MARY ANNING DINOSAURIEJÄGAREN
Hon var en av världens främsta fossiljägare, umgicks med kungar och blev närmast en turistattraktion i sig själv. Så varför har inte Mary Anning fått det erkännande hon förtjänat förrän nu? Rebecca Wragg Sykes undersöker.
Mary Annings liv kunde lätt ha varit över nästan innan det började. I Lyme Regis i England hade det blåst upp till storm och en grupp människor som skulle se på en kringresande grupp av hästryttare sökte tillflykt under ett träd. Blixtar sköt över himlen och slog rakt ned i trädet. Tre kvinnor under trädet fick blixten genom sig och dödades direkt. En av de här kvinnorna höll en väns baby intill sig, lilla Mary. På ett mirakulöst sätt överlevde barnet i hennes armar.
Mary var något utöver det vanliga under hela sin livstid. Det var en tid då kvinnor knappt var accepterade i vetenskapliga kretsar, men hon blev en pionjär inom paleontologi. Hennes upptäckter var uppseendeväckande och hon hade ett angreppssätt för att förstå fossiler. Hon gjorde sina största upptäckter innan någon ens kommit på att kalla dem dinosaurier, de här förhistoriska bestarna som vandrade på jorden för miljoner år sedan. Hon blev bara 47 år, men hon hann ändå utföra ett så banbrytande arbete att vi så smått började förstå den förhistoriska världen.
I vår tid har Natural History Museum i London utropat henne till ”den främsta fossiljägaren”. Men varför var hon så speciell? På samma sätt som paleontologer mödosamt rekonstruerar skapelser från en förlorad värld måste vi förlita oss på historiska fragment för att återberätta hennes livshistoria.
Anning föddes 1799 och hon växte upp i en fattig familj med religiösa dissidenter som trodde på utbildning. Vi vet att hon läste en artikel skriven av hennes pastor som starkt uppmuntrade till studier i geologi, men det var fadern som lockade fram intresset för att jaga fossiler. Han genomsökte stränder och klippor längs havet på jakt efter saker han kunde sälja, som en bisyssla vid sidan av arbetet som möbelsnickare.
Lyme Regis är osedvanligt rikt på lämningar från juratiden, så långt tillbaka som nästan 200 miljoner år, och platsen blev en berömd källa för kuriösa stenar.
”När hon var tolv år grävde hon ut ett över fem meter långt fisködlefossil i ett bättre skick än någon tidigare sett.”
När Mary var liten hjälpte hon sin far med att hitta, tvätta och sälja de här märkvärdiga resterna efter mystiska varelser, som ännu inte hade namn.
Det var både lukrativt och farligt att finkamma stranden. Klipporna kunde falla samman utan förvarning och det fanns alltid en risk för att ramla ned. Senare i livet var Mary flera gånger nära att bli begravd i jordskred. En av de här gångerna togs hennes kära hund, Tray, av ett ras. Hon hade varit djupt koncentrerad på utgrävningen och klarade sig med nöd och näppe själv.
EN LEGENDAR BLIR TILL 1810 drabbades familjen av tragedi när Richard, som var försvagad efter att ha fallit ned från en klippa, ådrog sig tuberkulos och dog. Familjen höll på att hamna i fattigdom och nu var det upp till Mary och hennes äldre bror att göra sin hobby lönsam. Bara ett år senare hade de tur. Joseph hittade en gedigen fossilerad döskalle som de först trodde härstammade från en krokodil. Joseph var för upptagen med att gräva ut resten av varelsen och därmed tog tolv år gamla Mary över utgrävningen. Under de följande månaderna grävde hon ut ett över fem meter långt fisködlefossil (Ichtyosaurus) i ett bättre skick än någon tidigare sett. Fisködlan var en marin reptil som kunde påminna om en delfin, och drog till sig stor uppmärksamhet från både muséer och samlare. Men familjens intäkter var alltjämt lika instabila.
