Häxhysterin upphör
Häxjakten i Europa mattades så småningom av och upphörde, men vad var det egentligen som ledde fram till det?
Förföljelsen av påstådda häxor tar äntligen slut.
Sakta men säkert upphörde förföljelsen och åtalen mot påstådda häxor i 1600-talets Europa. Antalet åtal blev allt färre tills tillämpningen att ställa häxor inför rätta helt upphörde. Detta skedde olika snabbt på olika platser i Europa, men i stort sett var hysterin över under seklets andra hälft. Det fanns dock undantag som bekräftade regeln, exempelvis den korta period då häxrättegångarna tog fart igen i England under häxjägargeneralen Matthew Hopkins, avrättningarna av häxorna i Bideford 1682 och – något längre bort – häxprocesserna i Salem under seklets sista decennium. Men vid tidpunkten var fall av den här typen sällsynta eftersom en rad olika orsaker hade lett fram till ett stopp för de förföljelser som hade lett till döden för 60 000 personer.
Trots, eller kanske tack vare, den ursinniga jakten på häxor, hade en viss skepticism gällande förekomsten av häxor och trolldom varit närvarande sedan häxprocesserna drogs igång i Europa. Så tidigt som på 1500-talet hade en liten men högröstad minoritet plockat upp sina pennor för att att motarbeta hysterin. De lärda skribenterna uttryckte sina synpunkter i varierande grader av förfäran, ursinne och oro. De sådde ett frö för det kommande upphörandet av åtal mot personer som påstods skada andra med hjälp av trolldom.
Reginald Scots bok Discoverie Of Witchcraft publicerades 1584 i svallvågorna av avrättningarna i S:t Osyth som utgjorde en av Englands största häxprocesser. Hans verk blev mycket inflytelserikt och underströk vikten av att presentera bevis när det gällde att säkerställa att häxeri hade utövats. Han lyfte även fram de irrationella föreställningar som ledde fram till anklagelser om häxeri.
I Polen fortgick häxjakten i stor skala tills nya lagar instiftades som innebar att häxeri inte längre
var olagligt.
För Scot var det helt enkelt osannolikt att gud skulle tillåta häxorna att ha sådan makt. De som anklagades var antingen oskyldiga som föll offer för illasinnade beskyllningar, förvirrade individer som förtjänade medlidande, eller personer som verkligen orsakade skada med hjälp av gift eller dylikt. Om häxeri inte existerade kunde det inte heller utgöra grund för straff. Johann Weyer ifrågasatte häxprocesserna i Europa och värdet i att använda tortyr som metod att tvinga fram erkännanden. Kunde man sätta någon tilltro på ord som yttrades under sådna omständigheter? Dessa och andra frågor ställdes av dem som var bekymrade över häxhysterin.
Synpunkter av det slaget orsakade viss oro och ledde till misstankar om ateism där förekomsten av en andevärld helt förnekades. Den här typen av påståenden fortsatte att förarga och provocera, och problemet blev allt tydligare i takt med att decennierna gick: hur skulle man kunna bevisa att brott hade begåtts med övernaturliga medel – och även om man kunde det, hur kunde man vara säker på att man hade fångat rätt häxa?
Det är värt att notera att det inledningsvis inte nödvändigtvis handlade om att man inte trodde på häxor eller trolldom, utan mer om problemet med att leda det i bevis. Det ledde till att antalet rättegångar i Europa minskade. Bevis krävdes, men de var svåra att komma över. Det blev snart uppenbart att det krävdes nya lagar, och i och med att det juridiska systemet i Europa utvecklades blev den otillfredsställande naturen hos trolldomsrelaterad bevisföring allt klarare. Det som fortfarande räknades som bevis hos den mindre nogräknade bybon var inte längre tillräckligt för Europas intellektuella elit.
Det här var en del av det allmänna skifte i filosofiska och vetenskapliga uppfattningar som kulminerade i upplysningen. Vid slutet av 1600talet var dessa förändringar uppenbara med allt större tilltro på naturlagarna snarare än på det
Englands häxlag från 1736 antogs med protester från endast en
person.
övernaturliga. Man trodde mindre på bönens kraft, och en generell svängning mot ett mer sekulärt trossystem blev dödsstöten för en svunnen era.
Behovet av empiriska bevis var starkt, och där räckte inte anklagelser om häxeri långt. Berättelsen om hur William Harvey dissekerade en häxas påstådda kraftdjur – en padda – för att bevisa att det inte var något ovanligt med den må vara påhittad, men skrönan pekar på en förändring i tänkande och attityd i Europa. När fenomenet med trolldom och häxeri väl hade börjat granskas och öppet ifrågasattes började hela systemet med tro och anklagelser att krackelera för att slutligen kollapsa. Tidigare stadgar, som häxlagen från 1604, hade sått ett frö till detta i England. Att införliva de kontinentala ideerna om pakter med djävulen och häxmärken i det brittiska juridiska systemet som krävde viss bevisning var mycket svårt, för att inte säga snudd på omöjligt.
I det nya intellektuella klimatet slog äntligen Weyers – och andras – tidigare protester mot användandet av tortyr rot. Protesterna mot metoderna som användes – både officiella och inofficiella – vann gehör och snart debatterades frågan av Europas intellektuella. Det underlättade att debattörer på båda sidor om den religiösa klyftan bidrog till debatten. Både jesuiter och protestanter förkastade bevis som hade tvingats fram genom tvivelaktiga fysiska metoder. Det slutliga resultatet var en minskning av tortyr under häxrättegångarna, vilket fick som väntad effekt att färre åtal och avrättningar ägde rum.
