Tempelherreordens hierarki
till myter och legender. Vi vet helt enkelt inte om han verkligen kastade en förbannelse över sina plågoandar med sina sista andetag. På grund av den mystiska riddarordens plötsliga och dramatiska upphörande har en mängd rykten, myter och konspirationer uppstått. Det har grumlat kunskapen om ordens blygsamma grundande och dess katastrofala slut som skakade om 1300-talets Europa.
Efter att Jerusalem hade belägrats av kristna styrkor under det första korståget valde många europeiska pilgrimer att resa till det heliga landet. Det var emellertid en farlig resa att företa sig för en kristen, så ett antal riddare tog på sig att hålla vägarna fria från stråtrövare. Denna riddarorden grundades på juldagen år 1119 på den plats där Jesus korsfästes. Eftersom deras högkvarter var beläget på Tempelberget blev de kända under namnet Tempelherreorden.
De inledde sin verksamhet i stor fattigdom och förlitade sig på gåvor för att överleva, men snart blev de en av de mäktigaste klosterordnarna under medeltiden med påvligt stöd, pengar, mark och ivriga unga adelsmän som några av sina resurser. De utgjorde västvärldens första uniformerade armé i sina vita tunikor prydda med röda kors och erhöll inom kort legendstatus.
Deras rykte som guds krigare växte efter segern vid slaget om Montgisard där 500 tempelriddare hjälpte en armé på några tusen man att besegra 26 000 av Saladins soldater. Förutom att vara en mäktig militär styrka styrde de dessutom över ett stort finansiellt nätverk som anses ha utgjort världens första moderna banksystem. Många adelsmän som ville delta i korstågen placerade sina rikedomar hos tempelriddarna, som därpå hanterade tillgångarna genom kreditbrev som kunde användas vid ordenshus runt om i hela världen. På 1200-talet var Tempelherreorden en av de mäktigaste och rikaste organisationerna i världen – helt ovetandes om det dramatiska och fruktansvärda öde som väntade dem. Det var emellertid inte muslimerna i öst som skulle bli deras fall, utan de kristna i väst.
Efter förlusten i Acre 1291 förlorade väst sitt sista kristna fäste i det heliga landet. Riddarna kastades ut och fråntogs sitt existensberättigande. När Jacques de Molay upphöjdes till stormästare 1293 hade han ett mål i sinnet – att återta det som Tempelherreordern hade förlorat. De Molay reste runt i västvärlden för att få stöd, vilket han fick från påve Boniface och Edvard I av England. Men korståget blev ett fiasko och De Molay förlorade 120 riddare när han försökte etablera sig i Syrien. År 1306 stödde riddarna en kupp på Cypern som tvingade Henrik II att abdikera för att tillmötesgå sin bror.
Handlingarna passerade inte obemärkt förbi. Många monarker i länder med riddarordens närvaro började känna sig olustiga – vad skulle kunna hindra de mäktiga riddarna från att stödja uppror i deras egna länder? Riddarna hade dessutom varit väldigt tydliga med att de ville bilda en egen stat, som den preussiska Tyska orden och Johanniterorden, en annan katolsk militärorden som höll hus på Rhodos. År 1305 mottog De Molay ett brev från påve Clemens V som var baserad i Frankrike.
Han föreslog att Tempelherreorden skulle slås samman med Johanniterorden. De Molay var starkt emot idén, men 1306 bjöd Clemens de två stormästarna till Frankrike för att diskutera saken med instruktionen att komma dit utan dröjsmål och under så stort hemlighetsmakeri som möjligt. De Molay anlände 1307, men Foulques de Villaret som var Johanniterordens ledare blev antingen fördröjd, eller så hade han på känn att något inte stod rätt till. Medan påven och De Molay väntade dök ett helt annat ämne upp för diskussion.
Två år tidigare hade en fördriven tempelriddare beskyllt ordern för en rad brott, och trots att de bedömdes som falska hade Frankrikes kung
Filip IV lyft dem igen. De Molay som tröttnade på de befängda anklagelserna bad Clemens att få bort honom från den trassliga situationen.
Den 24 augusti skrev Clemens till Filip att han inte trodde på anklagelserna, men att han skulle inleda en undersökning ”inte utan stor sorg, oro och upprördhet i hjärtat”. Han rådde Filip att inte handla i saken, men Filip lyssnade inte på det örat.