FRÅN KRIMINELL TILL KRIGSHJÄLTE
Även om han fortfarande ville ha en revolution 1941 kom Titos svar på axelmakternas invasion av Jugoslavien snabbt. Han bildade en militärkommitté inom det jugoslaviska kommunistpartiet, utsågs till befälhavare för de kommunistiska partisanmotståndarna och gav ut ett flygblad där han uppmanade folk att enas mot ockupanterna. Men partisanerna drabbade snart samman med rivaliserande motståndsrörelser, četnikerna, som föredrog ett begränsat samarbete med de ockuperande axelmakterna tills en allierad landstigning kunde äga rum.
Titos partisaner var till en början dåligt utrustade och kunde bara få nya vapen från ockupanterna, men med sin skoningslösa gerillakrigföring tog de långsamt tillbaka delar av de jugoslaviska områdena. Till skillnad från četnikerna, som bara rekryterade serber, var Tito ledare för en multietnisk organisation och fick därför stöd från hela landet.
Axelmakterna insåg vilket växande hot han utgjorde och genomförde därför sju olika offensiver för att försöka slå ut partisanerna, men ingen av dem dödade Tito. När de allierade bytte från att stötta četnikerna till partisanerna började en ostoppbar våg växa fram. I slutet av kriget var partisanerna fler än 800 000 män och kvinnor och de hade tryckt bort axelmakterna från den jugoslaviska gränsen. Den före detta fången hade befriat landet som fängslat honom.