Är du en häxa?

när det gällde epidemier och dåliga skördar. Under de följande århundradena avrättades tusentals personer.

Under de sekel som låg mellan antiken och häxprocesserna betraktades häxeri lika ofta som fånig vidskepelse som ett farligt hot mot samhället. Karl den store – Italiens kristna kung på 700-talet – tyckte att allt prat om trolldom var trams och beordrade dödsstraff för de som fortsatte att bränna häxor. Även kung Harald i 1000-talets Danmark ansåg att tron på trolldom var farligare än själva trolldomen och utdelade därför stränga straff till häxjägare.

Under medeltiden tolererades i regel trollkonster, men de kunde ibland straffas. Ofta med ett ganska milt fängelstraff eller böter beroende på vad häxan anklagades för. Detta ändrades på 1100-talet när den romersk-katolska inkvisitionen inleddes – inledningsvis för att ta itu med de sekulära trosuppfattningar som hade frigjort sig från kyrkan och hotade makten i Rom. Under det tidiga 1300-talet växte inkvisitionen och fick ibland hantera situationer där sekter tog till magi som en del av sitt utövande. Ett exempel är katarerna i Frankrike som Rom fördömde och ansåg tillhöra Satans kyrka.

Under den sena medeltiden hade det blivit allt mer riskabelt att öppet bekänna sig till något annat än den katolska tron. Efter en kungörelse 1484 från påve Innocentus VIII, som uttryckligen fördömde djävulsdyrkare som påstods ha mördat småbarn, utsågs två inkvisitörer för att undersöka utövandet av trolldom i Tyskland. De hette Jacob Sprenger och Heinrich Kramer och var snabba att dra nytta av den nyuppfunna tryckpressen. De publicerade vad som skulle bli ett ökänt och inflytelserikt verk gällande trolldom och häxor: Malleus Maleficarum – Häxhammaren. Med denna avhandling bekräftades förekomsten av trolldom. Myndighetspersoner utbildades i att upptäcka, åtala och lägga all skuld på kvinnor som påstods vara häxor. Boken lästes flitigt, men efter några år tog katolska kyrkan allt mer avstånd från den – främst för att den hade blivit populär inom de sekulära kretsar som de hade för avsikt att bekämpa. Men i den protestantiska reformationens gryning blev boken ett viktigt verktyg i häxprocessboomen.

Det fanns många avrättningsmetoder för personer som dömdes till häxeri: hängning och halshuggning var vanligt och drunkning var barmhärtigt jämfört med att brännas till döds. Det var en metod som praktiserades av ambitiösa furstebiskopar i Bayern som trodde att eld var det enda sättet att rensa landet från häxornas ondska.

En lag i 1600-talets Storbritannien och dess kolonier gjorde att svaranden endast kunde prövas om de godtog en rättegång genom att erkänna sig antingen skyldig eller icke skyldig. För att tvinga fram ett svar kläddes den anklagade av naken och en planka placerades på bröstet. Därpå lades stora stenar och andra tunga föremål på plankan tills personen förklarade sig antingen skyldig eller oskyldig.