En allmän förändring i det religiösa förhållningssätttet var också avgörande för den ökande motviljan till att förfölja häxor. Nu accepterades inte längre att utrotning av häxor skulle baseras på vad som stod i den heliga skriften – den nya definitionen av en häxa var snarare en slagruteman eller en förgiftare. Inte nog med att den avgörande bevisfrågan var satt i gungning, nu ifrågasattes hela konceptet med häxjakt och rättegångar. Även tron på hin håle och hans krafter ifrågasattes. Det innebar att djävulen och de som påstod sig jobba för honom, degraderades och minskade i betydelse. Djävulen som tidigare hade framställts som mäktig och ivrig att dela sin kraft med dem som ingick en pakt med honom, avslöjades nu som en simpel bedragare. Om han alls existerade. Den minskade tron på djävulen bidrog till den lagstiftning som innebar spiken i kistan för häxförföljeserna.
Sociala, ekonomiska och politiska faktorer kan också ha varit avgörande i häxjaktens försvinnande. De områden där den mest intensiva jakten hade ägt rum var ofta samma områden som hade drabbats av att den centraliserade kontrollen hade kollapsat eller varit ineffektiv.
Med förbättrade förhållanden och en rad lagstiftande och politiska reformer var instabiliteten snart ett minne blott. Som ett resultat av det minskade häxjakten drastiskt. Den unika kombination av omständigheter som har utpekats som orsaken till att förföljelserna inleddes – fattigdom, inflation, hög dödlighet, dåliga skördar, krig och hungersnöd – var också på avtagande när seklet gick mot sitt slut. Vissa kopplar samman denna förändring och den allmänt förbättrade levnadsstandarden med den minskade häxjakten. Det innebär att en kombination av sunt förnuft, vetenskap, politik, samt sociala och ekonomiska faktorer innebar slutet för en av de dödligaste och mest miserabla perioderna i Europas historia.
Innan 1600-talets utgång var den nya synen på häxfrågan officiell över hela Europa. År 1682 avkriminaliserades häxeri i Frankrike efter ett kungligt påbud.
Anna Göldi torterades tills hon erkände en pakt med djävulen. Trots att hon tog tillbaka allt
avrättades hon. ”En allmän förändring i det religiösa förhållningssättet var också avgörande för den ökande motviljan till att förfölja häxor.”
Preussien följde efter 1714, och Storbritannien anslöt sig till länderna som lagstadgade mot häxförföljelse två decennier senare, 1736.
Under 1700-talet följde allt fler länder efter och avkriminaliserade häxan. Habsburgska riket skrev om sina lagar 1766, Ryssland 1770 och Polen 1776. Sverige var däremot ett av de länder i Europa där häxeri fortfarande betraktades som ett brott. En lagstifting mot häxförföljelser trädde i kraft först 1779.
Men upphörandet av jakten på påstådda häxor var emellertid inte lika oproblematisk som det kan verka. Till att börja med var det bara i Polen och i Sverige som häxeriet avkriminaliserades förbehållslöst. När det gällde de andra länderna avslöjar en närmare titt att det fortfarande var teoretiskt möjligt att åtalas och avrättas för häxeri. I Frankrike, ett av de länder som var först ute med att lagstifta mot häxjakten, blev häxeri fullständigt avkriminaliserat först 1791 – ett helt sekel senare. I Tyskland hölls rättegångar i Württemberg så sent som 1805, och i Spanien väcktes det åtal i trolldomsrelaterade mål fram till på 1820-talet. I England lämnade häxorna lagböckerna för gott i mitten av 1900-talet.
Avkriminaliseringen av häxeri accepterades utan större invändningar i de högre sociala skikten, men hos befolkningen var det inte så lätt att ändra på värderingar och attityder över en natt. Trots lagstiftingen som skedde runtom i Europa gick det långsamt att förändra beteenden i samhället. I många områden var tron på häxor och djävulens kraft fortfarande stark, och många misstänktes fortfarande för trolldom mot sina grannar – ibland med förödande konsekvenser när misstänka häxor attackerades brutalt av personer som tog saken i egna händer.
Den gamla rädslan låg fortfarande och pyrde bland folk. Under hela 1800-talet och in på 1900talet beskylldes de som uppfyllde den stereotypa bilden av en häxa för olyckor och åkommor som drabbade deras förmodade offer. I exempelvis sydvästra England var detta inte alls ovanligt. Trots den nya häxlagen från 1736 rapporterades det med förvånande regelbundenhet om attacker och anklagelser i pressen. Faktum är att det under ett och ett halvt sekel efter införandet av lagen som skulle sätta stopp för häxförföljelserna, fortfarande hände otaliga gånger att en misstänkt häxa revs eller attackerades. Även trolldom mot häxeri förekom för att bryta häxans förmodade grepp om sitt offer. Ofta när den påstådda häxan väckte åtal mot sina förföljare uttryckte de anklagande, deras familj och vänner stor förvirring och bestörtning över att rättsväsendet inte längre stod på deras sida. Ett sådant exempel står att finna när den åldriga Susannah Sellick från Devon vid två tillfällen