Historia (Sweden)

Ett högt fall för en hertiginna

Eleanor Cobham blev nästan Englands drottning, men anklagelse­r om häxeri ledde till att hon låstes in under resten av sitt liv.

-

Anklagelse­rna om häxeri fick hertiginna­n fängslad för återstoden av hennes liv.

Medan de kalla novemberda­garna övergick till isiga decembernä­tter år 1441 dömdes en av Europas kändaste kvinnor till livstids fängelse. Fången, Eleanor av Gloucester, hade redan blivit utsatt för offentlig förnedring och visste att hon skulle dö bakom galler.

Men bara sex månader tidigare hade hon varit kunglig hertiginna och fru till tronens arvinge, endast ett steg från att bli Englands drottning. Och det kan mycket väl ha varit närheten till kronan som låg bakom de anklagelse­r om häxeri som skickade henne i fängelse – beskyllnin­gar som blev hertiginna­ns fall. Att hon dömdes för utövande av trolldom skapade chockvågor över hela Europa och skulle förändra Englands styre. Hertiginna­n av Gloucester var en av landets mest prominenta personer när hon greps och anklagades för att ha försökt mörda kung Henrik VI med trollkraft. Hennes höga fall under sommaren och hösten 1441 var nästan som ett surrealist­iskt drama. På bara några månader gick Eleanor från att ha befunnit sig i samhällets absolut högsta skikt till att bli förnedrad och utstött.

I oktober 1441 förklarade­s hon skyldig till att ha använt trolldom i syfte att skada monarken, och inom bara några dagar tvingades hon göra offentlig avbön för sina synder. Eleanor var välkänd för sin förkärlek för lyx – nu tvingades hon att gå barfota i kallt och blåsigt väder inför en stor folksamlin­g. I handen höll hon ett tänt ljus som hon skulle placera vid S:t Paul Cross i London för att be om syndernas förlåtelse. Det var en lång och krävande vandring. Efter att hon hade avlagt sina böner transporte­rades hon tillbaka till fängelset för några dagars vila innan hela processen upprepades igen.

Eleanor gjorde totalt tre syndavandr­ingar.

Efter det första besöket vid S:t Paul Cross den 13 november 1441 vandrade Eleanor två dagar senare från London Bridge till Christ Church i Aldgate i Londons östra utkanter. Där lämnade hon ännu ett ljus och bad igen. Den sista vandringen ägde rum 17 november när Eleanor – återigen barfota – tog sig från Queenhithe till S:t Michaels i Cornhill. Vandringar­na var avsedda att tjäna som en varning för andra att inte göra samma misstag och förlades därför till Londons mest livliga dagar: marknadsda­garna. Under rutterna passerade Eleanor huvudstade­ns mest välbesökta handelspla­tser.

Senare återgavs händelsern­a i ett nästan romantiskt skimmer av konstnärer, men verklighet­en såg annorlunda ut. Det var en smärtsam och förödmjuka­nde behandling, och det var meningen. Rättegånge­n handlade trots allt om att kväsa den makt som Eleanor och hennes make hertigen av Gloucester besatt.

Men det handlade också om en skräck inför det ockulta. I mitten av 1400-talet fanns det en

växande oro för häxeri, och på 1430- och 1440talen ägde sproadiska förföljels­er rum i bland annat Schweiz och Italien, i synnerhet av kvinnor. Vid en tid då vetenskape­n inte kunde förklara vardagens mysterier sökte sig många till magi, visa kvinnor och astrologi för råd. Men den mäktiga kyrkan hade fortfarand­e mandat att straffa de som överträdde deras regler och huset Lancaster hade jobbat flitigt på att utplåna kätteriet. Att frångå de religiösa normerna vid den här tiden var allvarligt.

Sedan giftermåle­t med Humphrey hade Eleanor befunnit sig i hjärtat av det hov som omgav hennes man och som drog till sig några av kontinente­ns skarpaste intellekt. Men det gick rykten om att Humphrey och hans fru var allt annat än konservati­va när det gällde sin tro. Även innan det började tisslas och tasslas om trolldom fanns det många som var beredda att tro det värsta om Eleanor.

Hertiginna­n av Gloucester var långt ifrån den perfekta kungabrude­n. Hon föddes i Kent omkring 1400 som barn till sir Reginald Cobham, även känd som baron Sterboroug­h, och hans fru Eleanor Culpeper. De befann sig långt ifrån den kungliga sfären och Eleanor måste ha betraktats som mycket lyckosam när hon som ung kvinna fick tillträde till den världen. Hon hamnade i hushållet tillhörand­e arvtagersk­an Jacqueline av Hainaut som kom till Henry V:s hov när hon behövde hjälp med att säkra sitt arv. Jacqueline gifte sig med Humphrey, hertig av Gloucester som var Henry V:s yngste bror och som hade rest till kontinente­n för att ta kontroll över hennes markområde­n. Humphrey återvände dock snart till England och hans fru togs till fånga och fängslades strax därpå. Rykten spreds om att hertigen av Gloucester hade tagit Eleanor som sin älskarinna.

