NELLIE BLY JORDEN RUNT PÅ 72 DAGAR
Pat Kinsella tar sig an Nelly Bly, journalisten som reste jorden runt på mindre än 80 dagar, i en kapplöpning mot romanfiguren Phileas Fogg och en i högsta grad äkta konkurrent som reste i motsatt riktning …
”Jag har aldrig misslyckats, så det kunde jag inte föreställa mig …”
När Jules Verne gav ut Jorden
runt på 80 dagar 1873 lyckades historieberättaren på mästerligt vis fånga tidsandan, det vill säga den begeistring som rådde över känslan av att världen blev mindre och mindre.
1869 skickade den första transkontinentala järnvägen passagerare tvärs över Nordamerika, och Suezkanalen öppnades, något som knöt samman Medelhavet med Röda havet och
Indiska oceanen. Ett år senare knöts det indiska järnvägsnätet samman över subkontinenten. Och det var nyheten som ett år senare gav upphov till idén om huvudfiguren i Vernes roman. Hans romanfigur Phileas Fogg slog vad om att han kunde resa runt jorden på 80 dagar, med början och slut i Londons Reform Club.
Det skulle ta 17 år innan någon satte sannolikheten för att den här fiktiva bragden var genomförbar på prov. 1889 antog ändå två personer utmaningen samtidigt. Chockerande nog på den tiden var det två kvinnor. Ingen av dem skulle ha släppts in på Foggs herrklubb, men båda visade sig vara tuffare än någon viktoriansk låtsatsvärldsvan snobb. I synnerhet en av dem var expert på att hoppa bock över alla tidens könsbestämda hinder.
BLY BLIR TILL
Nellie Bly föddes 1864 och döptes till Elizabeth Jane Cochran. Hon föddes i en liten stad i Pennsylvania, uppkallad efter hennes far, domaren Michael Cochran. Hon var hans 13:e barn. Cochran växte upp till att bli en föregångare och skapade sig en karriär som journalist under ett nytt namn: Nellie Bly.
Fadern dog då hon var sex år och familjen kastades ut i fattigdom. Modern gifte sig på nytt, men det blev ett våldsamt äktenskap som slutade i skilsmässa. Cochran måste sluta i skolan och ge upp drömmen om att bli lärare. 1880 flyttade familjen till Pittsburgh, där de tog in inneboende för att klara sig ekonomiskt.
1885 läste Cochran en artikel i The Pittsburgh
Dispatch som skulle förändra hennes liv. Det var en ondskefull och kvinnofientlig text med titeln ”What Girls Are Good For” som kritiserade kvinnor för att försöka skaffa sig en utbildning, skapa sig en karriär och låta sig ledas för långt bort från hemmet. Författaren uttryckte dessutom stöd, om än kanske på skoj, för dråp på nyfödda flickor. Under pseudonymen ”Ensam föräldralös flicka” skrev Cochran ett svar till tidningen. Cochrans kombination av glödande raseri och en knivskarp penna imponerade stort på redaktören George Madden. Han både tryckte svaret och bjöd in författaren till sitt kontor. Madden föreslog att hon skulle skriva ett riktigt, slagfärdigt svar på den kränkande artikeln. Resultatet blev artikeln ”The Girl Puzzle” och ett heltidsjobb.
Madden föreslog att hon skulle ta författarnamnet Nelly Bly (från en populär sång), som blev till Nellie. Hon höll sig borta från uppdrag som handlade om mode, trädgårdsarbete och teater – typiska teman för kvinnliga skribenter – och gick i
stället loss på svåra sociala problem. Hon kritiserades och hotades av annonsörerna, som ville omplacera Bly. Hon svarade ögonblickligen med att säga upp sig i ilska. Därefter reste hon till Mexiko och arbetade som frilansande utrikeskorrespondent. Hon skrev mycket kritiskt om president Porfirio Díaz diktatur, och när regeringen upptäckte det tvingades hon lämna landet.
När hon var tillbaka i USA fick hon sitt första stora scoop då hon på uppdrag av Joseph Pulitzers
New York World skulle wallraffa. Uppdraget gick ut på att låta sig läggas in på det beryktade mentalsjukhuset för kvinnor på ön Blackwell i New York. Här samlade hon material om de omänskliga förhållandena som rådde på sinnessjukhuset. Efter tio dagar räddades hon av tidningen New York
World. Hennes artikel som sedan kom ut, ”Ten Days in a Madhouse”, var en direkt orsak till att det uppstod en våg av reformer och nya pengar till behandlingen av psykiskt sjuka.
