Magi i Finnmarken
Historien om Gunhilds mörka trollkonster.
Det är ingen hemlighet att Gunhild sägs ha lärt sig magi av trollkarlar i den kalla och ensliga Finnmarken. När texten skrevs gjordes ingen skillnad mellan finnar och samer, men båda folkgrupperna ansågs vara ociviliserade, illvilliga och trollkunniga invånare i Finnmarken. I sagorna ser vi nedärvda fördomar om dessa människor. Deras land var en gång heligt, men i och med kristendomen betraktades det som en ohelig plats, och vi kan anta att berättelserna saltades med fördomar baserade på hörsägen och rykten. Finnmarken betraktades som en gudlös plats dit hjältar reste för att genomgå prövningar, och områden som Hálogaland blev synonyma med sagornas ondskefulla figurer, exempelvis Gunhild. Enligt samtiden sa hemtrakten mycket om vilken slags person man var. När det gäller Gunhild svärtades hennes rykte ner av legenderna om hennes ursprung långt uppe i norr och hennes trolldomskunskaper, vilket satte scenen för hennes kommande handlingar. Olika exempel på trolldom från Finnmarken är ett återkommande tema i samtida texter. Här följer några exempel på den magi som trollkarlarna långt uppe i norr påstods använda.
Spejare
I Sagan om kung Olaf Tryggvason förmår Harald Blåtand en trollkarl att agera spejare. Trollkarlen förvandlar sig till en val och upptäcker att landområdet vaktas av fyra naturväsen: en drake, en örn, en tjur och en jätte.
Navigatör
Saxo Grammaticus beskriver hur trollkarlarna i Finnmarken navigerade över istäckta slätter. De släppte gruskorn och snö efter sig, vilka förvandlades till stora berg och väldiga floder som hjälpte dem på tillbakavägen.
Förvandling
I Halvdan Östenssons saga har en trollkarl förmågan att förvandla sig till vilda djur, bland annat till en valross som dödar 15 män.
Sökare
I Vatnsdalssagan, en isländsk text från 1200-talet, berättar en trollpacka för pojken Ingimundr att han en dag kommer att resa till Island för att leta efter en försvunnen amulett. Ingimundr beslutar sig för att tre män från norr ska företa resan. Han lovar dem smör om de reser till Island i hans ställe, hittar amuletten och beskriver landet för honom. Men trollpackan instruerar honom att låsa in dem i ett skjul och att inte avslöja deras namn. Efter tre nätter har de funnit svaren åt honom. De beskriver hur de fann amuletten på en plats där tre fjordar möts men hävdar att varje gång de försökte ta amuletten flög den iväg från dem. Det här är en klassisk berättelse om Finnmarkens trolldom där trollkarlen arrangerar ett uppdrag som utförs i andevärlden.
barn, och där accepterades Erik som kung.
Här blir historien oklar. Somliga menar att Erik och Gunhild erbjöds att styra över Northumbria av kung Athelstan som regerade över de delar av England som inte stod under vikingarnas dominans. Detta verkar osannolikt eftersom han var styvfar åt Håkon och hade skickat hem prinsen för att återta sin tron. Enligt andra källor kom erbjudandet från Wulstan, biskop av York. Andra hävdar att Erik dog och lämnade Gunhild åt sitt öde när paret nådde Englands kust. Enligt de isländska sagorna tog sig Gunhild och Erik till landets nordöstra kust och orsakade oreda var de än drog fram. De slog sig ner i York 952 och familjen konverterade till kristendom.
Gunhilds raseri hade inte avtagit efter resan, hon beskyllde fortfarande Egil för deras öde och kastade en förbannelse över honom. Han skulle inte få någon ro på Island förrän de två hade träffats igen. Ett år senare skulle Egil segla till England för att träffa kung Athelstan. Gunhilds förbannelse trädde i kraft – Egils skepp gick under och stormen förde honom direkt till kusten i Gunhilds område i Northumbria. Egil insåg att han inte kunde komma undan utan sökte upp Erik och Gunhild och bönföll att de skulle försonas. Gunhilds ilska avtog dock inte och Erik beslutade att Egil skulle avrättas följande morgon. Egil satt inte sysslolös sin sista natt, ändå till gryningen arbetade han på en storslagen dikt tillägnad kung Erik i hopp om att den skulle rädda hans liv. Så blev det.