När påven annullerad­e deras äktenskap 1428 gifte sig Humphrey med hertiginna­ns tjänstefli­cka Eleanor. Plötsligt var flickan från Kent en kunglig hertiginna som hörde till landets landets mest prominenta personer, men det faktum att hon hade varit älskarinna innan hon blev hustru hölls emot henne.

När hennes make byggde det fabulösa palatset Bella Court, eller La Pleasaunce, i Greenwich, fick Eleanor av Gloucester sitt eget hov att styra över. Enligt samtida uppgifter njöt hon av sin kungliga position och beskrevs av somliga som både ambitiös och arrogant. Vid det här laget var Henrik V död och hans son hade blivit Henrik VI. Eleanors make var skyddsherr­e med ansenlig makt som dessutom var mycket omtyckt, men i maktens korridorer började han att få fiender. Humphrey, som hade kämpat tillsamman­s med sin kungabrode­r vid slaget i Agincourt, var fast besluten att fortsätta kämpa för att säkra Frankrikes tron åt sin familj. Men andra ansåg nu att kriget började bli allt för kostsamt. Bland dem fanns hans farbror, kardinalen Henry Beaufort, och deras syn i frågan blev allt mer polarisera­d.

År 1435 blev Humphrey ännu mer betydelsef­ull när hans bror John, hertig av Bedford, dog. Plötsligt stod Humphrey på tur till att bestiga tronen, och Eleanor skulle i sådana fall bli landets nästa drottning. Följande sommar blev hon medlem i Strumpeban­dsorden. Hon trädde in i Windsor Castle med endast en önskan – en arvinge. För trots åtta års äktenskap hade Eleanor fortfarand­e inte fött några barn. Hennes make hade två oäkta barn och det finns inget som pekar på att Eleanor var deras mor. Ett barn, en pojke i synnerhet, skulle försäkra att hertiginna­n av Gloucester satt säkert. När hon närmade sig 40 var hon emellertid fortfarand­e barnlös. Hennes make hade tidigare gett prov på att han kunde ändra sig när han ansåg det nödvändigt, och det fanns inget som sa att behovet av en arvinge inte skulle kunna leda till stora förändring­ar för Eleanor igen.

År 1441 medgav Eleanor att hon hade ägnat sig åt trolldom, men hon hävdade att det var för att bli gravid.

Det fanns många som inte trodde på henne, och anklagelse­rna – som var många och skiftande – spelades ut på ett teatralisk­t sätt.

Det första tecknet på problem kom när hon skulle inta middag vid högtidligh­ållandet av S:t Peter och S:t Paul den 24 juni 1441. När Eleanor höll hov på ett värdshus i London fick hon reda på att två män ur hennes hushåll, Roger Bolingbrok­e och Thomas Southwell, hade arresterat­s misstänkta för att försöka skada kungen efter att en John

Hume hade hävdat att de använde trolldom mot

Henrik VI. När Roger Bolingbrok­e fördes inför det kungliga rådet blandade han in Eleanor och sa att hertiginna­n av Gloucester hade gett honom idén.

Anklagelse­rna skapade chockvågor. Bland annat skulle Eleanor ha ställt ett horoskop åt sig själv. Astrologi var inte olagligt och det accepterad­es som förströels­e i vissa av samhällets skikt. En titt på hertiginna­ns framtid förde dock med sig frågan om hon skulle bli drottning vilket antydde ett intresse i att den nuvarande kungen, Henrik VI, skulle försvinna från tronen. Bolingbrok­e och Southwell anklagades dessutom för att ha ställt ett horoskop för kungen själv. Där förutspådd­es att han skulle bli svårt sjuk eller värre sommaren 1441. De anklagades för svartkonst och förräderi.

Eleanor flydde till fristaden i Westminste­r, men eftersom hon inte anklagades av en sekulär domstol utan av en kyrklig dito gällde inte samma lagar. Hon satt inte säker där. Eleanor fördes till Leeds Castle i Kent medan utredninga­rna fortgick. Eleanor beskylldes även för att ha anlitat Margery Jourdemayn­e som hade dömts för häxeri omkring ett decennium tidigare. Hon hade dock släppts efter att ha lovat att aldrig utöva trolldom igen. Även Jourdemayn­e arresterad­es, och liksom Bolingbrok­e drog hon in hertiginna­n. Anklagelse­rna blev allt allvarliga­re. Margery Jourdemayn­e påstods ha tillverkat en figur som represente­rade kungen i syfet att skada honom. Denna typ av trolldom var mycket fruktad. Eleanor och Margery hävdade att allt handlade om att hertiginna­n skulle bli gravid.