Idag är den här engelska kustremsan känd för sina många lämningar från juratiden, något Anning erfor när det dök upp allt fler nya fynd i de klippor hon gick loss på. Vintern 1823 fann hon ett nästan komplett skelett av en svanödla (Plesiosaurus) – en långhalsad ”sjödrake” med fenor. Upptäckten gjorde henne berömd och den erkände franske paleontologen Georges Cuvier kallade henne en samlare man borde lägga märke till.
För att värdera fynden och det potentiella värdet behövde Anning detaljerad anatomisk expertis. Hon skrev av vetenskapliga artiklar för hand, men hon var självklart mer än bara en svamp som absorberade andras arbete. Hon var nyfiken och inte rädd att experimentera själv och komma med egna teorier. Hon dissekerade djur för att bättre förstå de mystiska kroppar hon fann. Anning tillägnade sig enormt mycket kunskap, inte bara om utgrävningar, utan också om paleontologi. Hon upptäckte nya arter, förutom några av de första kända exemplaren av de stora djuren, som flygödlor (Pterosaurus) – det första ryggradsdjuret vi känner till som lärde sig flyga.
Ett av hennes viktigaste bidrag var hennes slutsats om att de sällsynta stenar hon fann faktiskt var förstenade exkrement, senare känt som koprolit.
Det ledde till att forskarna kunde studera dinosauriernas kosthållning och därmed lära sig massor om hur de levde. Annings egenskaper begränsade sig dock inte till fossiler, hon var också skicklig inom geologiska principer och hade ett bra affärssinne.
När hon var 27 år öppnade hon en egen butik. Den hette Anning’s Fossil Depot och hade burspråksfönster där hon ställde ut förhistoriska frestelser för förbipasserande turister. Bland hennes välrenommerade kunder fanns kungen av Sachsen, som hon sålde en fisködla till. Utan blygsel upplyste hon honom om hur berömd hon var.
Hon fick stor kommersiell framgång, men var smärtsamt klar över att hon blev styvmoderligt behandlad i fackkretsar. I facktidskriften som skrev om det stora fynd hon gjorde av svanödlan 1823 är hennes roll anonymiserad. Det står bara att ”skelettet upptäcktes i Lyme”. Även när någon, som Cuvier, nämnde hennes namn var det ingen som erbjöd sig att kreditera henne som upptäckaren. Det hon fann var eftertraktat, men hon fick ändå inget erkännande utan hölls utanför forskarmiljön.
VÄNNER OCH FOSSILER
Anning fann dock en gemenskap bland sina jämlikar, särskilt bland kvinnorna. På Museum of Natural History vid Oxforduniversitetet ligger det ett brev skrivet av hennes långvariga samarbetspartner, Elizabeth Philpot. Det avslöjar att hon var en del av ett nätverk av kvinnliga amatörfossilsamlare, geologer och paleontologer.
Philpot var en ogift kvinna från medelklassen som flyttat till Lyme Regis och som var ute och samlade fossiler med Anning nästan varje dag. Men i motsats till sin vän hade hon inget behov av att sälja sin fångst. De hade också ett kreativt samarbete, något som framgår av brevet. Anning upptäckte att belemniter – ett litet bläckfiskliknande djur – innehöll påsar av bläck. När hon upptäckte det malde Philpot en av dem och gjorde sitt eget färgpigment som hon använde för att skissa upp en döskalle av en fisködla. Sedan skickade de den här konstnärliga och vetenskapliga samproduktionen till den prominente paleontologen William Bucklands hustru. De hade ständig kontakt med forskaren, och hans hustru, Mary Morland, hade långt före äktenskapet hyst ett intresse för fossiler och hade illustrerat för Cuvier, något som gjorde henne till en skicklig teknisk tecknare.
Breven ger oss en inblick i Annings liv, men det är ändå svårt att veta hur hon egentligen var. En naturforskare som var på besök 1837 ger oss en slående beskrivning och framhäver energin, styrkan och den solbrända huden. Det enda officiella porträttet av henne målades sent under hennes liv och är färgat av den tid då det målades och de sociala konventionerna.
