FÖRINTELSENS RÖST ANNE FRANK
Hennes dagbok ger en unik inblick i tusentals förföljda judars liv och hur de måste gömma sig för nazisterna under andra världskriget. De gripande anteckningarna har berört miljontals läsare över hela världen.
JOHN F. KENNEDY ”Av alla dem som under historiens gång har talat för mänsklig värdighet i tider av stort lidande och stora förluster finns ingen starkare röst än Anne Franks.”
En varm sommardag i augusti 1944 stormade fyra poliser in i ett lagerhus längs en kanal i Amsterdam. Innanför fanns det åtta judar som satt tätt sammankrupna i olika rum i trevåningshuset. Här hade de gömt sig i ett försök att undkomma stadens naziststyre.
En av de livrädda människor som släpats ut ur huset den morgonen hade i kaoset lämnat kvar en rödvitrutig dagbok, samt några skrivböcker och skrivark. Hon hette Anne Frank. Hon var bara 15 år, men de tusentals ord hon samlat på de sidorna skulle bli en av århundradets mest berömda och tragiska livsberättelser.
Anne såg den rödvita boken för första gången i ett butiksfönster när hon var ute med sin far, Otto, lite mer än två år tidigare. Fadern märkte att hon tyckte om boken och eftersom hennes 13-årsdag var nära förestående gick Otto i smyg tillbaka till butiken och köpte den som present till sin yngsta dotter.
Anne blev förstås väldigt glad för födelsedagspresenten och samma dag – den 12 juni 1942 – började hon beskriva sina innersta känslor i boken som hon kallade ”Kitty”. Hennes första anteckning utsmyckades till och med med ett slags manifest för vad hon önskade uppnå med dagboksskrivandet:
”Jag hoppas att jag ska kunna anförtro dig allt, så som jag hittills aldrig kunnat åt någon, och jag hoppas att du kommer att bli ett stort stöd för mig.”
På ytan ger Annes första anteckningar ett intryck av en flicka som var ganska lik alla andra 13-åringar runt om i världen. Hon skrev om hur mycket hon älskade att spela bordtennis, att hon drömde om att bli filmstjärna och hur hela klassen skakade i skorna när läraren gav dem deras betyg. Och vilken 13-årings dagbok är väl komplett utan ett inslag av tonårsförälskelse (i Annes fall i en pojke vid namn Hello Silberberg)?
GREPPET STRAMAS ÅT
Men i verkligheten var Annes liv förstås allt annat än vanligt. Hon var en jude som levde under nazisternas ockupation, något som betydde att Anne, storasystern Margot, modern Edith och fadern Otto var offer för en av historiens mest brutala förföljelser.
Annes dagboksanteckningar ger oss en liten inblick i vad familjen tvingades offra: ”Judar måste lämna ifrån sig sina cyklar”, skrev hon. ”Judar fick inte längre lov att ta spårvagnen, judar fick inte köra bil […] judar hade inte tillträde till teatern, biograferna eller andra nöjesställen.” Hennes lista blir allt längre, ju mer nazisterna stärkte greppet runt judarna som bodde på tyskockuperat område.
Mot alla odds verkade det ändå som om familjen Frank höll ut – om än inte tyckte om – den nya tillvaron i det ockuperade Amsterdam.
”’Det hemliga annexet’ är dolt av en bokhylla
och blir deras gömställe under de följande två åren.”
Men så i juli 1942 mottog de ett brev som ställde allt på ända. Det var från SS som krävde att Margot skulle anmäla sig för att bli placerad i arbetsläger.
Anne blev chockad. ”En inkallelse, alla vet vad det betyder”, skrev hon i dagboken. ”Jag såg genast framför mig koncentrationsläger och ensamma celler.”
Hon hade all orsak att vara rädd för sin systers skull. Massdeportationerna av nederländska judar till koncentrationsläger i Polen och Tyskland hade plötsligt ökat i omfattning och det var stor risk att Margots inkallelse var detsamma som en dödsdom. Som tur var var fadern van att tänka snabbt. Han var en affärsman som flyttat sin familj till Amsterdam nio år tidigare efter att Hitler kommit till makten. Så Otto fick en lysande idé.
Några få dagar senare klädde Anne och Margot på sig så många plagg de kunde (det var helt enkelt för farligt att bli sedd med bagage) och gick genom Amsterdam till en oansenlig trevåningsbyggnad som låg vid en kanal.
Bakom sig lämnade de ett hem i oordning, med papper som antydde att de hade flytt till Schweiz. Det var förstås ett knep för att Gestapo inte skulle få upp något spår efter dem och det fungerade perfekt. De följande två åren blev ”det hemliga annexet” deras nya hem, där ingången var dold av en bokhylla.
HEMLIG FÖRHOPPNING
”Det är kanske fuktigt och skevt här, men du hittar nog inte ett bekvämare gömställe i hela Amsterdam”, skrev Anne i sin dagbok en kort tid efter att de installerat sig i annexet. Det är kanske en märklig sak att skriva för en tjej som precis blivit fråntagen sin frihet, som knappt fick lov att kika genom gardinen på dagtid av fruktan för upptäckt. Men Anne var en kreativ, disciplinerad och resursstark flicka, och det verkade som om hon var fast besluten att få ut något av livet i gömstället. Som hon skrev i dagboken använde hon tiden för att lära sig franska, matematik, historia och stenografi (som hon bemästrade utmärkt), och hon drömde om vilka karriärer hon skulle satsa på så snart kriget var över.
