Kunde kriminella undvika åtal om de gömde sig i kyrkan?
Ja. Konceptet att man kunde undvika åtal genom att ta sig till en helig plats var praxis i England långt före normandernas erövring. Vissa kyrkor hade speciella dörrknackare (till exempel katedralen i Durham, på bilden) och det räckte att man rörde vid denna för att vara skyddad. Ibland, som i Beverley i East Riding of Yorkshire, sträckte sig fristaden till ett område utanför kyrkan som var markerat med stenkors. Vissa platser erbjöd en permanent fristad, vanligast var dock att en person hade 40 dagar på sig att få sin sak prövad eller lämna landet. Om de vägrade kunde de svältas till lydnad. Om de valde att lämna landet fick de en speciell klädsel och en stav eller ett kors att bära samt instruktioner om att bege sig till en viss hamn.
År 1486 beslutade man att fristaden inte gällde förräderi. Det var dåliga nyheter för Humphrey Stafford, som hade gjort uppror mot Henrik VII. Stafford släpades ut från fristaden i Culham kyrka i Oxfordshire och utsattes för hängning, dragning och fyrdelning, en vanlig avrättningsmetod vid förräderi. Strax därefter förkunnade påven Innocentius VIII att återfallsförbrytare inte kunde kräva fristad. Både Henrik VIII och Jakob I begränsade rätten till fristad ytterligare och den försvann helt på 1700-talet.