Hur behandlade man spetälska?

Spetälska är en av forntidens mest väldokumenterade sjukdomar – den nämns i egyptiska, kinesiska, grekiska, romerska och indiska texter. Rädslan för att drabbas av ”den levande döden” var så stor att man ansågs att sjukdomen var Guds straff. De drabbade behandlades som om de redan var döda och fick en ”begravning”, sedan fick deras släktingar ärva deras egendom.

Sjukdomen ansågs vara mycket smittsam och behandlingen gick främst ut på isolering. Patienterna bandagerade sina egna sår och gick runt med en bjällra för att varna andra om att de var på väg. De sjuka fick inte komma in i kyrkan, det är därför många medeltida kyrkor hade ”kikhål” där ”orena människor” kunde följa gudstjänsten. Till och med på 1940-talet blev människor med spetälska förflyttade till egna kolonier eller öar.

Man försökte bota sjukdomen med olja från trädet Hydnocarpus men oljan hade ingen effekt och sjukdomen undersöktes inte ordentligt förrän norska Armauer Hansen isolerade bakterien år 1873. Behandlingarna på 1900-talet var antingen smärtsamma eller ineffektiva eftersom bakterien snabbt blev resistent. Det dröjde ända till 1981 innan en effektiv medicin mot spetälska blev godkänd av Världshälsoorganisationen.