Häxprocesser i Sverige
I byn Åsen i Dalarna utspelar sig år 1667 en rad märkliga händelser som blir startskottet för den svenska häxjakten eller ”det stora oväsendet” som perioden också kom att kallas.
Hur det stora oväsendet skakade om Sverige.
Elvaåriga Gertrud Svensdotter vallar getter vid östra Dalälven tillsammans med den två år yngre pojken Mats. Några av getterna lyckas smita iväg och hamnar på en liten holme i älven, och Gertrud tar sig över för att hämta dem. När Mats kommer hem berättar han om händelsen för sin far och pojkens version av historien är så oroande att fadern beslutar att gå med saken till nämndemannen Olof Mattson, som diskuterar saken med kyrkoherden Lars Elvius.
Enligt Mats har Gertrud gått på vattnet till holmen för att hämta getterna. Det får byns styrande att misstänka att trolldom har varit inblandad. Gertrud kallas till förhör av kyrkoherden och hon berättar så småningom att djävulen har kommit till henne och smort in hennes fötter med en salva som gjort det möjligt att gå på vattenytan. Erik Eriksson, en 15-årig pojke från byn som har rykte om sig att vara synsk, vittnar om att Gertrud vid tidigare tillfällen har fört med sig hans syster och andra barn till Blåkulla. Förhörsledarna börjar nu ana att de är något stort och hemskt på spåren.
Efter ytterligare påtryckningar berättar
Gertrud att det är Märet Jonsdotter, en piga från granngården, som har tagit med sig henne och de andra barnen till Blåkulla. Där har de träffat djävulen och utfört förfärliga ritualer. Enligt Gertrud är anledningen till erkännandet att en ängel i Blåkulla har uppmanat henne att berätta om händelserna – i annat fall kommer landet att drabbas av svält. Allt fler barn träder fram och vittnar. Sammanlagt pekas sju personer i bygden ut som häxor, men endast Märet och en kvinna som hette Karin döms för häxeri. Hela 148 barn piskas med ris och en pojke får löpa gatlopp. Det är dock för sent för att sätta stopp för häxhysterin – rädslan för häxor och vågen av anklagelser sprider sig snabbt.
Händelserna i Åsen utgör startskottet för de åtta år av Sveriges historia då häxprocesserna härjar i landet. Hundratals människor pekas ut, döms och avrättas, och skräcken sprider sig som en löpeld. De som anklagades för häxeri före 1668 hade en stor chans att bli frikända eller att bli tilldömda ett lindrigare straff än döden. Men ju räddare folk blir, desto hårdare tag krävs mot de påstådda häxorna. Hundratals barn i Dalarna uppger i slutet av 1660-talet att de har rövats bort om natten. Från Dalarna sprider sig häxhysterin till Hälsingland och vidare norrut längs Norrlandskusten. De följande åren sprider sig häxhysterin också söderut till Gästrikland, Uppland och Stockholm. De som döms till döden halshuggs och bränns på bål.
Händelserna i Åsen utgör startskottet för de åtta år som Sverige härjas av häxprocesserna.
Text: Indra Fredholm
Blåkulla – den svenska häxsabbaten
En häxa, sades det, rövade bort barn om nätterna och förde dem till Blåkulla på en kvast, ett husdjur, en gren eller liknande vardagligt redskap i syfte att värva dem till Satans tjänst. Häxorna och barnen troddes kunna befinna sig i Blåkulla samtidigt som de var kvar i sin vanliga hemmiljö.
Blåkulla var en märklig plats på många sätt. De flesta barn som hävdade att de hade blivit ditförda vittnade om stora fester som lystes upp av ljus som hade placerats i kvinnors underliv. Folk dansade, drack och åt, och allt gjordes bakvänt – man dansade till exempel med ryggarna mot varandra. Djävulen själv låg under bordet och skrattade så att det dånade i rummet. Genom springorna mellan golvbräderna kunde man se ner i helvetet där de förlorades själar utsattes för den eviga plågan.
