KODADE SÅNGER: MYT ELLER SANNING?

Det finns en populär berättelse om den underjordiska järnvägen som säger att sånger innehöll hemliga budskap för att slavarna skulle hitta vägen till frihet och som fungerade som varningar. Så ”Follow the Drinkin’ Gourd” refererar till polstjärnan,

”Wade in the Water” är en instruktion om att gömma sig och orden i ”I am bound for the land of Canaan” kunde användas av slavar för att informera om att han eller hon tänkte rymma till Kanada, deras Kanaans land.

I sin biografi om Harriet Tubman namnger Sarah Hopkins Bradford två sånger som hon använde på järnvägen: ”Go Down Moses” och ”Bound for the Promised Land”. Tubman skulle senare ändra tempot för att ändra budskapets innebörd.

Det finns dock historiker som ifrågasätter tanken på att sångerna innehöll koder och menar att det inte finns några tydliga bevis från den tiden och att historien inte har sitt ursprung i 1800-talet, utan i 1900-talet. En liknande teori, som säger att lapptäcken fick vissa mönster som var dolda instruktioner har också ifrågasatts.

Sanningen är oviss och det faktum att det finns få verkliga bevis när det gäller slavarnas liv i Amerika underlättar inte. Ändå blev sångerna en mycket stark tradition för människorna i slaveri, oavsett om de användes som böner, för att ge rytm till arbetet eller som muntliga berättelser i ett sammanhang där många var analfabeter. Att sjunga ingav hopp där det inte tycktes finnas något och en känsla av samhörighet.