En häxa till granne
De visa kvinnorna var både aktade och fruktade runtom i Europa och för många var deras magi en del av vardagslivet.
De var respekterade, fruktade och en del av vardagen.
Issobell Sinclair erkände att hon hade pratat med feer när hon försökte skydda boskapen på Allhelgonaafton med ett lakan och lite hår och beseglade därmed sitt öde. Den skotska kvinnan hängdes som häxa strax efter rättegången 1633. Ett sekel tidigare hade hon mycket väl ha kunnat komma undan oskadd, kanske ingen ens skulle ha brytt sig.
Issobell följde en väg som tusentals män och kvinnor hade beträdit före henne i århundraden. Vita häxor, eller visa kvinnor och män, hade varit en integrerad del av många samhällen sedan romartiden. De botade sjukdomar, gav råd och erbjöd människor och deras egendom beskydd. Men när den organiserade religionen förändrades och fruktan för trolldom spreds på 1500- och 1600-talen blev den tunna linjen mellan deras tjänster och den svarta magin otydlig.
Magi var så vanligt förekommande i Tudorengland att kyrkans överhuvud, biskop Hugh Latimer, 1552 varnade öppet för att ”många av oss springer hit och dit till häxor eller trollkarlar som vi kallar visa kvinnor och män när vi får problem, blir sjuka, eller tappar bort något …”. Alla visste var man kunde få tag på en häxa eller vis person för att få hjälp med olika problem.
Det var likadant i hela Europa – de visa kvinnorna och männen var en fast punkt i tillvaron som injagade både respekt och fruktan. Och i en tidsålder då vetenskapen inte kunde erbjuda så många förklaringar innebar deras visdom makt.
Vem som helst kunde bli en vis person, men många ansåg att man föddes med rätt egenskaper. Den sjunde sonen till den sjunde sonen påstods kunna bota bland annat struma. Det fanns också en tro på att särskilda krafter kunde ärvas eller lämnas över från en vis person till en utvald efterföljare.
Men vem som helst som var villig att lära sig magi och göra sig ett rykte kunde bli en vis person. Mångfalden av människor som utövade magi syns i de domar som utfärdades i Rouen i Frankrike 1605 när fåraherdar, apotekare och vanliga arbetare förklarades skyldiga till häxeri. De kunde komma från alla möjliga håll och bodde ofta i samhällets centrum.
Huruvida deras besvärjelser verkligen fungerade var inte huvudfrågan. Så fort någon gjorde sig känd som vis kvinna eller man blev de konsulterade på regelbunden basis. Ofta gjorde de det för prestigen snarare än för pengarna. Många tjänade lite på sin magi och priserna hölls nere i konkurrensen.
Även när de använde sina krafter i goda syften betraktades de med viss misstänksamhet och höll sig till minimal ersättning för att undvika att bli anklagade för bedrägeri eller för att skinna folk på pengar. Somliga ville inte ens ta betalt. Ann Jefferies, en tonårig tjänarinna i Cornwall, blev svårt sjuk 1645. Efter sitt tillfrisknande påstod hon att hon hade fått besök av feer under sin sjukdomsperiod.
Brygder av urin och hår tillverkades som skydd mot häxor som skulle känna smärta om flaskan brändes
eller begravdes.
Hon fick snart ett rykte om sig att kunna bota människor genom att vidröra dem, men trots att hon blev något av en lokal kändis ville hon aldrig ta betalt.
Det är inte så förvånande att det fanns stor efterfrågan på hennes tjänster. Visa kvinnor och män konsulterades ofta för att bota både människor och djur. De använde sig av besvärjelser och trollformler som stod sig bra mot dåtidens relativt osofistikerade mediciner i fråga om popularitet. En behandling kunde gå ut på att mumla ord över patienten eller att placera nedtecknade meddelanden på dem.
Ofta hade dessa sitt ursprung i gamla latinska fraser som många av häxornas obildade klienter inte kunde läsa. Vissa av besvärjelserna var i det närmaste ett slags böner – Jane Howe från Somerset skrev ner några av sina metoder, bland annat en som sades stoppa blödning som avslutades med en önskan om gudomlig välsignelse.
Att bota genom att vidröra klienten var populärt
"Deras krafter inajagade frukta, aven nar de anvandes I det godas tjanst."
runtom i Europa, likaså användandet av örter och medicinalväxter. Här låg den vita häxans praktik nära traditionell medicin som också använde sig av växtriket, men visa kvinnor och män tillskrev alltid magin sina framgångar. Och de var alltid snabba att påpeka att de hade varit inblandade i behandlingen om den såg ut att bli framgångsrik.
Häxor anlitades också när det gällde att lösa brott och återföra stöldgods. En metod för detta var att låta klienten titta i en spegel, spåkula eller på en glasbit för att identifiera brottslingen. Bara vetskapen om att den lokala häxan hade konsulterats var ofta tillräckligt för att förmå tjuven att lämna tillbaka stöldgodset. Deras krafter injagade fruktan, även när de användes i det godas tjänst.