Barnen hävdade ofta att de hade blivit misshandlade och utsatta för olika sexuella övergrepp i Blåkulla. På morgonen vaknade de hemma i sina sängar med en kropp som värkte och kurrande mage. Gåvorna de hade fått med sig från Blåkulla hade förvandlats till sågspån.
I ett försök att skydda barnen från att bli bortförda ordnades vaktstugor där de små fick sova under bevakning av oroliga vuxna. Men trots att barnens kroppar låg kvar i sängarna fortsatte de att berätta om de otroliga och skrämmande resorna till
Blåkulla. Färderna påstods vara särskilt frekventa runt påsk och Valborgsmässoafton. Än i dag ser vi spår av häxprocesserna under dessa högtider. På Skärtorsdagen klär ju många barn ut sig till små häxor och stryker omkring med sina kvastar i huckle och påmålade fräknar. På Valborg tänds stora bål runt om i Sverige, men stämningen tenderar att vara festlig snarare än orolig. För omkring 350 år sedan såg det dock avsevärt annorlunda ut – då utgjorde häxorna ett reellt hot i svenskarnas medvetande. Det rådde delade meningar om var Blåkulla var beläget. Somliga menade att platsen var Häcklefjäll – vulkanen Hekla på Island, andra ansåg att det var på ön Blå Jungfrun i Kalmar som de nattliga festerna ägde rum.
Många barn berättade om möten med änglar i Blåkulla. Änglarna försökte hindra dem från att äta maten och uppmanade dem att berätta om sina upplevelser för dem där hemma. Det påstods att Vitkulla låg strax intill, lysande vitt från golv till tak och inrett som en kyrksal. Därifrån kunde man höra guds röst då han kallade på barnen och bad dem komma till honom istället. Änglarnas roll i berättelserna var viktig, för barnen hade ju ätit av maten och deltagit i orgierna och därmed gjort sig skyldiga till grova försyndelser. I och med att änglar ingrep kunde barnen understryka att de endast hade fallit offer för häxorna.
Trolldomskommissionerna
Svea hovrätt blev snart överbelastad med dödsdomar som skulle prövas. Hundratals människor misstänktes och man insåg snart att de vanliga domstolarna och deras juridik inte räckte till i jakten på häxorna. Istället tillsattes särskilda trolldomskommissioner som bestod av präster, jurister och lekmän.
Kommissionerna reste runt i byarna, lyssnade till vittnesmål och fastställde domar. Det är dessa kommissionsprotokoll som till stor del utgör källorna till det vi känner till om häxprocesserna i dag. Till en början förbjöd lagen dödsstraff om den anklagade nekade till anklagelserna, men snart föll dödsdomarna över både de som erkände och de som förnekade häxeri. Kungen själv förespråkade dödsstraff för de som befann sig skyldiga till trolldom, och det fick männen i kommissionerna att snabbt skrida till verket. Tortyr var en vanlig metod för att få fram önskvärda svar. Först när den anklagade hade erkänt kunde personens själ räddas och hon eller han fick tillåtelse att ta nattvarden innan avrättningen utfördes.
Häxprocesserna i Bohuslän
I Bohuslän pågick förföljelserna som flitigast 1669–1672 och domstolarna gjorde sig under den här tiden skyldiga till grova brott mot rättegångsreglerna. I det rättsliga källmaterialet
kan man läsa att 29 personer dömdes till döden, och antalet misstänkta var ungefär ett hundratal. Man använde sig flitigt av vattenprovet där händer och fötter bands fast på den anklagade som därpå kastades i vattnet. Den som flöt förklarades skyldig och avrättades eftersom man antog att personen flöt med djävulens hjälp.
Den som sjönk fiskades däremot upp ur vattnet och friades, såvida personen inte hade hunnit drunkna.