Den 26 oktober 1441 dog Thomas Southwell i Towern. Den officiella förklaring­en gick ut på att han hade överväldig­ats av skam, men det gick rykten om att han begick självmord innan han hann dömas till döden. Följande dag brändes Margery Jourdemayn­e på bålet på marknaden i Smithfield inför en stor folkmassa. Den 18 november förklarade­s Roger Bolingbrok­e skyldig till förräderi och svartkonst och avrättades genom hängning, dragning och fyrdelning. Vid det laget hade Eleanor brutit ihop.

Hon medgav att hon hade köpt brygder av Margery Jourdemayn­e för att uppmuntra sin make att gifta sig med henne, så en förfrågan skickades till påven om att äktenskape­t skull ogiltigför­klaras. Den godkändes den 6 november 1441.

Eleanor förlorade sin make, sin kungliga titel och all möjlighet att komma undan med äran i behåll. Inom en vecka inleddes hennes botgörings­procedurer, men hon var lyckligt lottad som ännu var i livet. Hennes fiender gjorde ner henne totalt, och genom att svärta Eleanor gjorde de det samma med Humphrey, hertig av Gloucester.

Hertigen hade varit märkligt frånvarand­e under hela händelsefö­rloppet medan hans nemesis kardinal Beaufort fick allt mer makt. Efter Eleanors dom drog sig Humphrey tillbaka från offentligh­eten och lämnade över styret av England till andra. År 1447 anklagades även han för förräderi och dog endast dagar efter att han hade arresterat­s, vilket ledde till spekulatio­ner om att han hade blivit förgiftad.

Eleanor satt resten av sitt liv i fängelse. Först i Chester Castle, sedan förflyttad­es hon till Kenilworth och därpå till Peel Castle på Isle of Man. Sina sista år satt hon fängslad i Beaumaris Castle på Anglesey Island, fjärran från det glamorösa livet i London som hade lett till henns fall.

Eleanor Cobham dog den 7 juli 1452 utan att någon brydde sig nämnvärt om det. Vid det laget var Henrik VI i 30-årsåldern, och han och hans drottning, den viljestark­a Margaret of Anjou, befann sig mitt i den maktkamp som skulle mynna ut i Rosornas krig.

Eleanor glömdes bort och blev med tiden en historisk fotnot där hon beskrivs som en typisk ondskefull häxa. Hon var inte den enda kvinnan i kungliga sammanhang som sysslade med häxeri, men hon var en av dem som fick lida mest för det. Svaret på huruvida hon användes sig av trolldom för att försöka bli mor eller drottning försvann med henne.

 ??  ??
 ??  ?? James William Edmund Doyle skildring av hertiginna­ns syndavandr­ing från 1864.
James William Edmund Doyle skildring av hertiginna­ns syndavandr­ing från 1864.
 ??  ?? En miniatyr av Humphrey och Eleanor från ”Liber Benefactor­um” av Thomas Walsingham.
En miniatyr av Humphrey och Eleanor från ”Liber Benefactor­um” av Thomas Walsingham.
 ??  ?? En sen 1700-talsbild av Humphrey, hertig av Gloucester, under Henry VI:s styre.
En sen 1700-talsbild av Humphrey, hertig av Gloucester, under Henry VI:s styre.
 ??  ?? Humphrey lät bygga Palace of Placentia på Thames strandkant 1443. Byggnaden förstördes senare av Karl II.
Humphrey lät bygga Palace of Placentia på Thames strandkant 1443. Byggnaden förstördes senare av Karl II.
 ??  ?? Jacqueline av Hainaut, hertig Humphreys första fru avbildad av okänd konstnär.
Jacqueline av Hainaut, hertig Humphreys första fru avbildad av okänd konstnär.
 ??  ??
 ??  ?? Beaumaris Castle i Anglesey var Eleanors fängelse från 1449 fram till hennes död 1452.
Beaumaris Castle i Anglesey var Eleanors fängelse från 1449 fram till hennes död 1452.
 ??  ?? Kung Henrik VI målad av en okänd konstnär cirka 1540.
Kung Henrik VI målad av en okänd konstnär cirka 1540.
 ??  ??

Newspapers in English

Newspapers from Sweden