Det kan verka som om Otto också försökte upprätthålla någon form av normalitet i familjen Franks liv. De firade Sankt Nikolaus dag, en kristen högtid, genom att gömma en korg full av presenter, och de högtidlighöll den judiska ljusfesten hanukka genom att tända ljus (men bara i tio minuter, för de hade så få stearinljus).
Men Annes liv var förstås långt ifrån normalt. Påfrestningen av att leva så tätt inpå sin familj 24 timmar om dygnet började snart återspegla sig i dagboken: ”Mor och Margot är så helt väsensskilda mig”, klagade hon i september 1942. ”Jag förstår mina väninnor bättre än min egen mor. Är inte det hemskt?”
Spänningar som den här var antagligen oundvikliga, och det blev inte bättre när fyra nya judiska flyktingar kom till annexet – först herr och fru van Pels och deras son Peter, därefter en tandläkare vid namn Fritz Pfeffer (i den utgivna dagboken är deras namn ändrade till paret van Daans respektive Albert Dussel). De nytillkomna kan ha varit både något positivt och negativt för Anne. Hon var glad för att se nya ansikten, men snart anförtrodde hon sig till dagboken att hennes nya rumskamrat, herr Pfeffer, var både småaktig och pedantisk, och han hade skrikit på henne för att han tyckte hon var för högljudd.
Det dröjde inte länge förrän Anne fick ännu en orsak att avsky Pfeffers närvaro i annexet, för det var han som kom med nyheten om det fruktansvärda öde som mötte tusentals nederländska judar – de arresterades, misshandlades och många deporterades till dödslägren.
Annes stora rädsla var att hon skulle bli förråd och tvingas till samma lidande och rädslan ökade för varje månad. [”Jag ser] mig själv ensam i en fängelsehåla, utan far och mor”, skrev hon i november 1943. ”Eller så kommer de och hämtar oss om natten, och jag gömmer mig desperat under sängen.” De var flera gånger nära att bli upptäckta, vilket inte gjorde situationen mindre spänd, som ett inbrottsförsök i annexet, gevärsskott utanför och en oväntad knackning på dörren utanför annexet.
Ändå vägrade Anne att låta sig knäckas av terrorn. ”Så längde det existerar, det här solskenet och den molnfria himlen, och så länge jag kan njuta av det, hur kan jag då vara ledsen?” skriver hon och det är ett uttryck för en livsglädje som kan vara svår att förstå att någon i hennes situation har.
ROMANTIK
När det blev 1944 fick Anne ännu en orsak att glädja sig över livet. Det var den gryende romansen hon hade med Peter van Pels. ”Kitty, jag tror kanske vi kommer få uppleva en äkta stor kärlek här i annexet”, skrev hon stolt i dagboken i mars 1944. ”Alla skämt om ett giftermål mellan mig och Peter om vi blir kvar här mycket längre var alltså inte så dumma ändå.”
Vi vet att de två ungdomarna kysstes i annexet och att känslorna Anne hade för rumskamraten både gladde och lugnade henne. Men vi vet också att de bådas planer för framtiden dessvärre aldrig skulle bli verklighet.
Den 15 juli 1944 skrev Anne: ”Det är det svåra under den här tiden: Ideal, drömmar och glada förväntningar hinner knappt ta form så drabbas de av den hemska verkligheten och blir tillintetgjorda.” Två veckor senare drabbade den hemska verkligheten dem, då alla invånarna i annexet avslöjades och arresterades. Vem som tipsat om dem är okänt än idag.
En månad efter arresteringen deporterades Anne, modern, fadern och systern till Auschwitz. De tre kvinnorna skildes åt från Otto vid ankomsten, fick håret avklippt och tatuerades med ett identitetsnummer på armen. Därefter sattes de till tvångsarbete.
I november flyttades Anne igen, den här gången till det fruktade lägret Bergen-Belsen i Nordtyskland. Margot var också med medan modern Edith blev kvar i Auschwitz, där hon svalt ihjäl några få veckor senare. Detaljerna om vad som sedan hände är oklara. Det vi vet är att två fångar som mötte Anne i Bergen-Belsen beskrev henne som en skallig, avmagrad och skälvande flicka. Några få månader efter det var hon och Margot döda. De dog antagligen av ett fruktansvärt tyfusutbrott som härjade i lägret i början av 1945.
Mindre än ett år innan hon hamnade i dödslägret Bergen-Belsen skrev Anne: ”Jag vill inte som de flesta människor ha levt förgäves. Jag vill vara till nytta eller nöje för människor som levt runt omkring mig utan att känna mig. Jag vill leva vidare även efter min död.”
Hon levde ett tragiskt kort liv, men trots det lämnade hon efter sig en dagbok och en förbluffande historia som åtminstone uppfyller hennes önskan. Hon kommer bli hågkommen under lång tid.
NELSON MANDELA ”Vissa av oss läste Anne Franks dagbok på Robben Island och fick nytt mod.”
”När de vaktar så på mig
blir jag först irriterad, sedan ledsen och till slut vrider jag om hjärtat och vänder den dåliga sidan utåt och den goda sidan
inåt, och fortsätter att leta efter något sätt att bli sådan som jag gärna skulle ha velat vara och sådan jag kunde ha varit om … det inte levde andra
människor i världen.”
Annes sista ord i dagboken, den 1 augusti 1944