Häxprocesserna i Würzberg
En av historiens dödligaste massrättegångarna mot häxor ägde rum i tyska Würzburg i början av 1600-talet.
Föreställ dig en häxa. De flesta tänker på en gammal, fattig, krum gumma – de i de övre samhällsskikten pekade finger på gamla ungmöer och bönder som inte har någon chans att hävda sin oskuld. Ovanstående scenario var vanligt, men vid häxprocesserna i Würzburg ställdes det på ända. De gamla originalen anklagades fortfarande, men att vara rik och vacker var långt ifrån någon garanti för att slippa bli misstänkliggjord. Den utbredda hysterin som kopplade sitt grepp om den tyska staden från 1626 till 1631 innebar att ingen gick säker från anklagelser, yxan eller bålet.
Innan de explosionsartade och ökända häxrättegångarna i Würzburg 1626 hade det förekommit några utbrott perioden 1616–1617, och sedan ingenting fram till 1625 då en enstaka rättegång ägde rum. Rättegångarna uppstod i samband med den katolska återuppbyggnaden av Tyskland efter utplånandet av protestantismen. En religiös iver svepte över den krigsdrabbade och svältande nationen och anklagelserna började poppa upp. Det var en era då död och sjukdom var vardag och människornas religiösa övertygelse prövades. Det kulminerade i vad som bara kan beskrivas som häxfeber, och resultatet blev förödande.
De första anklagelserna i Würzburg ägde rum under furstebiskop Julius Echter von Mespelbrunn, en jesuit som var angelägen att sprida budskapet om motreformation. Hans budskap var så starkt att på bara tre år återvände 100 000 människor till den katolska kyrkan. Denna anda av religiös glöd skulle fortsätta under ledning av hans brorson Philipp Adolf von Ehrenberg som övervakade häxprocesserna när de var som intensivast. Han blev känd som en av de furstbiskopar i Europa som hade flest liv på sitt samvete.
Philip Adolf fortsatte på sin farbrors bana och blev anstiftare till rättegångarna. Under åtta år avrättades uppskattningsvis 219 personer enbart i Würzburg. Med hänvisning till alla odokumenterade dödsfall måste siffran ha varit betydligt högre med uppskattningsvis 900 avrättade i hela furstendömet. Det rådde en föreställning om att djävulen fanns överallt och människor från alla samhällskikt misstänktes – inte minst adel, präster, läkare och tjänstemän. Tidigare hade rikedom utgjort ett skydd mot häxerianklagelserna, men nu blev även många av de rikaste dömda till döden. Inte heller skönhet utgjorde något skydd. En 19-årig flicka som beskrevs som ”vackrast i hela staden” och som alltid hade betraktats som blygsam och from avrättades.
Mest fasansfulllt av allt var att barnen fick betala ett högt pris vid Würzburgrättegångarna. Pojkar och flickor så unga som sju år avrättades. Många av dessa barn kom från fina familjer och var arvingar till välbeställda hushåll. Philipp Adolf fick till och med sin brorson åtalad och avrättad för häxeri. Och det handlade inte om några enstaka händelser – många barn halshöggs eller brändes levande av ett samhälle som var övertygade om att de hade samröre med djävulen. Många av dessa barn avrättades för att de upprepade rim eller besvärjelser som ansågs vara demoniska.
I vissa fall ansågs häxbarnen vara ett straff för sina föräldrars synder, men det vanliga var att häxeriet ansågs vara ett brott som barnen utförde på egen hand. Myndigheterna uppmärksammades på att de inte skulle gå för försiktigt fram med de unga, utan att de skulle dömas för sina brott oavsett ålder. Man tänker sig ofta häxprocesser som samhällen som gaddar ihop sig mot de utstötta, men i Würzburg såg mödrar och fäder sina barn brinna utan protest.
Offren beskylldes oftast för en rad olika saker, nästan vilket skäl som helst räckte för att arresteras. Beskyllningarna hade ofta att göra med djävulen på ett eller annat sätt, och anledningarna till avrättning varierade från påstådda mord och satanism till något till synes så harmlöst som att humma på en sång – det kunde tolkas som om man sjöng med djävulen. För de längst ner på samhällsstegen verkade det inte behövas några skäl alls. 32 offer arresterades enbart för att de var dagdrivare. Att bara resa igenom Würzburg var tillräckligt för att bli misstänkt, och människor arresterades när de inte kunde ge ett tillfredsställande svar på vad som förde dem till staden.
I princip alla domar baserades på bekännelser som tvingades fram under extrem tortyr. Jesuitprästen Friedrich Spee arbetade som biktfader under rättegångarna och bevittnade tortyren som ledde till bekännelse, ofta med sträckbänken som verktyg.
Han blev så traumatiserad av händelserna att hans hår ska ha blivit vitt över en natt. Spee blev gravt disillusionerad av upplevelsen och insåg att bekännelserna var värdelösa – alla häxor som hade dömts med den här metoden var oskyldiga. Hans tankar publicerades sedermera i en text som kritiserade tortyr av påstådda häxor, Cautio Criminalis. Både katolska och protestantiska läsare tog intryck av den.
Efter omkring 900 avrättningar, otaliga sönderslitna familjer, barnamord och förstörda liv dog Philip Adolf. Würzburg intogs av Sveriges kung Gustav Adolf. Det blev slutet för häxförföljelserna. Würzburg var emellertid inte unikt, tusentals människor i Tyskland föll offer för religiös övertygelse, desperation och skräck.
Ofta saknas namnen över de avrättade, ibland finns beskrivningar som ”den tjockaste köpmannen
i Würzburg”.