HARRIET TUBMAN EN FRÄLSARE FÖR SITT FOLK
”Den underjordiska järnvägen” var en rymningsväg som räddade tusentals från slaveriets lidande. Men det finns även ett namn som står som en symbol för mod, osjälviskhet och frihet skriver
Hon hade rymt från helvetet. Det helvete som för en slav i USA innebar slaveri, rasism, terror, förnedring, hårt arbete, slag och piskningar. Harriet Tubman rymde från plantagen i Maryland och gick ensam i nästan 15 mil för att nå den fria staten Pennsylvania. Den svåra resan innebar att färdas genom skogar och över vattendrag nattetid, med lite mat och en ständig rädsla för att någon skulle skicka henne tillbaka till sina ägare för att få en belöning.
Om det inte hade varit för underjordiska järnvägen, ett hemligt nätverk av rutter och säkra hus för att hjälpa förrymda slavar på väg norrut, skulle Tubman kanske aldrig ha lyckats ta sig till Philadelphia. ”När jag fick veta att jag korsat gränsen tittade jag på mina händer för att se om jag var samma person”, berättade hon om sin rymning 1849. ”Det fanns en särskild glans över allting. Solen sken som guld genom träden och över fälten. Jag tyckte att jag var i himlen.”
Den underjordiska järnvägen förde Tubman till en plats där hon kunde leva relativt säker från slaveri, men andra människor tvingades fortsätta leva med brutalitet. Hon skulle riskera livet för att ändra på det och bli nätverkets mest framstående person. Tubman rymde från helvetet, bara för att återvända dit igen.
STYRKA OCH MOD
Araminta Ross, som var Tubmans ursprungliga namn, fick börja arbeta på sina ägares plantage i Dorchester County i Maryland ungefär samtidigt som hon lärde sig gå. Hennes åtta bröder och systrar fick samma brutala introduktion till livet. Det hårda arbetet på fälten och de långa arbetsdagarna som piga och senare kokerska gjorde henne undernärd och ibland sjuk. Precis som en miljon slavar i Amerika blev den unga Minty alltför ofta utsatt för hemska fysiska och psykiska övergrepp av sina ägare. När hon arbetade som barnflicka vid fem–sex års ålder (troligtvis omkring 1825–1830) blev hon piskad och slagen som straff när barnen grät.
Ur Mintys våldsamma barndom växte en stark kristen tro fram, utifrån de bibliska berättelser hennes mor läste för henne, samt en otrolig styrka, ett mod och en benägenhet att utsätta sig själv för fara för att hjälpa andra. De här egenskaperna var henne till stor hjälp i den underjordiska järnvägen, men ledde nästan till hennes död som barn.
En dag när Minty skickats att hämta varor från en kolonialvaruaffär hamnade hon mellan en slav som lämnat sin plantage utan tillstånd och förmannen som jagat efter honom. Inte bara vägrade hon att hjälpa till att hålla rymlingen, hon blockerade även den vite mannens väg, vilket fick honom att i ren frustration kasta iväg en tung vikt. Den träffade Minty i huvudet och hon lämnades där, blodig och medvetslös. Eftersom en skadad slav inte fick någon medicinsk hjälp resulterade det i att Minty fick anfall, plötsliga sömnepisoder liknande narkolepsi och starka religiösa syner. De följde henne genom livet (även om hon hävdade att de var skickade av Gud). Hennes ägare tog ingen hänsyn till hennes huvudskada utan satte henne genast i arbete igen, efter ett misslyckat försök att sälja henne.
Åren gick utan att de förfärliga livsvillkoren blev lättare, även om alla timmar av hårt arbete gjorde Minty förvånansvärt stark med tanke på att hon endast var 152 centimeter lång. Omkring år 1844 blev hon blev Harriet Tubman – efter att ha gift sig med en fri svart man vid namn John Tubman och tagit sin mors förnamn. Sen tog det ytterligare fem år innan hon påbörjade sin resa mot friheten.
Det som gör Tubmans rymning särskilt speciell är att hon fick rymma två gånger. Den 17 september 1849 gav hon sig av norrut med två av sina bröder, bara för att återvända till plantagen när Harry och Ben ångrat sig. I stället för att fortsätta utan dem såg Tubman till att de kom tillbaka innan hon gjorde ett andra försök. Till fots bör den 14,5 mil långa resan ha tagit
"Tubman rymde från helvetet, bara för att återvända dit igen."
någonstans mellan en och tre veckor.
Men strax efter att hon nått Philadelphia och hävdat att det var himlen insåg Tubman att hennes arbete bara hade börjat – hon ville nu rädda sin familj och sina vänner från slaveriets våndor. År 1850 reste hon tillbaka till Maryland för att hämta sin systerdotter Kessiah, hennes man och deras två döttrar.
Det var den första av 13 resor Tubman gjorde som ”konduktör” för den underjordiska järnvägen under det efterföljande årtiondet (vissa menar att hon gjorde så många som 19 resor). Hennes framgång med att använda och utvidga nätverket för att föra förrymda slavar i säkerhet gjorde att den framstående abolitionisten William Lloyd Garrison kallade henne ”sitt folks Moses”. Man tror att hon räddade 300 slavar – inklusive några av sina bröder, deras familjer och hennes föräldrar – och gav instruktioner för att hjälpa dussintals fler. Tubman brukade skryta om att hon aldrig förlorade en enda passagerare.
