Ett högt fall för en hertiginna
Eleanor Cobham blev nästan Englands drottning, men anklagelser om häxeri ledde till att hon låstes in under resten av sitt liv.
Anklagelserna om häxeri fick hertiginnan fängslad för återstoden av hennes liv.
Medan de kalla novemberdagarna övergick till isiga decembernätter år 1441 dömdes en av Europas kändaste kvinnor till livstids fängelse. Fången, Eleanor av Gloucester, hade redan blivit utsatt för offentlig förnedring och visste att hon skulle dö bakom galler.
Men bara sex månader tidigare hade hon varit kunglig hertiginna och fru till tronens arvinge, endast ett steg från att bli Englands drottning. Och det kan mycket väl ha varit närheten till kronan som låg bakom de anklagelser om häxeri som skickade henne i fängelse – beskyllningar som blev hertiginnans fall. Att hon dömdes för utövande av trolldom skapade chockvågor över hela Europa och skulle förändra Englands styre. Hertiginnan av Gloucester var en av landets mest prominenta personer när hon greps och anklagades för att ha försökt mörda kung Henrik VI med trollkraft. Hennes höga fall under sommaren och hösten 1441 var nästan som ett surrealistiskt drama. På bara några månader gick Eleanor från att ha befunnit sig i samhällets absolut högsta skikt till att bli förnedrad och utstött.
I oktober 1441 förklarades hon skyldig till att ha använt trolldom i syfte att skada monarken, och inom bara några dagar tvingades hon göra offentlig avbön för sina synder. Eleanor var välkänd för sin förkärlek för lyx – nu tvingades hon att gå barfota i kallt och blåsigt väder inför en stor folksamling. I handen höll hon ett tänt ljus som hon skulle placera vid S:t Paul Cross i London för att be om syndernas förlåtelse. Det var en lång och krävande vandring. Efter att hon hade avlagt sina böner transporterades hon tillbaka till fängelset för några dagars vila innan hela processen upprepades igen.
Eleanor gjorde totalt tre syndavandringar.
Efter det första besöket vid S:t Paul Cross den 13 november 1441 vandrade Eleanor två dagar senare från London Bridge till Christ Church i Aldgate i Londons östra utkanter. Där lämnade hon ännu ett ljus och bad igen. Den sista vandringen ägde rum 17 november när Eleanor – återigen barfota – tog sig från Queenhithe till S:t Michaels i Cornhill. Vandringarna var avsedda att tjäna som en varning för andra att inte göra samma misstag och förlades därför till Londons mest livliga dagar: marknadsdagarna. Under rutterna passerade Eleanor huvudstadens mest välbesökta handelsplatser.
Senare återgavs händelserna i ett nästan romantiskt skimmer av konstnärer, men verkligheten såg annorlunda ut. Det var en smärtsam och förödmjukande behandling, och det var meningen. Rättegången handlade trots allt om att kväsa den makt som Eleanor och hennes make hertigen av Gloucester besatt.
Men det handlade också om en skräck inför det ockulta. I mitten av 1400-talet fanns det en
växande oro för häxeri, och på 1430- och 1440talen ägde sproadiska förföljelser rum i bland annat Schweiz och Italien, i synnerhet av kvinnor. Vid en tid då vetenskapen inte kunde förklara vardagens mysterier sökte sig många till magi, visa kvinnor och astrologi för råd. Men den mäktiga kyrkan hade fortfarande mandat att straffa de som överträdde deras regler och huset Lancaster hade jobbat flitigt på att utplåna kätteriet. Att frångå de religiösa normerna vid den här tiden var allvarligt.
Sedan giftermålet med Humphrey hade Eleanor befunnit sig i hjärtat av det hov som omgav hennes man och som drog till sig några av kontinentens skarpaste intellekt. Men det gick rykten om att Humphrey och hans fru var allt annat än konservativa när det gällde sin tro. Även innan det började tisslas och tasslas om trolldom fanns det många som var beredda att tro det värsta om Eleanor.