1887 hade Bly etablerat sig som en pionjär inom det farliga facket undersökande journalistik och det skulle förbli hennes specialområde för resten av karriären. Hon fortsatte att rasa mot orättvisor av alla slag, däribland farliga arbetsförhållanden för fabrikskvinnorna och de oönskade barnens öden. 1889 läste hon Jorden runt på 80 dagar, och strax därefter lade hon fram idén som skulle bekräfta hennes rykte som kvinnlig journalistpionjär för sin redaktör. Om hon bara klarade det …
FRÅN FIKTION TILL VERKLIGHET
”Det är omöjligt för dig att klara det”, gläfste Worlds redaktionschef, John A Cockerill, till Bly när hon lade fram förslaget om att resa jorden runt på tid. ”Du är kvinna och behöver en beskyddare, och även om du skulle klara det ensam kommer du ha så mycket bagage med dig att det försenar dig när du måste ta snabba beslut … Bara en man kan klara det.”
Bly svarade på sitt typiska bryska sätt: ”Jaha”, sade hon. ”Skicka ut mannen så ska jag starta samma dag för en annan tidning och slå honom.” Cockerill lät sig övertalas.
Innan året var slut var Bly på väg. Hon tog en ångbåt från New Jersey med kurs mot England. Hon hade ett kolli, en väska på 41x18
centimeter, bestående av endast det allra nödvändigaste – underkläder, toalettsaker, skrivsaker, morgonrock, kavaj, termos och kopp, två hattar, tre sjalar, tofflor, nål och tråd och näsdukar. Men inte några vapen. ”Jag hade en så stark tro på världen jag skulle möta att jag vägrade att beväpna mig”, skrev hon.
Överfarten blev en brutal väckarklocka för den 25-åriga förstagångsresenären. Bly blev fruktansvärt sjösjuk och höll sig i kajutan så länge att kaptenen måste kontrollera om hon fortfarande levde. Senare fick hon sjöben och sex dagar därefter anlände de till Southampton. Här hade Tracy Greaves, Londonkorrespondenten för World, spännande nyheter.
Självaste Jules Verne hade hört talas om Blys färd och önskade träffa henne i sin hemstad, Amiens, i Frankrike. Det här var en ära, men också en chansning, eftersom det betydde att hon måste avvika från den noggrant planerade resplanen. Bly reste nonstop i två dagar för att hinna med mötet, med tåg, över land och vatten – med båt från London till Boulogne, sedan till Amiens där Verne och hans fru tog emot henne på stationen.
Bly lämnade Vernes hem mitt i natten för att hinna med nattåget genom Frankrike och Italien till hamnstaden Brindisi. Här gick hon ombord på ångbåten Victoria som förde henne över Medelhavet till Port Said i Egypten, i den norra änden av den nya Suezkanalen.
Här observerade hon att medpassagerarna använde promenadkäpparna till att slå bort tiggarna.
När båten tankat bränsle fortsatte den genom kanalen och ut på
Röda havet. Den stannade vid Adenbukten vid den arabiska halvön, och här gick Bly på upptäcktsfärd. Nästa stopp var Colombo på Sri Lanka, varifrån hon skickade en rapport till World via telegrafen.
Mellan telegrafstationerna skickade Bly resebrev till tidningen. Det tog lång tid att få breven från den kringresande reportern till New York, så World måste vara uppfinningsrika för att hålla kvar läsarnas intresse. Ett tilltag var att ha en gissningstävling där läsarna kunde gissa hur lång tid Bly skulle lägga på resan. Vinsten var en resa till Europa med alla utgifter täckta, och det var över en halv miljon läsare som gissade.
I Colombo uppstod en olidlig lång väntan på fem dagar, på en båt som skulle frakta henne de 560 milen till Hongkong. Men så kunde
Bly äntligen sätta segel mot Kina på skeppet
Oriental. Fartyget stannade längs vägen i Singapore, där den ensamma turisten köpte sig en resekamrat: en liten apa med fez hon kallade McGinty.
Ännu en försening uppstod då fartyget måste vänta ett dygn i Singapore, och Bly var rädd att komma försent till nästa båt i Hongkong.
Men fartyget fick bra fart då det gav sig iväg – visserligen i en våldsam monsunstorm som skapade stora vågor. De kom ändå tryggt i hamn, precis till juldagen. Bly skulle dock mötas av en obehaglig överraskning.
EN ÄKTA KAPPLÖPNING
En konkurrerande tidskrift, Cosmopolitan, hade fått nys om Worlds världsomseglingsförsök. Därför skickade de i all hast iväg en av sina egna kvinnliga journalister för att försöka slå Blys tid.
Med bara sex timmars varsel lämnade Elizabeth Bisland (28 år) New York samma dag som Bly. Bisland reste västerut medan Worlds