NAZISTERNAS OCKUPATION

När tyska styrkor invaderade Nederländerna den 10 maj 1940 kastades landet ut i det som kanske var en av landets mörkaste perioder genom historien. Under de följande fem åren av ockupation behandlade tyskarna nederländarna extremt hänsynslöst. Alla män mellan 18 och 45 år tvingades arbeta i tyska fabriker, hundratals sköts för att de gjorde motstånd och runt 20 000 människor dog under ”svältvintern” 1944–1945.

Ändå bleknar de här fruktansvärda berättelserna jämfört med det lidande som Nederländernas judar utsattes för. Som Anne också berättar i dagboken var nederländska judar 1942 bland mycket annat tvingade att gå med den gula stjärnan, de fick inte lov att besöka badhus, tennisbanor, biografer eller teatrar.

I mitten av 1942 uppstod en ännu allvarligare utveckling – nazisterna började deportera nederländska judar till dödslägren i Centraleuropa. 1940 bodde det 140 000 judar i Nederländerna. I slutet av kriget var

110 000 av dem förintade. Det var inte så konstigt att många valde att gå under jorden. Men det var ändå ingen garanti för att man var trygg och skulle överleva. Det uppskattas att runt 15 000 judar upptäcktes och arresterades. Många av dem, som i familjen Franks fall, blev svikna av nederländska kollaboratörer.