Hertiginnan av Gloucester var långt ifrån den perfekta kungabruden. Hon föddes i Kent omkring 1400 som barn till sir Reginald Cobham, även känd som baron Sterborough, och hans fru Eleanor Culpeper. De befann sig långt ifrån den kungliga sfären och Eleanor måste ha betraktats som mycket lyckosam när hon som ung kvinna fick tillträde till den världen. Hon hamnade i hushållet tillhörande arvtagerskan Jacqueline av Hainaut som kom till Henry V:s hov när hon behövde hjälp med att säkra sitt arv. Jacqueline gifte sig med Humphrey, hertig av Gloucester som var Henry V:s yngste bror och som hade rest till kontinenten för att ta kontroll över hennes markområden. Humphrey återvände dock snart till England och hans fru togs till fånga och fängslades strax därpå. Rykten spreds om att hertigen av Gloucester hade tagit Eleanor som sin älskarinna.
När påven annullerade deras äktenskap 1428 gifte sig Humphrey med hertiginnans tjänsteflicka Eleanor. Plötsligt var flickan från Kent en kunglig hertiginna som hörde till landets landets mest prominenta personer, men det faktum att hon hade varit älskarinna innan hon blev hustru hölls emot henne.
När hennes make byggde det fabulösa palatset Bella Court, eller La Pleasaunce, i Greenwich, fick Eleanor av Gloucester sitt eget hov att styra över. Enligt samtida uppgifter njöt hon av sin kungliga position och beskrevs av somliga som både ambitiös och arrogant. Vid det här laget var Henrik V död och hans son hade blivit Henrik VI. Eleanors make var skyddsherre med ansenlig makt som dessutom var mycket omtyckt, men i maktens korridorer började han att få fiender. Humphrey, som hade kämpat tillsammans med sin kungabroder vid slaget i Agincourt, var fast besluten att fortsätta kämpa för att säkra Frankrikes tron åt sin familj. Men andra ansåg nu att kriget började bli allt för kostsamt. Bland dem fanns hans farbror, kardinalen Henry Beaufort, och deras syn i frågan blev allt mer polariserad.
År 1435 blev Humphrey ännu mer betydelsefull när hans bror John, hertig av Bedford, dog. Plötsligt stod Humphrey på tur till att bestiga tronen, och Eleanor skulle i sådana fall bli landets nästa drottning. Följande sommar blev hon medlem i Strumpebandsorden. Hon trädde in i Windsor Castle med endast en önskan – en arvinge. För trots åtta års äktenskap hade Eleanor fortfarande inte fött några barn. Hennes make hade två oäkta barn och det finns inget som pekar på att Eleanor var deras mor. Ett barn, en pojke i synnerhet, skulle försäkra att hertiginnan av Gloucester satt säkert. När hon närmade sig 40 var hon emellertid fortfarande barnlös. Hennes make hade tidigare gett prov på att han kunde ändra sig när han ansåg det nödvändigt, och det fanns inget som sa att behovet av en arvinge inte skulle kunna leda till stora förändringar för Eleanor igen.
År 1441 medgav Eleanor att hon hade ägnat sig åt trolldom, men hon hävdade att det var för att bli gravid.
Det fanns många som inte trodde på henne, och anklagelserna – som var många och skiftande – spelades ut på ett teatraliskt sätt.
Det första tecknet på problem kom när hon skulle inta middag vid högtidlighållandet av S:t Peter och S:t Paul den 24 juni 1441. När Eleanor höll hov på ett värdshus i London fick hon reda på att två män ur hennes hushåll, Roger Bolingbroke och Thomas Southwell, hade arresterats misstänkta för att försöka skada kungen efter att en John
Hume hade hävdat att de använde trolldom mot
Henrik VI. När Roger Bolingbroke fördes inför det kungliga rådet blandade han in Eleanor och sa att hertiginnan av Gloucester hade gett honom idén.