Gunhild och Erik levde i Northumbria till omkring 954 då deras position hotades av en våg av politisk oro över England. Erik lämnade Northumbria och härjade runt i landet tills han hejdades av engelsmännen vid slaget vid Stainmore. Hans död satte punkt för vikingastyret i landets norra delaer.
När Gunhild nåddes av nyheten blev hennes liv inte sig likt igen. Englands folk beskyllde henne för den blodsspillan som Erik hade orsakat. Hon tog sig samman, samlade ihop sina tillhörigheter och flydde än en gång till Orkney med sina män och skepp. Thorfinn Skallklyvare, greve av Orkney, välkomnade dem, och Gunhild och hennes söner styrde där en period tills de fick bud från Harald Blåtand – Danmarks kung och Gunhilds bror. Han var missnöjd med kung Håkon och ansåg att de borde återvända till Norge. Hon gifte bort sin dotter Ragnhildr till Thorfinn för att skapa en allians i Orkney och gav sig iväg med Harald Blåtand som gav dem lite mark.
Gunhild blev kvar i Danmark i flera år medan hennes söner försökte vinna tillbaka faderns land från kung Håkon. Det verkade som om Egils förbannelse över dem äntligen började tappa sin kraft när de samlade en stor armé och segrade vid det stora slaget vid Fitjar år 961. Deras fiende Håkon blev dödligt sårad av en pil i axeln, och än en gång började det viskas om Gunhilds svarta magi. Den hade gett dem inte bara segern vid slaget, utan hela kungadömet Norge. Gunhild njöt av sin position när hennes son Harald Gråfäll tog makten och hon därigenom fick mycket att säga till om när det gällde landets styre. Det var nu hon började kallas för kungamodern.
Gunhilds stormiga styre nådde vägs ände år 971 då hennes bror Harald Blåtand tillsammans med Norges adel planerade att döda hennes son Harald Gråfäll. Gunhild som nu var en gammal kvinna flydde till sin dotter i Orkney med sin familj. Där hade de makten tills männen i hennes sfär var döda.
Som om det inte var ett tillräckligt grymt öde att överleva både sin make och sina söner så utdelade Harald Blåtand sex år senare det slutgiltiga slaget. Han bestämde att hon på grund av sin ondskefulla natur skulle dränkas i ett kärr.
Om du inte känner till historien om Joan av Navarra som en gång var Englands drottning, är du ursäktad. Hon har överskuggats av de mer ”populära” monarkerna som Henrik VIII:s fruar och döttrar. Detta trots att Joan anklagades för trolldom, häxeri och en konspiration som gick ut på att förgifta kungen, hennes styvson Henrik V. Hennes historia handlar om kärlek, förlust, manupilation och framför allt orättvisa. Hur kom det sig att Joan blev den enda av Englands drottningar som har fängslats på grund av anklagelser om häxeri?
Hon föddes 1368 som drottning till kung Karl II av Navarra och Jeanne de Valois. Inte mycket är känt om Joans uppväxt, men det finns dokument som visar att klostret Santa Clara i Navarra fick en florin per dag för att ta hand om henne. Kungliga döttrar ansågs givetvis vara ett medel när det gällde äktenskaplig diplomati, och Joan trolovades som tolvåring till Kastiliens tronarvinge Juan. Förhandlingarna havererade så småningom och Joan gifte sig 1386 med John IV, hertig av Brittany. Hon fick en generös hemgift av hertigdömet.
Joans giftermål med John var framgångrikt och lyckat på alla vis. Paret fick åtta barn varav sju överlevde till vuxen ålder. För hertigen måste ankomsten av arvingar ha varit en stor lättnad efter att under flera år ha försökt få barn med sina två tidigare fruar. Joan hade verkligen uppfyllt sin uppgift. Att ha varit konstant gravid under ett decennium förhindrade hertiginnan att påverka politiken, men det förändrades i och med makens död 1399. Joan regerade inledningsvis över hertigdömet i den tioårige sonen John V:s ställe. Hon visade sig vara effektiv och löste vissa av de interna konflikter som hade rått under hennes makes styre.
Det är här som Joans liv tar en unik vändning. Tre år efter makens död inledde Joan hemliga förhandlingar för att arrangera ett äktenskap med kung Henrik IV av England – en handling utan motstycke för en änka vid den här tiden.
Joan och hennes bröder satt en kort period gisslan i Paris för att säkerställa att
deras far, Karl II, skulle uppföra sig.