Den mordiske biokemisten.

Muammar Gaddafi publicerade den tredelade, 21 000 ord långa Gröna boken 1975, sex år efter makttillträdet i Libyen. I den korta volymen presenteras den excentriske diktatorns åsikter om en rad ämnen, från politik och ekonomi till fordonsägande och skillnaderna mellan män och kvinnor. Under Gaddafis 42 år långa styre sägs Den gröna boken ha ingått i läroplanen i skolorna i Libyen, där minst två timmar per vecka skulle läggas på att studera den. Utdrag sändes regelbundet i statliga tv- och radiokanaler. Den gröna boken blev en del av det libyska samhället.

Men även om författaren hävdade att

Den gröna boken löste problemen med både demokrati och kommunism svävade texterna iväg till personliga förhållanden, konst och kultur. Han fördömde val, representativa regeringar och politiska partier och förespråkade folkkommittéer som den enda sanna formen av demokrati. Kort efter publiceringen av Den gröna boken lovade Gaddafi att libyerna skulle få börja styra sig själva. Han ”avgick” från alla uppdrag 1977 och utropade sig själv till ”massornas guide i tiden”. Märkligt nog motsades filosofin han förespråkade i sina skrifter av hans järngrepp om det libyska folket. Ett sådant märkligt beteende var förstås helt normalt för Gaddafi.