till och med radera hans namn från listan över faraoner. Staden Amarna övergavs i slutändan och låg i ruiner bara årtionden efter att den etablerats. Efter tre tusen år finns det inte mycket kvar av den raserade staden som kan berätta något för oss.
Nyligen gjordes dock ett fynd, en inskription begravd i ett kalkstensbrott, som tyder på att Nefertiti fortfarande levde under Akhenatons 16:e regeringsår. Det styrker teorin om att hon blivit hans medhärskare. Vissa vill gå ännu längre och påstå att Nefertiti var identisk med en senare farao vid namn Smenkhkare, trots att denne är avbildad som en man.
HÄFTIGT DISKUTERAT
Det är många saker kring Nefertiti som vi inte vet och kanske aldrig kommer att få veta. Vi vet inte när eller hur hon föddes, hur mycket makt hon utövade under sin mans styre, när hon dog eller var hon begravdes. Men det finns inga tvivel om att Nefertiti har en viktig plats i gudasalen över stora kvinnliga ledare under äldre tid. En annan egyptisk härskare, Kleopatra, är ett kändare namn. Hon härskade över ett Egypten på väg mot undergången när de hamnade under Romarrikets ok, medan Nefertiti levde när Egypten var som allra mäktigast och hade störst inflytande.
Och hade det inte varit för de två avgörande arkeologiska fynden under det förra århundradet hade vi inte vetat så mycket som vi gör. Det är ironiskt att det första fyndet, Nefertitis byst, ledde till att den mystiska drottningen som vi vet så lite om blev ett av de mest kända ansiktena från forntiden. En halv miljon människor besöker Neues Museum i Berlin varje år för att se henne. Det andra fyndet gjordes nio år därefter, 1922, när Howard Carter kikade in i Tutankhamons gravkammare. Vad för slags relation den unge kungen hade till Nefertiti diskuteras fortfarande häftigt i fackkretsar. Vissa menar att hon faktiskt var hans mor. Carters upptäckt bidrog till att kasta ljus över några av hemligheterna under den 18:e dynastin, men utforskandet av den här världen är inte över.