Att vara konduktör innebar att man gick genom slavterritorierna, där hon kunde fångas in av beväpnade slavjägare, så Tubman riskerade livet varje gång. Det blev ännu farligare efter slaverikompromissen 1850, som innebar att förrymda slavar kunde fångas i norr och återlämnas till sina ägare. Eftersom det ledde till en ökning av infångade afroamerikaner, både slavar och fria, blev även de fria staterna en allt mer osäker slutdestination för den underjordiska järnvägen. Tubman var därför tvungen att hitta rutter in i det brittisktägda Kanada. Ändå vacklade hon aldrig i sin övertygelse och sin tro på att Gud vakade över henne. Hennes medkonduktör William Still skrev en gång om Tubman: ”Man hyste stor oro för hennes säkerhet, men hon verkade vara helt i avsaknad av rädsla för egen del.”
Gång efter gång bevisade den outbildade analfabeten Tubman sin uppfinningsrikedom när det gällde att hålla de slavar som var i hennes vård säkra och att hitta mat till dem under de långa resorna. Hon reste ofta på vintern, när nätterna var längre, och inledde resorna med sina ”passagerare” på lördagskvällen – eftersom rymningsmeddelanden inte trycktes i tidningarna förrän på måndagsmorgonen. Under resorna bar Tubman pistol, både som försvar och för att hålla slavarna i rörelse. ”Du möter friheten eller döden” var hennes resoluta budskap.
Tubman blev den underjordiska järnvägens mest berömda vägvisare, känd för abolitionister och aktivister, som John Brown. Innan sin misslyckade räd mot Harpers Ferry 1859, i hopp om att sparka igång en slavrevolt, konsulterade han den han kallade ”general Tubman” och ville enligt uppgift få henne att delta i anfallet. Tubmans rykte gjorde att hon kunde köpa lite mark nära Auburn i New York från senatorn och slaverimotståndaren (och den framtida utrikesministern under Abraham Lincoln) William H. Seward, där hon bodde med sina gamla föräldrar som hon räddat under en av sina sista resor.
FREDERICK DOUGLASS, SLAVERI-MOTSTÅNDARE OCH TUBMANS VÄN
"Jag vet ingen som utsatt sig för större fara och fler svårigheter för att tjäna vårt förslavade folk."
HJÄLTEMOD OCH FATTIGDOM
Även om den underjordiska järnvägen i stort sett avslutades när det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 var det inte Tubmans sista heroiska insats. Hon tjänade osjälviskt i unionsarmén som kokerska, tvätterska och sjuksköterska och tog hand om skadade soldater och förrymda slavar, som kallades ”smuggelgods”.
Efter att Lincoln utfärdat emancipationsproklamationen – som lade grunden till slaveriets upphörande – ledde Tubman en grupp spejare in i konfederationens område och använde de talanger hon upparbetat som konduktör. Informationen som hon samlade in gjorde att överste James Montgomery kunde anfalla fiendens positioner med förödande effekt. Hon blev den första kvinnan att leda ett beväpnat anfall. Den 2 juni 1863 ledde Tubman unionens ångbåtar längs Combaheefloden för att utföra räder mot plantager i South Carolina. Mer än 750 slavar befriades.
Men vad fick Tubman för sina tre år av lojal tjänst? Så lite att hon var tvungen att försörja sig genom att sälja hemlagade pajer, pepparkaka och root beer. Tubman levde i fattigdom, vilket förvärrades ännu mer 1873 när två män svindlade henne på 2 000 dollar, men det innebar inte att hon försvann ur folks minne. Hon var fortfarande en populär symbol för antislaverirörelsen och två biografier skrevs om henne, publicerade 1869 och 1886, där intäkterna gick till hennes räkningar.
Trots pengabekymren fortsatte Tubman att slåss för andra hela sitt liv. Hon höll föreläsningar till stöd för kvinnlig rösträtt och bjöds in som huvudtalare till NACW (National Association of Colored Women) 1896. Hennes hem i Auburn blev ett hem för föräldralösa, äldre och befriade slavar som behövde hjälp. Det var så hon mötte sin andra man, Nelson Davis, en veteran från inbördeskriget. (När hon var konduktör återvände hon för att hämta John Tubman, men han hade gift om sig.) Tubman och Davis adopterade en liten flicka, Gertie.
Tubmans generositet ledde till att hon öppnade ett äldreboende på sin mark 1908, bara några år innan hon själv blev en av de boende. Den 10 mars 1913 dog hon av lunginflammation, omgiven av familj och vänner. Hon förblev en hängiven kristen ända till slutet och hennes sista ord var ”jag går bort för att ge er plats”.
Om hennes gärningar inte räcker som bevis ger de här sista orden en perfekt bild av en kvinna som ägnade sitt liv åt att hjälpa andra, utan att försöka få något i utbyte. Hon var en kvinna som blev en amerikansk ikon genom att gömma sig i skuggorna. En kvinna som rymde från slaveriets helvete för att sedan försöka hjälpa andra att uppnå samma sak.
Hennes vän Frederick Douglass, en ansedd slaverimotståndare, skrev en gång till Tubman angående hennes tid som konduktör för den underjordiska järnvägen: ”Det mesta av det jag gjort och utstått för vår sak har jag gjort offentligt och jag har hela tiden fått mycket uppmuntran. Du, å andra sidan, har arbetat i hemlighet. Jag har arbetat under dagen – du under natten”.
I framtiden ska Tubman få pryda 20-dollarsedeln. I sällskap med presidenter och nationens grundare är tiden nu inne för att hennes arbete ska vara mer offentligt, i dagsljuset.
"I framtiden ska Tubman få pryda 20-dollarsedeln. I sällskap med presidenter och nationens grundare."
BARACK OBAMA, USA:S FÖRSTA AFROAMERIKANSKA PRESIDENT:
"Harriet Tubman är en amerikansk hjältinna. Hon drevs av sin kärlek till samhället och sin starka tro."