Ett villkor för att hjälpa till var ofta att den skyldige skulle undgå straff. Det en vit häxa sa lyssnade man på och en stor del av inflytandet de hade på sin omgivning berodde på fruktan. De var trots allt kända för sina krafter som många trodde kunde bota sjukdomar och förutspå framtiden. Ingen ville vara mottagare av dessa krafter i fall de skulle vändas mot en.
Kärleksmagi var populärt. Vita häxor anlitades ofta för att få till stånd ett giftermål eller för att få ett havererat förhållande på rätt köl igen. Visa kvinnor konsulterades mycket ofta i samband med graviditet och förlossning, ofta tog de hand om barnaföderskan efteråt.
Vita häxor ansågs också kunna identifiera andra häxor vars intentioner inte var goda. Sjukdom kunde vid den här tiden betyda att man hade blivit utsatt för trolldom och man bad inte bara om att bli botad, utan ville även veta vem som låg bakom illdådet. Det var mycket ovanligt att den vita häxan namngav en misstänkt. Istället bistod de med kunskap om ritualer som påstods locka förövaren till offrets hus, eller så kunde de säga att en person som offret hade träffat vid en särskild tidpunkt var skyldig. Men under det sena 1500- och tidiga 1600talet var det den vita häxan som löpte allt större risk att snärjas.
Inställningen till alla former av magi hade förändrats mycket sedan 1300-talet. Den tidiga
I Essex, England, var häxeri under det sena 1500-talet det brott som oftast ledde
till åtal efter stöld.
kristna kyrkan kallade både magi och svartkonst för vanföreställningar. Men under medeltiden blev kyrkans män medvetna om häxeriet igen. Den tyska kyrkomannen Heinrich Kramer betraktade häxor som ett allvarligt hot mot samhället och församlingen. I sin bok Malleus Maleficarum som publicerades 1487 skriver han att häxeri är verkligt och att det är kätteri. Det skulle påverka synen på häxor de kommande 300 åren.
Kramer ville att häxorna skulle jagas, torteras för att få fram bekännelser, och avrättas. Häxor som använde svart magi för att skada andra var redan möjliga att arrestera, och nu började föreställningen om att alla häxor utgjorde ett hot ta form. Deras krafter väckte misstänksamhet och de betraktades allt mer som djävulens utsända som hade ingått förbund med demoner och deltog i motbjudande ritualer.
Inom några decennier hade kyrkans män i Sydtyskland inlett storskaliga häxjakter som sedan spred sig till andra länder. I
Trier ledde förföljelserna under ärkebiskop Johann VII von Schonenberg vid seklets slut till att två byar endast hade två invånare
– de övriga hade avrättats som häxor. I Lorraine hävdade domare Nicholas Remy att han hade dömt 900 häxor till döden på bara tio år. Rättegångsdokumenten visar att många av dessa misstänktes enbart på grund av att de utförde samma vardagsmagi de alltid hade gjort. Under tortyr eller andra påtryckningar erkände många att de sysslade med mörkare former av trolldom. Ibland pekade den misstänkte ut andra i omgivningen. År 1582 arresterades Ursula Kemp i S:t Osyth i Essex och erkände att hon med hjälp av trolldom hade dödat ett barn och sin svägerska. Därpå anklagade hon andra för häxeri. Många av dem bekände fruktansvärda brott efter att de hade arresterats.
En häxhysteri började byggas upp i Europa.
Vissa yrkesgrupper, exempelvis barnmorskor, blev utsatta för förföljelse eftersom man hade fått för sig att häxor använde sig av fett från barn för att göra salvor som gav dem flygförmåga. År 1669 hängdes den 67-årig Anna Ebeler i Augsburg i Tyskland efter att ha anklagats för att döda en nybliven mamma med en soppskål. I England började självutnämnda häxjägare dyka upp. De reste runt till olika städer och sökte upp påstådda häxor mot betalning och lämnade över dem till domstolarna.
Häxprocesserna i Europa på 1500- och
1600-talen tros ha lett till åtminstone 40 000 dokumenterade avrättningar. Många fler tros ha dött medan de satt fängslade i väntan på rättegång eller genom att ha tagit sina liv. På 1700-talet började häxeri försvinna ur kriminalarkiven, men upplysningen innebar också att många av de vita häxornas gamla sedvänjor förlorade sin roll i samhället. Gamla folksagor och folktro finns fortfarande i viss utsträckning, men de är bara ett svagt eko från en tid då du kunde bo granne med en riktig häxa.
Vita häxor, eller visa kvinnor och män, kallades även för trollpackor och
trollkarlar. "Vita haxor betraktades som djavulens utsanda.