VARFÖR SLUTADE MAN ÄTA ÅL I GELÉ?
Svaret på detta mysterium är själva ålen. Den europeiska ålen (Anguilla anguilla) kan överleva i bräckt och dåligt syresatt vatten, och den var därför mycket vanlig längs Themsens flodmynning söder om London, liksom i myrarna och träsken i Essex. I dessa områden fångade man ål i mängder och transporterade dem uppströms till Billingsgate Fish Market, som på mitten av 1800-talet var världens största fiskmarknad. Dyrare fisk köptes av överklassen medan den billiga ålen såldes i East End i London.
Kött ansågs vara relativt dyrt och ål var en billig proteinkälla. Ålen skars i bitar och kokades sedan i vatten och vinäger, där den utsöndrade kollagenrika proteiner. När blandningen hälldes över i en skål för att svalna stelnade den till gelé.
På 1820-talet serverade man geléål med paj och potatismos, vilket ledde till att
East End fylldes med butiker som sålde ål, paj och potatismos. I mitten av 1900-talet ökade föroreningarna i Themsen och man dränerade de flesta träsken runt Essex, vilket ledde till att tillgången till stora mängder billig ål tog slut. Man fortsatte att frakta ål till London från platser längre bort men priserna sköt i höjden. På 1950-talet var geléål en delikatess snarare än en basvara, men rätten har fått ett uppsving bland britter på senare tid.