HELEN KELLER OCH ANNE SULLIVAN
Det här är historien om den dövblinda amerikanska flickan och den exceptionella läraren som visade henne vägen till ett fullvärdigt liv.
”Den viktigaste dagen i mitt liv […] är den då Anne Sullivan kom till mig.”
Helen Keller, i självbiografin Mitt livs historia
Den unga läraren Anne Sullivan kämpade med sin omöjliga, sex år gamla elev Helen Keller. Flickan hade varit dövblind sedan spädbarnsåldern. Hon varken såg eller hörde något runt omkring sig och var fångad i ett tyst mörker. Sullivan försökte lära henne kommunicera, men till liten nytta. Så fick Anne en dag en uppenbarelse – hon tog med sig Helen till vattenpumpen och lät det kalla vattnet rinna över hennes hand medan hon skrev ordet i hennes andra. Äntligen förstod Helen vad hennes lärare försökt lära henne. Det var ett ögonblick som för alltid skulle förändra vår uppfattning om hur det är att vara döv och blind.
PARALLELLA LIV Anne förstod Helens frustration. Hon var född i Massachusetts av fattiga irländska immigranter.
När Anne var liten fick hon en infektion som gjorde att hon nästan blev blind för resten av livet. Hennes far lämnade dem, något som medförde att de hamnade på fattighuset. Det var inget enkelt liv. Hennes bror dog bara månader efter att de kom dit. Anne genomgick flera slarviga ögonoperationer, men ingen av dem hjälpte hennes syn.
När myndigheternas välfärdskommitté var på tillsynsbesök i det eländiga fattighuset övertalade Anne dem att skicka henne till en specialskola, Perkins blindskola i Boston. Hennes vilja att lära tog henne långt och hon avslutade studierna med att hålla ett tal under avskedsceremonin. Här inspirerade hon sina medstudenter med orden: ”Vi har en plikt att gå in i ett aktivt liv. Låt oss leva livet med glädje […] och i uppriktighet […] så finner vi vår speciella plats.”
Samtidigt föddes Helen
Keller i Alabama. Hennes far var Arthur, tidigare kapten för Konfederationen, och modern hette Kate. Helen var en frisk baby – ända tills hon 19 månader gammal fick feber och miste syn och hörsel. Utan möjlighet att kommunicera fick hon ofta våldsamma utbrott. Föräldrarna visste inte vad de skulle ta sig till och kontaktade därför Alexander Graham Bell, en expert på döva. Han kopplade ihop dem med blindskolan, som skickade sin bästa elev: Anne Sullivan.
Anne tyckte omedelbart om Helen, hon såg sig själv i barnet. Hon såg förbi utbrotten, för bakom dem fanns ett ängsligt barn som längtade efter att få uttrycka sig. Ändå måste hon låta Helen vara i fred för att lugna ned sig. Under ett anfall hade Helen nämligen lyckats slå ut lärarens tand. Anne fick Helen att beröra, lukta och smaka på olika saker, och så stavade hon namnet i handflatan. I början såg Helen det som en lek och inget annat – ända till genombrottet vid vattenpumpen. I slutet av den dagen hade hon lärt sig 30 ord.
FILMFLOPP Det var många högprofilerade personer som lät sig fascineras av Helen Kellers otroliga historia. Bland dem fanns Mark Twain. Nyheten om mirakelbarnet som lärt sig skriva – och till och med prata efter en kort tid på Perkinsskolan – spred sig över hela USA. Rika filantroper som Andrew Carnegie fattade intresse och hjälpte till att betala hennes utbildning. Med Annes hjälp blev Helen den första dövblinda som tog examen från ett amerikanskt universitet.
1903 kom hennes självbiografi ut och efter det blev hon en av de främsta taleskvinnorna för miljoner funktionsnedsatta världen över. Hon inledde en föredragsserie (hennes röst kunde vara svår att förstå så Anne, hennes trofasta följeslagare, vidareförmedlade informationen till publiken). Helen och Anne turnerade landet runt med American Foundation for the Blind.
Samtidigt var det svårt för dem att få ekonomin att gå ihop. I ett försök att tjäna pengar spelade de huvudrollerna i en stumfilm kallad Deliverance 1919, en melodramatisk berättelse om