Det finns dock en informell skiss av henne som vännen och geologen Henry De la Beche målat. Här ser vi en vuxen kvinna i rutig kjol och mörk jacka, med koncentrationen riktad mot marken framför sig. Hon håller i en
”Det fanns teorier om att blixtnedslaget ändrat
hennes fysik.”
utgrävning sham mareochpåhuvud et har hon inte en hätta utan en hatt. Skissen har ingen titel, men det finns inget tvivel om vem den ska föreställa, med den rutinerade uppmärksamheten och den något oortodoxa huvudbonaden. Vi vet också att De La Beche stod familjen Anning nära, eftersom han donerade dem överskottet från två illustrationer av fossiler som han målat utifrån hennes fynd.
Anning upparbetade ett rykte som något av en legendar. Det fanns till och med fantasirika teorier om att blixtnedslaget i spädbarnsåldern hade haft en metamorfisk effekt och ändrat hennes fysik och personlighet. Vad det än kom sig av var hon gnistrande intelligent och full av drivkraft. Samma naturforskare kallade henne ”prinsessan av paleontologi” och beskrev henne som maskulin, något som kan referera till att hon var rakt på sak och ovanligt självsäker. Det hävdas också att hon var lynnig av naturen och det är förståeligt med tanke på vad hon gick igenom. Hon uttryckte det så här: ”Världen har behandlat mig så ovänligt att jag är rädd att den har gjort mig misstänksam mot alla.”
Men hon lät sig inte knäckas. Anning var fullt medveten om sin expertis och skämtade godmodigt med Bucklands anatomiska kunskaper i förhållande till sina egna. Hon var varm och generös. Hon behöll alltid tron på sig själv och allt eftersom fick hon en förståelse för evolutionen.
Vi får fler intryck av hennes personlighet när vi tar en titt i hennes dagbok, som bestod av handskrivna böner, dikter och citat. Det var inte ovanligt att skriva så, men Anning visar hur bra hon var på att hitta guldkornen i juratidens skiftande skrothög.
Boken har också ett mycket precist litterärt urval, däribland poesi som refererar till upplevelsen av utanförskap – ”outcast’s mis’ry”. Den bittraste referensen är ett tydlig feministiskt citat från Anna Sewards brev:
”Bara en självständig förmögenhet kan få en vänlig kvinna att klara att häva sig över den omfattande censuren utan att förtvivla, men även då har den makt att såra.”
ODÖDLIGGJORD
Anning stod på toppen av sin karriär när hon dog av bröstcancer som 47-åring. Hennes anteckningsbok viskar till oss att hon var en kvinna som krävde sin rimliga del av äran. Men hade hon fötts med bättre förutsättningar skulle hon kanske aldrig ha upptäckt sitt kall.
Det har nu gått nästan två hundra år och Annings arbete förtjänar utan tvivel ett förnyat intresse. Hon nämns allt oftare på listor som ”Tio inspirerande kvinnor”, men som historisk förebild är hon inte särskilt känd, inte heller idag.
För kvinnor i sin krets var Anning en stark inspirationskälla. 14 år gamla Frances Augusta Bell for till Lyme Regis av hälsoskäl, och fann en god vän och lärare i den äldre Anning. Anna Maria Pinney var en annan ung vän och korrespondent som skrev i sin dagbok: ”Jag tycker verkligen om Mary Anning.” Det säger mycket om hur populär Anning blivit när det efter hennes död visade sig att antalet turister till Lyme Regis sjönk.
Inom paleontologin är den säkraste vägen till odödlighet att få en betydande fossil art uppkallad efter sig. Flera andra kvinnor på 1800-talet hedrades på det sättet under sin livstid. Men under åren efter sin död hedrades Annings namn bara med några få utdöda blötdjur, fiskar och koraller. 2015 knöts hon äntligen och för alltid samman med en av de fantastiska varelser hon blev berömd för, en ny fisködleart som fick namnet Ichthyosaurus anningae.