Häxprocesserna i Torsåker
I Torsåker pastorat söker Laurentius Hornaeus febrilt efter misstänkta häxor. Anklagelserna riktas åt alla håll, vilket mynnar ut i att sex män och 65 kvinnor – en femtedel av alla kvinnor i pastoratet – döms till döden. Detta är det största antalet personer som döms och avrättas för trolldom vid ett och samma tillfälle i Sverige. De anklagades anhöriga fick ansvara för mat och förnödenheter under tiden de satt fängslade, såvida de inte helt tog avstånd från de påstådda häxorna.
Efter en domspredikan i Torsåkers kyrka den 1 juni 1675 fick de dödsdömda under tillsyn av en vaktstyrka från orten vandra de fyra kilometrarna till det så kallade Häxberget. De var dåligt klädda och i erbarmligt skick efter att ha suttit fängslade under svåra förhållanden. Inför den församlade folkmassan fick de klä av sig nakna, och fördes en efter en fram till stupstocken där de halshöggs. De flesta kropparna brändes på bål, men de som hade erkänt de påstådda brotten blev begravda i vigd jord på kyrkogården.
Häxprocesserna i Stockholm
År 1675 kommer Johan Johansson Grijs, även kallad Gävlepojken, till Stockholm. Han är tolv år gammal och har pekat ut sin egen mor som häxa i Gävle. Det leder till att hon avrättas och Johan skickas till sina släktingar i Katarina församling på Södermalm. Han berättar för de andra barnen i grannskapet om Blåkulla och de hemskheter som pågår där, och fortsätter att peka ut häxor. Flera andra barn dras med i anklagandet, och ett antal oskyldiga personer hinner dömas.
1676 tillsätter kungen ytterligare två trolldomskommissioner, en för Uppland och Västmanland med säte i Uppsala och en för Stockholm. Stockholmkommissionen dömer Malin Matsdotter och en till kvinna till döden. Men nu börjar den åttaåriga perioden av intensiva häxprocesser närma sig sitt slut.
Den definitiva vändpunkten kommer den 11 september 1676 då den femtonåriga Annika Thomsdotter vittnar om att hon har piskats så hårt i Blåkulla att hon inte kunnat behålla sin anställning som piga och därför kräver ekonomisk kompensation. Hennes berättelse väcker misstankar. Efter att ha pressats i förhör erkänner hon att hon har ljugit, och hon pekar ut flera andra som också har hittat på att de blivit bortförda – bland andra Kjerstin Jönsdotter, som i sin tur namnger Lisbeth Carlsdotter.
Lisbeth, som har pekat ut Britta Sippel, blir något av häxprocessens kronvittne. Om hon ville, sa hon, skulle hon kunna se till att det bara fanns tre kvinnor kvar i hela Stockholm. Vid ett annat tillfälle ska hon ha sagt till en anklagad: ”Ty vem Lisbeth Carlsdotter är vet till och med grevarna, men vem fan är du?”.
När hon under förhör utlovats straffimmunitet erkänner hon att Johan Grijs har tvingat henne att ljuga. Men efter att ha tagit tillbaka sitt erkännande och försökt fly från fängelset döms den 18-åriga Lisbeth och Gävlepojken
Johan Johansson Grijs till döden i december 1676. Sammanlagt erkänner 17 barn att de har begått mened. För att varna andra från att begå samma misstag piskas flera av dem offentligt på Stockholms torg.
Trots att man lyckades sätta stopp för häxhysterin genom en restriktiv lagtolkning, krav på strängare beviskrav och hårdare förhörsmetodik gentemot vittnena, ifrågasatte man inte att färder till Blåkulla kunde förekomma. Man menade snarare att det var djävulen som hade fått folk att missta sig i de fall då bevis saknades. Anklagelser om trolldom togs fortfarande på största allvar, och dödsstraffet för utövande av magi togs inte bort förrän år 1779. Men det stora oväsendets åttaåriga skräckvälde hade äntligen nått sitt slut.