NEFERTITIS ANSIKTE
”Plötsligt stod vi med det mest livaktiga konstverket från det gamla Egypten i händerna. Det kan inte beskrivas med ord.
Det måste ses.” Det stod att läsa i den tyske arkeologen Ludwig Borchardts d ag bok san tec kn ingarnär hand en 6 december 1912 upptäckte den världsberömda bysten av Nefertiti. Den hittades begravd upp ochn edi de av sides liggande ruiner nai Amarna, i resterna av den kungliga skulptören Thutmoses ateljé. Bysten i kalksten fångar Nefertitis tidlösa skönhet, faktiskt i så hög grad att hon idag anses ha haft ett av tidernas mest perfekta ansikten.
Den smala halsen, de höga kindbenen, de elegant svängda ögonbrynen och de röda läpparna och, inte minst, den särskilda kungsblå kronan beseglade Nefertitis eftermäle som ”den vackra kvinnan”, så som namnet löd, trots att ett av ögonen i kvarts saknas. På senare tid har dock CT-skanningar förstört bilden. Det kan verka som om Thutmose täckte över ett mindre smickrande ansikte som redan fanns i gips. Det hade en klumpigare näsa och rynkor runt ögonen.
När bysten ställdes ut för första gången i Berlin i början av 1920-talet gick folk man ur huse för att se den. Antikens Egypten var på modet tack vare Howard Carters upptäckt av Tutankhamons grav. Bysten stannade i Tyskland, men under andra världskriget hölls den gömd i en bunker och en saltgruva. Adolf Hitler tyckte mycket om den eftertraktade lämningen och beskrev den som ”ett unikt mästerverk, ett ornament, en äkta skatt”. Han förklarade att han ville bygga ett museum till dess ära. När egyptiska myndigheter bad om att få tillbaka den svarade Hitler: ”Jag kommer aldrig lämna ifrån mig drottningens huvud.”
Bysten har varit utställd i hundra år och Egypten har lika länge krävt att få den tillbaka. Myndigheterna påstår att Borchardt höll det faktiska värdet av sitt fynd hemligt, så att han inte måste överlämna det till de lokala myndigheterna.