Anklagelserna skapade chockvågor. Bland annat skulle Eleanor ha ställt ett horoskop åt sig själv. Astrologi var inte olagligt och det accepterades som förströelse i vissa av samhällets skikt. En titt på hertiginnans framtid förde dock med sig frågan om hon skulle bli drottning vilket antydde ett intresse i att den nuvarande kungen, Henrik VI, skulle försvinna från tronen. Bolingbroke och Southwell anklagades dessutom för att ha ställt ett horoskop för kungen själv. Där förutspåddes att han skulle bli svårt sjuk eller värre sommaren 1441. De anklagades för svartkonst och förräderi.
Eleanor flydde till fristaden i Westminster, men eftersom hon inte anklagades av en sekulär domstol utan av en kyrklig dito gällde inte samma lagar. Hon satt inte säker där. Eleanor fördes till Leeds Castle i Kent medan utredningarna fortgick. Eleanor beskylldes även för att ha anlitat Margery Jourdemayne som hade dömts för häxeri omkring ett decennium tidigare. Hon hade dock släppts efter att ha lovat att aldrig utöva trolldom igen. Även Jourdemayne arresterades, och liksom Bolingbroke drog hon in hertiginnan. Anklagelserna blev allt allvarligare. Margery Jourdemayne påstods ha tillverkat en figur som representerade kungen i syfet att skada honom. Denna typ av trolldom var mycket fruktad. Eleanor och Margery hävdade att allt handlade om att hertiginnan skulle bli gravid.
Den 26 oktober 1441 dog Thomas Southwell i Towern. Den officiella förklaringen gick ut på att han hade överväldigats av skam, men det gick rykten om att han begick självmord innan han hann dömas till döden. Följande dag brändes Margery Jourdemayne på bålet på marknaden i Smithfield inför en stor folkmassa. Den 18 november förklarades Roger Bolingbroke skyldig till förräderi och svartkonst och avrättades genom hängning, dragning och fyrdelning. Vid det laget hade Eleanor brutit ihop.
Hon medgav att hon hade köpt brygder av Margery Jourdemayne för att uppmuntra sin make att gifta sig med henne, så en förfrågan skickades till påven om att äktenskapet skull ogiltigförklaras. Den godkändes den 6 november 1441.
Eleanor förlorade sin make, sin kungliga titel och all möjlighet att komma undan med äran i behåll. Inom en vecka inleddes hennes botgöringsprocedurer, men hon var lyckligt lottad som ännu var i livet. Hennes fiender gjorde ner henne totalt, och genom att svärta Eleanor gjorde de det samma med Humphrey, hertig av Gloucester.
Hertigen hade varit märkligt frånvarande under hela händelseförloppet medan hans nemesis kardinal Beaufort fick allt mer makt. Efter Eleanors dom drog sig Humphrey tillbaka från offentligheten och lämnade över styret av England till andra. År 1447 anklagades även han för förräderi och dog endast dagar efter att han hade arresterats, vilket ledde till spekulationer om att han hade blivit förgiftad.
Eleanor satt resten av sitt liv i fängelse. Först i Chester Castle, sedan förflyttades hon till Kenilworth och därpå till Peel Castle på Isle of Man. Sina sista år satt hon fängslad i Beaumaris Castle på Anglesey Island, fjärran från det glamorösa livet i London som hade lett till henns fall.
Eleanor Cobham dog den 7 juli 1452 utan att någon brydde sig nämnvärt om det. Vid det laget var Henrik VI i 30-årsåldern, och han och hans drottning, den viljestarka Margaret of Anjou, befann sig mitt i den maktkamp som skulle mynna ut i Rosornas krig.
Eleanor glömdes bort och blev med tiden en historisk fotnot där hon beskrivs som en typisk ondskefull häxa. Hon var inte den enda kvinnan i kungliga sammanhang som sysslade med häxeri, men hon var en av dem som fick lida mest för det. Svaret på huruvida hon användes sig av trolldom för att försöka bli mor eller drottning försvann med henne.