DEN STORA UTRENSNINGEN
Det är en kall vinternatt 1937. En svart skåpbil stannar med skrikande däck på en mörk, tyst gata. En liten grupp män kliver ur. Siluetten av deras hattar står mot det dämpade ljuset från de flimrande gatlamporna, deras tunga vapen slår mot deras sidor. En av dem öppnar lugnt en anteckningsbok medan en annan tänder sin pipa och tar ett djupt bloss. Med ett ord och en gest mot ett närbeläget hus sätter sig gruppen i rörelse. Marken knastrar under de tjocka sulorna på deras skinnskor när de går uppför trappan och knackar hårt på dörren.
En av dem öppnar brevinkastet och skriker några skarpa ord genom den lilla springan. Så småningom öppnas dörren och ett blekt ansikte visar sig. En av männen sparkar upp dörren och gruppen stormar genom huset, kastar upp dörrar och förstör allt som kommer i deras väg. En stund senare är de tillbaka ute på gatan. De drar en skräckslagen ung man bakom sig. Han försöker klamra sig fast vid sin far. Den äldre mannens ansikte är blekt och slutet, med spända käkar. Hans tystnad hörs högre än sonens panikartade skrik och vädjanden.
Männen fortsätter sin räd. De stormar igenom hus tills hela gatan så småningom är full av män i åldrarna 17 till 70. Vissa är förvirrade, andra hysteriska och somliga är bara märkligt tysta. När vakterna pekar sina vapen mot dem och visar dem in i skåpbilen hörs inga förklarande ord. De få som protesterar blir slagna. När dörren stängs och fordonet försvinner i natten återvänder de som är kvar till sina hem under tystnad.
Det här var inte de första offren för terrorn som skulle bli känd som den stora utrensningen – och de skulle inte bli de sista. De här nattliga räderna gjordes inte av en hemlig terroristorganisation, utan av regeringen. Det fanns ingen räddning för offren – bara fängelsestraff, tortyr, framtvingade erkännanden och avrättningar.
Att få den ultimata makten var inte tillräckligt för Stalin. Han styrdes av sin enorma paranoia och plötsligt var alla misstänkta för konspiration och för att försöka störta honom. Utrensningen började när Sergej Kirov, en trofast stalinist, mördades
1934. Stalin använde mordet som bevis för att det fanns en konspiration mot honom och inledde operationen. Men vissa tror att det var Stalin själv som arrangerade mordet på den omtyckte politikern, vars popularitet hotade Stalins styre. Med detta inleddes den rad häxjakter som skulle kräva miljontals oskyldiga liv.
Utrensningarna drabbade först före detta höga ledare inom kommunistpartiet under de berömda Moskvarättegångarna. Rättegångarna bevakades av västerländsk media, som inte såg några problem med domarna när de anklagade erkände brottet att ha konspirerat om mord på Stalin. Bakom stängda dörrar tvingades dock erkännandena fram med fysisk och psykisk tortyr, hot mot de anklagades familjer och försäkringar om att de skulle få leva om de erkände. Det fick de inte.
Utrensningen utvidgades sedan till armén, författare, konstnärer, ”rika” jordbrukare och så småningom alla som kunde samlas ihop för att minimiantalet av arresteringar som NKVD, folkkommissariatet för inrikes ärenden, behövde. NKVD-trojkan, ledd av Nikolaj Jezjov, var förfärliga domstolar på tre personer som skulle utfärda domar utan fullständig rättegång. På så vis kunde de utföra avrättningar på löpande band på upp till tusen personer om dagen. Så småningom utökades utrensningen till själva kommunistpartiet. Nästan alla bolsjeviker som deltagit i revolutionen 1917 förintades, tills den ende ursprungliga deltagaren som fanns kvar var Stalin.
Från 1937 till 1938 mötte cirka 1,2 miljoner människor döden på grund av utrensningen. Efter Stalins död hittades 357 listor med hans underskrift, som godkände avrättningen av omkring 40 000 människor. Hans beräknande tillvägagångssätt framgår tydligt av en replik han ska ha muttrat samtidigt som han gick igenom en sådan lista: ”Vem ska komma ihåg det här packet om 10–20 år? Ingen. Vem minns namnen nu på de bojarer Ivan den förskräcklige gjorde sig av med? Ingen.”
Stalin gillade västernfilmer och hade en egen biosalong där han arrangerade filmvisningar.