GERTRUDE BELL – ÖKNENS DROTTNING
Engelskan var utforskare, författare, kartograf, arkeolog, diplomat, lingvist och spion, och hon lämnade tydliga spår efter sig i Mellanöstern.
Måtte djävulen ta den eländiga, skvallrande, självgoda, sentimentala, plattbröstade, manhaftiga, världsvana, rumpvickande hönan”, påpekade den engelske diplomatiske rådgivaren sir Mark Sykes till sin fru. Men vem var det han var så arg på?
Som kvinna i en mansdominerad värld tidigt på 1920-talet i Mellanöstern mötte Gertrude Bell många fördomar från sina manliga motståndare. Hon var mycket intelligent, och hon skrämde både persiska härskare och brittiska officerare (samt diplomatiska rådgivare) och hon förargade många kolonialherrar. Men trots de här hindren bidrog ”öknens drottning” till att bygga ett land och kröna en kung …
ÄVENTYRARE
1888 avslutade Bell sina studier i modern historia med toppbetyg, och nu var hon redo för äventyr. Hon reste jorden runt två gånger och skaffade sig ett rykte som framstående bergsklättrare (1901 uppkallades en bergstopp i de schweiziska alperna efter henne – Gertrudspitze).
Efter ett besök i Teheran 1892 förälskade hon sig fullständigt i Mellanöstern. Hon utforskade Persiens och Arabiens öknar tillsammans med lokala beduiner, samtidigt som hon lärde sig arkeologi, kartlade utmärkta områden och lärde sig arabiska, persiska och turkiska. Men trots att hon reste runt i farliga områden kände hon sig alltid hemma när hon reste. Det saknades inte bekvämligheter – hennes koffertar var fyllda med tjusiga aftonklänningar, Wedgwoodporslin och mattor, och hon var alltid oklanderligt klädd.
Hennes vägar korsades av en annan engelsk utforskare –
T.E. Lawrence – mer känd som Lawrence av Arabien. De arbetade ihop och delade förkärleken för Mellanösterns kulturer och folk, och de båda blev goda vänner.
VÄRLDSKRIGET
När första världskriget bröt ut 1914 blev Bell och Lawrence intressanta för brittisk underrättelsetjänst och bjöds in till att ansluta sig till den arabiska byrån. Här hjälpte Bell brittiska soldater genom öknen och samlade in information.
När brittiska styrkor tog kontrollen över Bagdad 1917 utnämndes Bell till ”Orientens sekreterare”. Därmed var hon den första inkallade kvinnan som kunde kallas militär underrättelseofficer. Hon belönades med titeln
”Den stora glädjen med det här landet är att jag älskar folket så mycket … Jag tror aldrig att jag helt kan lämna allt det vackra landet har att bjuda på.”
Gertrude Bell 1917, i ett brev till föräldrarna.
befälhavare av den brittiska imperieorden för arbetet med att upprätthålla förhållandet med araberna.
HON SKAPADE EN KUNG
I slutet av kriget var britternas politik i Mellanöstern en riktig röra. Bell hade nu blivit en självsäker och mäktig person i det offentliga politiska spelet. Hon mäklade mellan de tre osmanska områdena Mosul, Basra och Bagdad för att skydda brittiska intressen. En permanent lösning var starkt nödvändig i området. Winston Churchill, som var kolonialminister vid tidpunkten, arrangerade en konferens i syfte att upprätta en ny självständig stat i Mesopotamien under brittiskt mandat. Som enda kvinnliga delegat utsågs Bell till att delta på Kairokonferensen 1921.
Bell drog inte bara upp linjerna för det nya landet Irak, hon föreslog också vem som skulle bli kung – prins Faisal. En kort tid därefter skrev Bell till sin far: ”En sak är säkert – jag ska aldrig mer inlåta mig i att skapa kungar, det är för ansträngande.”
DE SISTA ÅREN
Bell var alltid passionerat upptagen av sitt arbete, men bakom prestationerna gömde sig ensamhet och depression. Hon hade varit förälskad en gång, men det slutade tragiskt. Bell mötte den olycklige gifte militärofficeren major Charles Doughty-Wylie 1907 och paret började utväxla kärleksbrev 1913. Breven var heta nog, men man kan anta att förhållandet aldrig fullbordades. Båda kände sig bundna av anständigheten och Doughty-Wylie klarade inte att möta skammen av en skilsmässa. Han dog i april 1915 under ett anfall i Gallipoli. Bell var förkrossad.
De sista åren av sitt liv drog hon sig ur politiken och grundade Bagdads arkeologiska museum.
Det står kvar än idag som ett monument över hennes arbete.
Den 12 juli 1926, 57 år gammal, dog Bell i Bagdad, av en överdos sömntabletter. Huruvida det var med avsikt får vi aldrig veta. Hon är begravd i landet hon hjälpte till att grunda, och här är hon fortfarande hågkommen med glädje. Hon var troligtvis van vid utbrott som det hos Sykes i inledningen, men inget kunde rubba hennes hängivenhet till Mellanöstern.