DET BRITTISKA IMPERIET
Men efter att Storbritannien varit inblandat i elva krig under den första korta perioden av hennes regeringstid började Viktoria ganska snart intressera sig för utrikesfrågor. Hon hade visserligen inte längre makt att avsätta regeringen efter eget gottfinnande men Viktoria tog rollen som drottning på största allvar och gav råd, konsulterade och varnade. På så sätt hjälpte hon till att forma regeringens politik.
Ett av hennes centrala krav var först och främst att ta hänsyn till de militära konsekvenserna när Storbritannien skulle föra en så aggressiv utrikespolitik som de gjorde på 1800-talet. Drottning Viktoria stod helt bakom tanken på att imperiet hade en högtidlig ”plikt” att sprida civilisationen ut till världens mörkaste avkrokar, men hon var djupt bekymrad för den menige soldat som satte livet på spel för fäderneslandet.
Människorna som Viktoria önskade styra över var dock inte alltid lika vänligt inställda till brittiska kolonialherrar. En av de största händelserna under hennes styre ägde rum i Indien 1857 då det rådde ett utbrett missnöje över västliggörandet av Indien. Den traditionella hinduiska kulturen utmanades och brittiskt inflytande dominerade i livets alla aspekter i Indien. Det ökande missnöjet exploderade i ett folkuppror mot Ostindiska kompaniet och den auktoritära brittiska kronan.
Upproret började i mars 1857 då en indisk sepoy (soldat) vid namn Mangal Pandey gick till angrepp på några officerare i Barrackpore i norra Calcutta. Han avrättades för det. Några få veckor därefter bröt det på nytt ut oro då en grupp soldater fängslades i Meerut för att de vägrat använda patronhylsor som enligt uppgift ska ha varit smorda med grisfett, eftersom det stred mot deras religiösa tro. De här två händelserna och det hårda straff det medförde ledde till ett militärt uppror i maj, då indiska soldater sköt mot sina brittiska officerare och började marschera mot Delhi. Ryktet spred sig fort och liknande uppror bland militärer skedde över hela norra Indien.
Britterna handlade snabbt för att slå ned upproret. Det desperata försöket för att få indiskt självstyre kvävdes i ett fruktansvärt blodbad. Tusentals indiska soldater spetsades med bajonetter eller besköts med kanoner, och inte ens kvinnor och barn slapp undan repressalierna. Man uppskattar att runt 100 000 indiska soldater dödades i upproren, men historikern Amaresh Misra hävdar att de brittiska repressalierna fortsatte i tio år efter själva händelsen och att miljoner människor dödades. DET BRITTISKA IMPERIETS PLIKT När nyheten om upproret nådde Storbritannien uppstod en allmän förskräckelse över de omfattande blodsutgjutelserna som skedde på båda sidor av konflikten. Nyhetsrubrikerna berättade i stora bokstäver om massakern av européer – däribland kvinnor och barn – som togs till fånga av upprorsmakarna, och också den godtyckliga slakten av den indiska civilbefolkningen, utförd av brittiska militärer.
Drottning Viktoria följde själv upproret noga.
”De som Viktoria ville styra över var inte alltid helt eniga
med kolonialherrarna.”
Den 3 augusti skrev hon i sin dagbok: ”Tidningarna har fruktansvärda detaljer om gruvligheterna som begåtts i Indien mot fattiga kvinnor och barn som dödats på ett avskyvärt barbariskt vis! Det är helt förfärligt och krisen är på alla sätt alarmerande …”
Våldshandlingarna fördömdes av många men det var ändå några som uttryckte sympati för de inblandade. Många britter – också Viktoria – hade fortfarande en idé om att det var imperiets plikt, och det påverkade i hög grad britternas ökande kolonisering. I områden som Indien och Afrika visade det sig i en tillströmning av kristna missionärer, där syftet var att få den infödda befolkningen att konvertera till kristendomen.
Nationen var delad i synen på om det var Storbritanniens plikt att kristna alla människor i alla imperiets länder. Vissa menade att de som bodde i koloniländerna aldrig skulle komma upp på samma nivå som de som bodde i Storbritannien.
Personer som Cecil Rhodes, en ivrig imperialist, menade att imperiet borde styras och till slut befolkas av den ”anglosaxiska” rasen, vars plikt det var att etablera kolonier och befolka dem med män och kvinnor som kunde skaffa britterna ännu mer makt.
”Ödet har gjort det möjligt för oss, den största möjligheten en nation någonsin har fått … Det här måste England göra om hon inte ska gå under: Hon måste etablera kolonier så snabbt som det överhuvudtaget går, och de måste formas av hennes mest energiska och värdigaste män. England måste ta varje bit av fruktbart land som hon får tag i och lära kolonisatörerna här att deras främsta dygd är att vara sitt hemland trogen, och deras främsta mål … är att öka Englands makt.”
KUNGLIG RESPONS
Viktoria trodde på många av imperiets ideal, men som många av sina undersåtar hade